Den som inre kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det.
– George Samayana, spansk-amerikansk filosof
Framtiden hände igår, om man får tro den reaktionära postmodernism som lagt sin dödande hand på såväl politiken som konsten. Världen är obegriplig och därmed oföränderlig. Ja, enligt statsvetaren Francis Fukuyama tog historien till och med slut med Berlinmurens fall och kapitalismens slutgiltiga triumf 1989.
Framstegens och de nya horisonternas rid är förbi. Litteraturen och filmen har regredierat till maniererade lekar med instabila identiteter, till intet förpliktigande självironi, friläggande av verkets konstruktion och myriader av allusioner till andra verk.
Det kommer inte en hipp ny roman som inte påminner om Paul Auster eller Jorge Luis Borges. Vi får ideligen känslan av att redan ha läst och sett allt i kulturflödet, fast då i ett bättre original och inte som en kopia eller en kopia av en kopia. Och vid en hastig blick ter sig den svenska kriminalgenren som ett skolexempel i sammanhanget.
Sommaren 2012 gick svenska filmpremiärer i kriminalgenrens tecken. Samtliga var déja vu-upplevelser i B-klassen: Rafael Edholms thriller Mörkt vatten hade Roman Polanskis spelfilmsdebut Kniven i vattnet (Nóz w wodzie, 1962) som förebild, Johan Storm och Johan Lundborgs ISOLERAD snodde det mesta ur samme Polanskis klassiker Hyresgästen (The Tenant, 1976) och Erik Leijonborgs Maria Wern: Inte ens det förflutna var, liksom Anna Janssons romanförlaga, ett obegåvat plagiat av Agatha Christies pusseldeckare Och så var de bara en (Ten Little Niggers, 1939).
Nå, att stjäla från de bästa är väl inget nytt, särskilt inte i den traditionellt kannibalistiska kriminalgenren. Det förstår man om man läser Raymond Chandlers underbart giftiga essä ”Mordets ädla konst” (”The Simple Art of Murder”, 1944). Chandler gör där en svidande uppgörelse med den stereotyp- och klichéspäckade ”löskokta” brittiska pusseldeckaren, mot vars betoning på kriminalitet som sällskapslek han lanserade den hårdkokta amerikanska kriminalromanen.
Dashiell Hammett var Chandlers förebild för att han ”tog mordet ur den venetianska vasen och slängde det i gränden”. Båda beredde vägen för efterkrigstidens socialrealistiska polisgenre med författarna Ed McBain (Polismördaren / Cop Killer, 1956) och Sjöwall & Wahlöö (Roseanna, 1965) samt filmregissörerna Henri-Georges Clouzot (Polishuset / Quai des Orfèvres,, 1947) och Jules Dassin (Storstad / The Naked City, 1948) som stilbildare inom sina respektive konstarter.
Chandlers analys är lika relevant idag som när den skrevs. Det som har hänt efter 1970-talet är nämligen en reträtt tillbaka till pusseldeckarens konventioner. Till det yttre har svenska bästsäljarförfattare som Håkan Nesser, Henning Mankell, Liza Marklund, Mari Jungstedt, Camilla Läckberg med flera behållit den realistiska polisgenrens konventioner med utredningar, kriminaltekniker och rättsläkare, men de saknar ambitionen att förstå själva arbetsprocesserna eller använda dem på något intressant sätt i berättandet. Polisrutinerna stannar i bästa fall vid ett utanpåverk, något man snabbt hastar förbi. I sämsta fall stjäl man dem från aktuella utländska tv-serier som CSI: Crime Scene Investigation (2000–15).
Många nya författare låter också hembygden spela en så framträdande roll i miljöskildringar, anekdoter och folklore att turistbyrån kan använda det i reklamen. Det började med Wallander-turismen i Ystad men frågan är om inte Läckbergs hemort Fjällbacka har drivit det allra längst. Fenomenet har nu vuxit sig så stort att Svenska Turistföreningen för några år sedan sammanställde årsboken Brott och trakt. Till alla landskapsblommor och landskapsdjur kan vi lägga landskapsdeckaren. Eller varför inte landskapsmordet? I Fjällbacka kan man köpa vykort där landskapsbilderna smyckats med likfynden i Läckbergs deckare.
