Trots en av de bästa biosomrarna på längre med flera storsäljare på repertoaren och framgången för det nya DVD-formatet blu-ray var filmbolagen drivande i fildelningsdebatten. En annorlunda sommarpremiär var palestinska CITRONLUNDEN, som dröjde sig kvar länge på repertoaren. Arn-projektet dominerade ekonomiskt bland de svenska produktionerna, men det svenska flaggskeppet internationellt blev den amerikanska filmproduktionen av ABBA-musikalen Mamma Mia! James Bond återkom i filmseriens första direkta uppföljare, och The Baader-Meinhof Complex blev ett hett debattämne i hemlandet Tyskland.
Ledger, kassavältare och fildelning
Heath Ledgers död av en överdos läkemedel endast 28 år gammal i New York den 22 januari uppmärksammades med hyllningar till skådespelaren på filmfestivaler och prisgalor under hela året. Trots sin unga ålder hade han hunnit spela i 19 långfilmer, varav två fortfarande var i produktion då han avled. Den ena, Batmanfilmen THE DARK KNIGHT, blev en av 2008 års kassasuccé med cirka en miljard dollar i biljettintäkter från hela världen, och det pratades redan innan premiären om en postum Oscarnominering för Ledgers rollinsats som Jokern. Den andra, Terry Gilliams The Imaginarium of Doctor Parnassus (premiärsatt till 2009), var emellertid inte färdiginspelad. Filmen slutfördes genom att tre skådespelarkollegor – Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell – rekryterades för att med hjälp av digitala effekter gestalta olika inkarnationer av Ledgers Faust-liknande rollgestalt.
Internationellt drog filmversionen av Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikal Mamma Mia! bara in hälften så mycket som The Dark Knight – drygt en halv miljard dollar – men på de svenska biograferna dominerade den som ingen annan under 2008. Att kritikermottagandet var ytterst blandat verkade inte spela någon som helst roll. Vid slutet av året var biljettförsäljningen uppe i 1,8 miljoner, hjälpt bland annat av särskilda sing-along-visningar där publiken uppmanades att sjunga med i filmens kavalkad av ABBAs hitlåtar.
Tillsammans med Marvel-produktionerna om The Hulk och Iron Man fylldes biosommarens salonger. Ändå trummade filmbolagen upp en kampanj mot påstådda smygfilmningar, och på novemberpremiären av Bond-filmen Quantum of Solace beordrades biopersonalen till och med att smyga runt bland publiken med särskilda mörkerkikare för att avslöja lagbrytare – utan resultat. Aftonbladet avslöjade att Tomas Alfredsons förväntansfullt emotsedda Låt den rätte komma in var utlagd för nerladdning redan en vecka efter premiären. Det rörde sig dock inte om någon smygfilmning, utan om en förhandskopia på DVD som hade läckt från en filmfestival eller ett filmbolag. Knappast ovanligt i sammanhanget.
Nerladdningens påverkan på biointäkterna är svår att bedöma. Branschen hävdar att nerladdningen skadar, men man kan också se nerladdning som en gratis marknadsföring som faktiskt ökar intresset. Noteras bör att DVD-försäljningen fortsätter gå bra och att storfilmer som The Dark Knight, Mamma Mia! och Quantum of Solace har dragit publik i en omfattning som kan mäta sig med filmhistoriska kassavältare långt innan Internet. Trots att även de låg ute för nerladdning kort efter premiären.
Svenska satsningar
Arnprojektet rullade vidare under 2008. Den första delen, Arn: Tempelriddaren med premiär i december 2007, sålde totalt 1,1 miljoner biljetter. Bra, om än långt ifrån rekordsiffror på två miljoner besökare som Sällskapsresan haft 1980-81, och nu var Arnfilmerna det kanske dyraste projektet i svensk filmhistoria. Hösten 2008 avslöjades det dessutom att budgeten på 210 miljoner kronor hade överskridits och slutade på cirka 250 miljoner kronor.
