I år har minnet av Vietnamkriget återkommit i amerikansk debatt. New York Times har varje vecka publicerat artiklar under rubriken ”Vietnam ’67”, som återger mängder av berättelser om kriget från de som upplevde det på plats för 50 år sedan. I juni utkom journalisten Mark Bowdens (Black Hawk Down) tegelsten Hué 1968, om Tet-offensiven som blev vändpunkten i USA:s krigsengagemang. Årets stora samtalsämne var emellertid The Vietnam War, en tv-serie av dokumentärfilmarteamet Ken Burns & Lynn Novick med USA-premiär i september och ett praktfullt bokverk av historikern Geoffrey C. Ward & Burns.
Radarparet Ward & Burns har sedan genombrottet 1990 med tv-serien och boken The Civil War, om amerikanska inbördeskriget, lyckats kombinera högt akademiskt anseende med stort publikt genomslag. Deras böcker och filmer har byggt på såväl historieforskning som dokumenterade vittnesmål – brev, dagböcker, intervjuer – från människor som deltagit i eller bevittnat olika historiska händelser: Jazz (2001), The War (2007, om andra världskriget), Prohibition (2011, om spritförbudstiden) med flera. Från en svensk horisont skulle man kunna kalla dem för USA:s motsvarighet till Hans Villius och Olle Häger.
Bakgrund
Tv-serien The Vietnam War är inspelad i USA och Vietnam. I en intervju inför USA-premiären i september berättade Ken Burns att han turnerat i USA för att visa valda delar ur den 18 timmar långa serien för krigets veteraner, deras anhöriga och intresserade. Den vanligaste publikfrågan handlade om amerikanska krigsfångar: Hur många finns det kvar?
Burns svarade ”noll” eftersom Vietnam släppte alla amerikanska krigsfångar redan 1973, alltså två år innan kriget tog slut. Sedan relationerna mellan länderna normaliserats på 1980-talet har vietnamesiska myndigheter samarbetat med amerikanska kollegor för att spåra kvarlevorna av de cirka 1 200 amerikaner som då fortfarande var ”missing in action”. 700 kroppar har återbördats till USA.
Samtidigt är motsvarande tal för FNL och den nordvietnamesiska armén 300 000 saknade soldater. Samma obalans gäller även antalet krigsfångar under kriget. Nordvietnam och FNL höll som mest 600 amerikaner fångna, medan USA och Sydvietnam hade uppemot 40 000 fiendesoldater i läger.
Myten om att amerikaner av oklara sadistiska skäl skulle hållas kvar i vietnamesisk fångenskap har odlats av högerpolitiska tankesmedjor och filmer som Rambo: First Blood II (1985) och trilogin Missing in Action (1984–88) med flera. Förlagan är amerikanska fångenskapsberättelser från 1600-talet och framåt om alla hemskheter som påstods drabba vita i indianernas våld som varierats i litteratur, på scen och inte minst i västernfilm.
På 1980-talet blev berättelsen till en dolkstötslegend, i vilken amerikanska politiker och myndigheter påstods ha svikit krigsuppdraget och övergivit sina soldater i fält. ”Räddningsexpeditioner” arrangerades av diverse knäppgökar, som förstås inte hittade någonting. Före detta krigsfången och senatorn John McCain karaktäriserade dem som destruktiva för samarbetet USA–Vietnam, deras ”räddningsförsök” och som ett cyniskt pengamjölkande av sörjande anhöriga.
Historia som kunskap
De många vanföreställningarna hos den äldre generationen och den historielöshet som präglar den yngre motiverade Ken Burns att göra The Vietnam War. Arbetet bygger vidare på Stanley Karnows tv-serie och bok VIETNAM: A HISTORY (1983). Båda produktionerna går igenom krigets historia, från den franska kolonialismen till den japanska ockupationen under andra världskriget, USA:s intervention under kalla kriget och efterspelet till krigsslutet 1975.