Porträtten av huvudpersonerna i de nya pusseldeckarna är desto mer välbekanta. De har tydliga konturer av tidigare genrehjältar. Läckbergs amatördeckare Erica Falck är bara en län uppdatering av Maria Langs hjältinna Puck Bure. Och vad är Nessers Van Veeteren om inte en surmulen variant av Georges Simenons kommissarie Maigret, filmsnutarna Johan Falk och Gunvald Larsson om inte torftigare svenska upplagor av Clint Eastwoods hämnarpolis ”Dirty Harry” Callahan?
Apropå det sistnämnda har alla hämnarsnutar i litteratur och i film blivit ett verkligt problem för den framtida svenska poliskåren. I USA talar man om ”The ’Dirty Harry’ Problem”, det vill säga poliser som genom att uppträda arrogant och med vapen i hand förvärrar de konflikter de ska desarmera. Under en intervju för tidningen Svensk Polis fick jag lära mig att problemet också kommit till Sverige. Polishögskolorna har fått ett ökande problem med sökande som tror att jobbet ser ut som i Beck-filmerna och som därför vill bli nya Gunvaldar så att de kan sparka in dörrar och leka översittare på arbetstid. Kan vara värt att tänka på om du ringer till polisen.
Mot dessa skjutglada sheriffer ställer man gärna skurkar som hämtade ur 1800-talets skräckgalleri. På samma sätt som gårdagens brottsling hade ett lyte eller var deformerad som tecken på sin kriminella natur, har vi idag inga problem att upptäcka en pedofil eller terrorist i en text eller på bio. De är som regel svettiga, fula, har taskiga tänder och talar med brytning
Eller så har de återigen en kroppslig defekt som tecken på sitt moraliska handikapp: den mordiske albinomunken i Da Vinci-koden (The Da Vinci Code, 2006) eller Jokern i Batman (1989) till exempel. Undantaget är den paranoida föreställningen om psykopater som med sin extremt normala framtoning kan dölja sig inom vem som helst – din granne, din fru, du själv. Genren har därmed åter blivit det självspelande mekaniska piano av verklighetsfrämmande schabloner som Chandler en gång raljerade över.
Morgondagens deckare – idag
För att anknyta till Santayanas citat har de nygamla deckarförfattarna ingenting glömt och ingenting lärt av genrens förflutna. Därför är de dömda att upprepa gamla mönster och bli lika flyktiga i minnet som skvalradiobrus. Tradition är nämligen bara den ena av grundpelarna i framgångsrikt genreskapande; den andra är variation.
Strävar man efter att bryta ny mark måste man bygga på båda. Fast då behöver man börja vid rötterna, själva fundamentet, gå till botten med det som gör genren så unik. Man måste så att säga åka tillbaka till framtiden. Det har aktuella och internationellt bästsäljande författare som Stieg Larsson, Arne Dahl och Roslund & Hellström gjort. Deras romaner sträcker sig bakåt för att kunna peka framåt.
Stieg Larsson går hela vägen tillbaka till genrens ursprung i 1800-talets mystery, som i sin tur växte fram ur den gotiska romanen. Från mystery har vi inte bara fått kriminalgenren med alla dess undergenrer om poliser, deckare, superhjältar, gangstrar, rättsmedicinare och oskyldigt misstänkta på flykt utan också spionberättelsen, skräck- och science fiction-genren.
Sherlock Holmes jagade spioner i Flottfördraget (The Adventure of the Naval Treaty, 1893) och spökande odjur i Baskervilles hund (The Hound of the Baskervilles, 1902), och den norske kolportageförfattaren Övre Richter Frichs äventyrare Jonas Fjeld hade med hjälp av den finske dvärgen och uppfinnaren Ilmari Erkos flygande ubåt hela världen som sitt arbetsfält. Herges tecknade serie Tintins äventyr är också ett bra exempel på mystery.
Millennium-romanernas Lisbeth Salander med sitt nervsystem länkat till internet är som stigen ur William Gibsons stilbildande cyberpunkroman Neuromancer (1984). Hon behöver inte rent fysiskt flänga runt världen, hon är redan där med hjälp av sina superhackerkrafter och sitt transnationella nätverk av likasinnade. Samtidigt är hon en hårdkokt actionhjältinna med drag av Sara Paretskys privatdeckare och ninjafeministiska ikon V.I. Warshawsky.