Förväntningarna på Arn: Riket vid vägens slut var därför höga när den fick premiär i augusti till något varmare recensioner än det kyligt avslagna tonläge som mötte ettan. I oktober hade den dock fortfarande inte dragit mer än hälften av föregångarens publik, och i pressen började det talas om ekonomiskt fiasko. En utländsk tvåtimmarsversion av bägge de svenska delarna klipptes ihop i september, och producenterna. Exportmöjligheterna såg dock dåliga ut, främst med tanke på likheterna till Kingdom of Heaven (2005), som inte heller den gick bra på bio.
Bättre gick det då för tre andra och betydligt blygsammare produktioner inom 30-miljonersgränsen, där de flesta svenska filmer befinner sig. Den första var Jan Troells septemberpremiär Maria Larsson eviga ögonblick, en arbetarskildring i sekelskiftsmiljö med en fotograferande flerbarnsmor i centrum byggd på Agneta Troell-Ulfsäters släktkrönikaAtt människan levde. Varmt bemött både i den svenska pressen och på ett flertal stora festivaler blev den omgående utsedd till Sveriges bidrag till Oscarnomineringen.
Den andra och kanske mest omskrivna var Tomas Alfredsons filmatisering av vampyrromanen Låt den rätte komma in efter manus av författaren själv, John Ajvide Lindqvist. Den fick urpremiär på Göteborg Filmfestival och skickades sedan ut på festivalturné, där den vann ett tiotal priser. Mest uppmärksammat i svensk press blev berättarpriset på Tribeca Film Festival i maj.
När filmen väl gick upp i slutet av oktober var förhandssnacket uppskruvat. Romanen hade först blivit en svensk bästsäljare, därefter framgångsrikt lanserats utomlands av förlaget Ordfront. Nu gick också filmen på export till 50 länder, bland annat USA. Kritikerna både hemma och utomlands gav överlag Låt den rätte komma in mycket beröm både som skräckskildring och uppväxtberättelse.
Lite i skuggan av de andra hamnade Ruben Östlunds nya lågbudgetfilm De ofrivilliga, en episodfilm om gruppmentalitet som förtryck och utstötning. Den bjöds in till Cannes i kategorin Un certain regard, där många stora regissörer slagit igenom, vann flera festivalpriser under året och exporterades till ett tiotal länder. Sedan debuten 2004 med Gitarrmongot har Östlund odlat en egensinnig stil som inspirerats av Roy Andersson. Om han också kan bli en publikmagnet återstår dock att se. Själv ser han sig som en outsider, men det har i alla tider varit en vanlig hållning hos unga, lovande filmskapare.
Palestinsk film från ingenmansland
Palestiniernas situation har stått i internationellt politiskt fokus alltsedan staten Israels grundande 1948, men det är först under det senaste decenniet som spelfilmer i ämnet som producerats på de ockuperade områdena på allvar har nått ut i omvärlden. I bland annat Chicago och London arrangeras årliga palestinska filmfestivaler sedan 1990-talet, och böcker och essäer i om palestinsk filmhistoria har nyligen publicerats. Hamid Dabashis Dreams Of A Nation: On Palestinian Cinema (2006) med förord av Edward Saïd är den mest genomarbetade.
Palestinas osäkra status som land, krig, skiftande gränser och massflykt har varit hinder för annat än en sporadisk filmproduktion. Saïd menar också en svårighet ligger i att det inte finns någon enhetlig palestinsk identitet. Palestinsk kultur är en hybrid skapad av ett folk splittrat mellan olika länder, trosuppfattningar (islam, kristendom, ateism), språk (arabiska, hebreiska) och ideologier (islamism, marxism). Först efter sexdagarskriget 1967 inrättade PLO och dess olika fraktioner egna filmenheter men då för dokumentärfilmer.
