The Dark Knight

USA, 2008. Regi: Christopher Nolan. Skådespelare: Christian Bale, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal. Längd: 2.32.

”Det finns de som inte har något logiskt motiv, pengar till exempel. Man kan varken köpa, skrämma, resonera med eller komma överens med dem. Det finns de som helt enkelt bara vill se världen gå upp i lågor.”

Så beskriver The Dark Knight Jokern, Batmans psykotiska motsats: irrationell: kaotisk, galen och förstås alltigenom ond. Han spelas med stor inlevelse och karisma av Heath Ledger, som här gjorde sin sista roll. (Ledger hann dessförinnan också medverka i Terry Gilliams kommande The Imaginarium of Dr. Parnassus.)

Omständigheterna har påverkat det översvallande mottagandet på andra sidan Atlanten, där Ledger redan fått en Oscar på förhand (den i så fall första postuma sedan Peter Finchs 1977 för Network). Det är möjligen välförtjänt, men filmåret är långt ifrån slut och både han och filmen ska bedömas på sina egna meriter.

Föregångaren Batman Begins var visuellt och tematiskt mer ambitiös, mer komplex i sitt alternativa 1900-tal, där fascismens 1930-tal mötte nutidens öst-väst-konflikt. Inte heller i den filmer fanns ett vanligt motiv, men det fanns. Terroristerna kom nämligen från en fascistisk sekt av andliga krigare som den mörke korsriddaren själv hade tillhört och vars övermänniskoideal och förakt för massan han delade.

Någon sådan moralisk knivsudd balanserar varken Batman eller filmen på i The Dark Knight, en tekniskt bitvis lysande men samtidigt ordinär actionfilm i anonym samtidsmiljö (ett collage av Chicago och New York). Här mördar och bombar sig Jokern fram med sitt galna flin. Han drar en grym historia om hur leendet karvades in i ansiktet av en full och våldsam far, senare drar han en till och en till. Olika förklaringar varje gång.

Snart inser man att denna ”snyfthistoria” visar att det egentligen inte finns några brottsorsaker. Jokern är ingen modern upplaga av Victor Hugos Skrattmänniskan, som en amerikansk kritiker jämförde honom med. Han har inte ens någon identitet eller bakgrund.

I stället är han, som sina brott, ett samhällets missfoster utan sociala och psykologiska sammanhang: psykopaten som ”bara vill se världen gå upp i lågor”. Har vi inte sett det alltför ofta (Dirty Harry, Die Hard etc. etc.)? Och var det inte just bristen på motiv som Scream-filmerna parodierade? Innovativa kriminalberättelser, som The Wire, har övergivit den typen av föråldrade melodramklichéer.

Det saknas visserligen inte anslående bilder eller bra actionscener: En lastbil som slår en framåtvolt. Jokern i extatisk joyride med en polisbil i den neonupplysta natten. Batman i fritt fall mellan skyskraporna.

Klipparen blir här filmens stjärna. Två och en halvtimme känns varken monotont eller segt, växlingen mellan action- och karaktärsscener är väl avvägd. Även skådespelarna är utmärkta. Trots det finns det också något fantasilöst och manierat med The Dark Knight som skiljer den från Batman Begins.

Den är som så många nutida actionfilmer mer en rad spektakulära actioninslag och överraskande vändningar än någon sammanhängande och övertygande berättelse. Harvey Dents snabbförvandling från idealistisk åklagare till kriminell galning med Janusansikte är ett bra exempel. Och genom att Jokern är så crazy behöver inte heller hans brott vara begripliga, som när han eldar upp ett pengaberg med en maffiabankir på toppen.

Därför blir The Dark Knight aldrig riktigt intressant eller spännande.

© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-07-25.