Till skräckinslagen hör Salanders antagonister, den vanställde psykopaten och superspionen Alexander Zalachenko samt dennes Terminator-liknande torped Ronald Niedermann, som förutom att vara en extremt storväxt ex-boxare har en ovanlig nervsjukdom som gör honom okänslig för smärta. En ödets ironi, typisk för den gotiska romanen, är att Zalachenko och Niedermann visar sig vara Salanders far respektive halvbror. Mitt i förvecklingarna gräver journalisten Mikael Blomkvist – Larssons egen Tintin – i en konspiration av högerextrema Säpoagenter.
Roslund & Hellström söker sig i stället tillbaka till polisgenrens rötter realism och kollektivskildring. I fem romaner, från Odjuret (2004) till Tre sekunder (2009), vandrar kommissarie Ewert Grens från en ensam och förvirrad jakt på en obegriplig kriminalitet till en ökande klarhet om brottets sociala orsaker i takt med att hans krets av utredare utvidgas. Det är precis motsatt väg som Henning Mankells Kurt Wallander tar, när denne går från att famla efter ondskan i den skånska dimman till det personliga mörkret i alzheimer.
Till Grens hjälp kommer framförallt påläggskalven Mariana Hermansson, en ung rumänsk-svensk kriminalare från Rosengård i Malmö. Som kvinna och ”blatte” hjälper Hermansson sin chef Grens – och läsaren – att se den sociala nedrustningen av välfärdssamhället och upplösningen av dess humanistiska grundvalar. Berättarperspektivet skiftar dessutom mellan polishuset och de kriminellas världar, vilket vidgar förståelsen av brottet och dess sociala sammanhang.
Pseudonymen Arne Dahl har under sin riktiga identitet som litteraturvetaren Jan Arnald rötterna i postmodernismens högsommar under 1990-talet. Men som kriminalförfattare drar han alltmer mot realism och samhällskritik. De elva romanerna om det Sjöwall & Wahlöö-inspirerade mordutredningsteamet A-gruppen från denne litteräre elegant innehåller klassiska mystery-ingredienser som brottsgenier och hemliga sällskap men också ekonomisk kriminalitet och hotet från det nya övervakningssamhället.
I sin NYA SERIE med början i den prisbelönade Viskleken (2010) använder han delvis samma rollgalleri som tidigare men exporterar det till den internationella Opcopgruppen inom Europa. Han tar avstamp i den senaste finanskrisen för att berätta en historia om internationell miljö- och finansbrottslighet i gråzonen mellan vit kapitalism och svart gangsterekonomi.
Tvärtemot de slappa epigonerna jag porträtterade inledningsvis, har författarna i det här avsnittet en avsikt med sitt skrivande. Framförallt vill de ge sig in i slaget om verkligheten, själva beskrivningen av världen vi lever i. När en accelererande mediemonopolisering krymper och förvränger vårt perspektiv, när vi trots dramatiskt ökade sociala klyftor inte längre pratar om klass och trots exploderande finansbubblor fortfarande ser krigsrubriker om spektakulära våldsbrott snarare än om ekonomisk kriminalitet, blir Larsson, Dahl och Roslund & Hellström ett korrektiv i fiktionsform.
På filmsidan är det magrare, med undantag för SNABBA CASH I och II (2010/2012, DEL III i regi av Jens Jonsson kommer 2013), i regissörerna Daniel Espinosas respektive Babak Najafis eleganta iscensättningar av Jens Lapidus romaner om mötet mellan förortsgangstrar och överklassbrats på den svenska nyliberalismens festplats: Stureplan.
Härifrån till 2038
I The Guardian den 21 juli 2012 kunde man läsa att den globala ekonomiska eliten för tillfället dolde ett belopp motsvarande 150 biljoner svenska kronor i skatteparadis från sina respektive taxeringsmyndigheter. Det är mer än USA:s BNP. År 2000 ägde den rikaste procenten 40 procent av alla jordens tillgångar medan de fattigaste 50 procenten endast ägde en procent. Utvecklingen mot en jämnare resursfördelning efter andra världskriget har under de senare decennierna vänt till ökande klyftor som nu blivit avgrunder. Här tickar en social och politisk bomb som oundvikligen letar sig in i fiktionens värld.