Kring millennieskiftet kunde man börja tala om en kontinuerlig spelfilmsproduktion från de ockuperade områdena, oftast med finansiering från israeliska fonder och samproducerade med europeiska bolag. Elia Suleimans Krönika om ett försvinnande (1996) vann flera festivalpriser, bland annat i Venedig och Rotterdam, och distribuerades över stora delar av världen. Än mer uppmärksammad blev hans Gudomligt ingripande (2002), en absurdistisk skildring av mänskliga relationer kring en gränsövergång. Den vann både jurypriset och Guldpalmen i Cannes men stoppades från Oscarnominering på grund av att den inte hade något nationellt ursprung; Palestina erkändes inte som självständig stat.
Diskussionen återkom tre år senare när Oscarsjuryn under israeliska protester accepterade Hany Abu-Assads Paradise Now (2005) som en nominerad film från ”den palestinska myndigheten”. Någon Oscar vann den inte, men den palestinska filmen var definitivt etablerad, både konstnärligt och kommersiellt. Och det med en film som på ett sympatiskt sätt skildrade två tveksamma självmordsbombare. I USA distribuerades den av Warner Bros. Med tanke på den unga och magra produktionen från ett land som ännu inte fanns var det anmärkningsvärt.
Även icke-arabiska regissörer har intresserat sig för den palestinska frågan. En av dem är Eran Riklis, som föredrar att kalla sig världsregissör snarare än judisk eller israelisk. Han slog igenom 2004 med The Syrian Bride och återkom 2008 med Västbankendramat Citronlunden. Det är en gripande berättelse om hur en fattig palestinsk änka blir offer i ett politiskt spel när hon får den israeliska försvarsministern till granne och gränsmuren mellan Israel och de palestinska områdena dras vid citronodlingen som är hennes enda inkomstkälla. Filmens huvudpersoner, änkan Salma och advokaten Ziad, spelades av två skådespelare som börjat i en liten teatergrupp i Nasaret men som nu fått internationella karriärer: Hiam Abbas, som Jim Jarmusch kontrakterade för sin Limits of Control (2009), och Ali Suliman, en av de två självmordsbombarna i Paradise Now och under 2008 även bioaktuell i Ridley Scotts politiska thriller Body of Lies.
Bond reviderad för ett nytt millennium
Som inget annat modernt kulturfenomen har James Bond upprepade gånger dödförklarats bara för att byta skepnad till förnyad popularitet. Riktigt illa såg det ut under 1980-talet, då Roger Moores påtagliga åldrande sågs som en analogi till hans slitnas rollfigur. Skiftet till Timothy Dalton hjälpte knappast biljettförsäljningen, och efter det svala mottagandet för hans andra film, Tid för hämnd (Licence to Kill, 1989), trodde många att det var slut för gott. Det dröjde också sex år – det längsta uppehållet i serien – innan man fick en flygande start till nya kassarekord med Pierce Brosnan som agent 007 i GoldenEye (1995), döpt efter Ian Flemings villa på Bahamas.
Paradoxalt nog, blev Brosnans fjärde och sista insats som Bond, jubileumsfilmen Die Another Day (2002; 20 filmer under 40 år efter Agent 007 med rätt att döda), både en av de största publiksuccéerna i seriens historia ($425m) och en av de mest utskällda. I synnerhet den effektöverlastade finalen med osynlig bil och smältande ispalats framhölls som en misslyckad, föråldrad korsning av science fiction och katastroffilm. Hos Bond-fansen hamnade filmen högt på listan över seriens sämsta titlar.
På det brittiska produktionsbolaget bakom serien, Eon, noterade man missnöjet och gjorde vad många betraktar som den radikalaste omstöpningen någonsin av Bond. Tvålfagre Brosnan byttes ut mot den grovhuggne karaktärsskådespelaren Daniel Craig, vars ambition var att plocka fram Bonds mörka sidor. Det gjorde han med en ny filmatisering av romanen som introducerade Flemings hjälte: Casino Royale (2006). Eon talade om ”reboot Bond”; serien skulle börja från början – bokstavligen. I stället för datoranimation, verkliga actionscener; i stället för Spectre, den skumma megakoncernen Quantum.