Den mexikanska thrillern LA ZONA (2007) skildrar hur några inbrottstjuvar från slummen jagas som villebråd av polis, säkerhetsvakter och ett medborgargarde genom ett inhägnar och kameraövervakat medelklassområde. Liken dumpas bland soporna. Filmen ter sig kanske som science fiction men hårdbevakade gated communities är ett faktum i hela Sydamerika och även i exempelvis USA, Kina, Storbritannien, Indonesien, Sydafrika och Saudiarabien.
Ännu så länge har dessa bokstavliga cementeringar av klassamhällets skillnad på folk och folk inte kommit till Sverige, men det är antagligen bara en tidsfråga. Se filmen som en försmak av en nära framtid med muromgärdade och vaktpatrullerade sociala reservat. Tycker ni att Stieg Larsson, Arne Dahl och Roslund & Hellström är samhällskritiska dystergökar är det inget mot den kriminallitteratur som kommer att födas ur morgondagens naket brutala apartheid.
Men även för socialt och politiskt ointresserade kriminalfans har ekonomiska brott och särskilt internationellt finansfiffel blivit en allt större angelägenhet. Om inte förr, så har många på båda sidor Atlanten tvingats inse – antingen genom att själv förlora jobb och hus eller se andra hamna på gatan – att hotet från ”marknadens aktörer” är långt mer påtagligt än alla psykopater och seriemördare som påstås lura utanför det säkerhetslarmade och kameraövervakade reviret. I nästa kris kan det vara du själv som tar sitta i socialtjänstens lägenhetshotell och drömma dig tillbaka till villaområdets trädgårdsfester och kvällspatrulleringar mot brott.
Journalisten Michael Moore frågar i dokumentären BOWLING FOR COLUMBINE (2002) producenten till den dokumentära kriminalshowen Cops (1989–2020), Richard Herlan, varför man bara visar inslag där poliser jagar mörkhyade våldsverkare och inte kostymklädda kokainförsäljare på Wall Street. ”Det är inte tv-mässigt”, svarar Herlan. Jag undrar om de amerikanska bostadslåntagarna som fick gå i personlig konkurs efter 2008 års finanskrasch håller med. En fartfylld skurkjakt genom styrelserummen på Lehman Brothers, Merrill Lynch, Fannie Mae eller Freddie Mac hade säkert piggat upp.
Detsamma gäller miljöbrott. Föroreningar, radioaktivitet och klimatuppvärmningens extrema oväder stannar inte vid nations- eller villatomtgränser, och en hel värld engagerade sig i katastrofer som BP:s oljeutsläpp 2010 i Mexikanska golfen och härdsmältan 2011 i energibolaget Tepcos kärnkraftverk i japanska Fukushima. Historiskt sett har emellertid ytterst få företag fällts för miljöbrott. I fallen med BP och Tepco fortsätter det rättsliga efterspelet med osäker utgång. Sannolikt ökar det rättsliga intresset för miljöbrott, förhoppningsvis i verkligheten men i alla fall i fiktionens värld.
De trendkänsliga film- och tv-bolagen samt bokförlagen med sikte på masspublik har säkert noterat utvecklingen. Jag spår därför att de amerikanska skattepoliserna på IRS Criminal lnvestigation Division och deras kollegor på finansinspektionen SEC samt miljöskyddsorganet EPA avlöser kriminalteknikerna och rättsläkarna på CSI som våra nya tv-hjältar inom en snar framtid. Skattesmitare, hänsynslösa riskkapitalister, bedrägliga börsmäklare och cyniska miljöskurkar blir då de nya pedofilerna. Också i Sverige kommer åtminstone ekobrotten att ta en än större plats i kriminalgenrens rampljus i spåren efter skandalerna kring riskkapitalistägda vårdföretag och realisationsförsäljningar av statliga företag.
Bortom horisonten
Mycket har redan hänt i denna traditionellt konservativa genre. Vi har fått deckare och poliser från världens och livets alla hörn. Urtypen för en kriminalare har länge varit en vit, grubblande medelålders medelklassman med sprit- och relationsproblem. Kommissarie Morse, Harry Bosch, Martin Beck och Kurt Wallander är bara några exempel. Det är faktiskt inte mer än ett drygt decennium sedan den afrikanbrittiske skådespelaren Colin Salmon och den öppet homosexuelle Rupert Everett avvisades som möjliga kandidater till rollen som James Bond. Något sådant kommer inte att hända igen.
Idag finns det bästsäljare om lesbiska polishjältar (Kate Delafield i Katherine V. Forrests romaner), rättsläkare i Laos (doktor Siri Paiboun i Colin Cotterills romaner), kvinnliga deckarhjältar i Botswana (Alexander McCall Smiths serie om damernas detektivbyrå) och totalförlamade kriminaltekniker (som Jeffrey Deavers hjälte Lincoln Rhyme). Läsarnas kärleksaffär med den autistiska och sexuellt gränslösa Lisbeth Salander har inte gått obemärkt förbi. Se bara på den besläktade aspergersnuten Saga Norén i svensk-danska tv-serien Bron, som nu har köpts för amerikansk nyinspelning.
Fast det finns också tecken på nya utmaningar. Läser man affärstidningar som amerikanska Fortune kan man år för år följa hur monopoliseringen tilltar inom alla områden. Marknadsdominanter som Exxon, Samsung och Nestle har ekonomier som kan mäta sig med världens rikaste länder, något som ger dem politiska muskler. De håller helt enkelt på att bli nationalstaternas jämlikar, och om den nyliberala utförsäljningen av statliga tillgångar och institutioner går mot sin logiska slutpunkt kan de komma att rita om världskartorna.
Avregleringarna omfattar också nationernas våldsmonopol, som privatiseras med stora samhälleliga konsekvenser. Redan idag är företagsspionage betydligt mer omfattande än traditionellt spionage. Ökända jättar i försvars- och säkerhetsbranschen som Academi (tidigare: Blackwater) och G4S upplever, trots skandalskriverier, en guldålder som aldrig förr i terroristskräckens tidevarv efter den 11 september 2001.
Vi möter dem inte bara i Irak efter invasionen 2003 eller på London-OS 2012; deras anställda patrullerar våra flygplatser, ambassader, myndigheter, försvarsanläggningar och kärnkraftverk över hela världen. Snart kanske de sitter i en polisbil nära dig. Inte längre lojala mot ”arg skattebetalare” utan mot sina uppdragsgivare. Det här får naturligtvis konsekvenser också för framtidens kriminalgenre, där vad som anses som brott kan omdefinieras och gränsen för polisutredningen kan dras vid dörrarna till maktelitens styrelserum.
I Philip K. Dicks science fiction-polisroman Androidens dröm (Do Androids Dream of Electric Sheep? 1968), filmatiserad 1982 som BLADE RUNNER, jagar och dödar special polisen Rick Deckard upproriska androider på uppdrag från Tyrrell Corporation. Androiderna är biologiska robotar som är snarlika människor och kräver lika rättigheter. Deckard bekymrar sig dock inte så mycket om de etiska aspekterna utan tänker mest på allt han kan köpa för sin lön. Men så en dag förälskar han sig i en android och sedan anar han att också han själv kan vara en av dem. Ett snarlikt tema finns i den svenska tv-thrillerserien Äkta människor (2012).
Förutom Frankenstein-problematiken om var gränserna för det mänskliga går är analogin om vad som är kriminalitet lika drabbande som enkel i exemplen ovan: byter man perspektiv byter man också moraliska glasögon. Som Sjöwall& Wahlöö en gång konstaterade är kriminalitet ”ett slags samhällsyttring på ett negativt sätt”. Brott speglar djupare samhällsproblem. Terroriststämplade personer i ett totalitärt samhälle kan mycket väl ses som frihetskämpar i en demokrati. Motsvarande gäller för poliser. Den verkliga utmaningen för morgondagens kriminalgenre är inte längre funktionshinder, etnicitet, kön, neuropsykiatrisk diagnos eller sexuella preferenser utan att hålla diskussionerna levande om vem som är offer, vem som är skurk, vad som är brottsligt, vad som är lagligt och vilket samhälle poliserna egentligen skyddar.
© Michael Tapper, 2011. Publicerad i Christer Ljungberg & Susan Lorentzen (red.) 2038: På spaning efter den tid som nalkas, Lund: Nordic Academic Press, s. 99-105.