Satsningen blev även ekonomiskt lyckad ($594m). År 2008 kom uppföljaren – den första i serien som tar vid där föregående film slutar – Quantum of Solace, som ser ut att bli den mest inkomstbringande (över $700m). Här bryter Bond definitivt med kalla kriget och vänder blicken mot den globaliserade kapitalismen, som köper och säljer allt – regeringar likväl som naturresurser, t.ex. Bolivias omstridda grundvatten. Även Bonds uppdragsgivare, den brittiska regeringen, tar koncernens tjänster i anspråk enligt devisen: om vi inte handlar med dem, vem ska vi då handlar med? Fortsätter serien på det spåret tvingas kanske Bond byta jobb. Greenpeace nästa?
Baader-Meinhof-komplexet
En annan slags revidering var Uli Edels The Baader-Meinhof Complex – 2008 års stora exportframgång för tysk film. Tidigare medlemmar i terroristgruppen (som kallade sig Röda Arméfraktionen, RAF) anklagade den för ytlighet och spekulation. Anhöriga till deras offer menade att man återigen tog förövarnas perspektiv. Och historiskt har förståelsen för gruppens aktioner varit stor, dels på grund av att många ex-nazister dröjde sig kvar i Västtysklands statsförvaltning och storföretag, dels på grund av det våldsamma förspelet till terrorismens uppkomst.
Som filmen visar möttes den tyska nyvänstern under 1967-68 av stor polisbrutalitet, följd under 1970-talet av en omänsklig behandling av RAF-fångarna på det specialbyggda säkerhetsfängelset Stammheim. Kulmen inträffade under den ännu ouppklarade så kallade dödsnatten 1977, då RAFs ledare hittades döda i sina celler. Det skapade en utbredd sympati för gruppens mörka samhällsanalys om än inte för deras metoder. Den första filmen om RAF, antologin Tysk höst (1978), spelades in av elva ledande filmregissörer (Fassbinder, Schlöndorff med flera) veckan efter den så kallade dödsnatten på Stammheim och RAF:s svar med mordet på företagarorganisationens ledare och före detta SS-officeren Hanns-Martin Schleyer. I följande filmer, som Den tredje generationen (1979), Två tyska systrar (1981) och STAMMHEIM (1986), framstår RAF som ett visserligen desperat men också logiskt svar på ett kallt och totalitärt samhälle.
Först kring millennieskiftet, då RAF avvecklades, märktes en mer kritisk attityd till terroristernas handlingar och motiv. Dokumentärer som Black Box BRD (2001), Starbuck Holger Meins (2002) och Stockholm-75 (2004) analyserade rörelsen genom olika enskilda medlemmar. Spelfilmer som Volker Schlöndorffs Tystnaden efteråt (2000) och Christopher Roths Baader (2002) nuddade bara vid ytan och gjorde terroristerna till rebellposörer. Något av den andan smyger sig också in i Edels actionbetonade regi av aktionerna i sin film, där Baader gärna fyrar av kulsprutesalvor medan han vrålar oneliners som ”att skjuta är som att knulla”.
Överlag är ändå The Baader-Meinhof Complex, efter Der Spiegel-redaktören Stefan Austs bok Baader-Meinhof – sju år som förändrade förbundsrepubliken (1985), ambitiös eftersom den placerar in RAF i en bredare samhällsfresk. Syftet är att visa terrorismens rötter som post-nazistiskt och antikapitalistiskt uppror. Att den sista timmen mest blir våldsaction är kanske inte helt orimlig med tanke på de upptrappade aktionerna. RAFs politiska texter författades mestadels i fängelset och står i centrum för filmen Stammheim. Som kompletterande filmer visar de hur gruppen glider över i en rigid sektmentalitet som tragiskt nog speglar den fascism man ville bekämpa i samhället.
© Michael Tapper, 2009. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2008. Malmö: Nationalencyklopedin 2009, s. 196–199.