Här presenteras historiska fakta som säkert överraskar många. Till exempel att USA via spionorganisationen OSS försåg Ho Chi Minh med vapen och underrättelser i kriget mot japanerna, och att Ho i sin tur började kalla sin gerillaarmé Viet Minh för ”Viet-American Army”. På dagen för Japans kapitulation den 2 september 1945 utropade Ho landets självständighet på Ba Dinh-torget i Hanoi och, med OSS-agenter vid sin sida, gjorde han en avsiktsförklaring om landet han ville bygga med Thomas Jeffersons klassiska ord om alla människors lika värde och rätt till liv, frihet och strävan efter lycka.
USA hade alltså inte en tillfällig fiendens-fiende-vän i kommunisten Ho Chi Minh, utan någon som uppriktigt sökte allians med landet han såg som Vietnams förebild. En nation utan koloniala anspråk, utan politiskt styre av börd, och med allas lika värde inskrivet i konstitutionen. Flera amerikaner som intervjuas i serien kallar Ho för Vietnams Abraham Lincoln. För vietnameser var han ”Onkel Ho”.
När USA gick från vän till fiende i mitten av 1950-talet banade det vägen för en totalitär och aggressiv linje i Vietnams kommunistparti. Förhandlingsvillige Ho Chi Minh reducerades till en maktlös landsfaderssymbol medan den hårdföre krigshöken Le Duan tog makten som centralkommitténs generalsekreterare från 1960 fram till sin död 1986. Le Duan var under kriget okänd för presidenterna John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson och Richard Nixon och länge efteråt även för krigshistorikerna. Först långt senare har hans roll drivande roll bakom en bitvis skoningslös krigföring fått sin rättmätiga plats i historieskrivningen.
Bland annat låg Le Duan bakom Tet-offensiven, som 1968 krävde många tusen civila dödsoffer och lade den gamla huvudstaden Hué i ruiner. Enligt vietnamesiska krigsveteraner hade han dessförinnan förpassat såväl Ho Chi Minh som general Vo Nguyen Giap – krigshjälten från Dien Bien Phu 1954, slaget som knäckte den franska ockupationen – utomlands av ”medicinska skäl”. De var nämligen motståndare till krigsplanen.
Historia som läkeprocess
The Vietnam War vill emellertid inte bara förmedla ett stycke historia utan även bidra till läkningsprocessen av det trauma som många historiker menar fortfarande präglar USA:s minne av Vietnamkriget. Här avser man inte bara krigsnederlaget och den negativa bild av USA som kontrade hjälteimagen efter andra världskriget, utan också de politiska motsättningar mellan amerikaner som kriget gav upphov till. Familjer splittrades. Grannar och vänner slutade umgås. Generationsklyftan blev en avgrund.
Det räcker med att nämna dödsskjutningarna på Kent State University den 4 maj 1970, då Ohio National Guard dödade fyra obeväpnade studenter och sårade nio andra, flera av dem på väg till föreläsningar. Trots övervåldet – senare fastslaget som ”oursäktligt” av en undersökningskommission – publicerades publikundersökningar, där en majoritet skyllde på studenterna. Det medverkade sannolikt till att driva en del unga till militanta rörelser som Weather Underground.
Desto snabbare har försoningsprocessen mellan de forna fienderna i kriget varit. Sedan 1980-talet har amerikanska veteraner rest tillbaka till Vietnam för att möta sina motsvarigheter och tidigare opponenter. I serien vittnar båda sidor om hur bitterhet snabbt förbytts till varm vänskap.
I skymundan av den ömsesidiga förbrödringen finns dock de många kvarblivna vietnamesiska barnen till amerikanska soldater. Likaså rasismen som mötte de som flydde till USA. Det senare skildras bland annat i spelfilmen Alamo Bay (1985).
Kritik
Inte oväntat har The Vietnam War mötts av samma högerkritik som drabbade Karnows serie för 34 år sedan. Serien anses defaitistisk och allmänt vänstervriden. Ändå är det svårt att hitta stöd för att USA och Sydvietnam hade kunnat vinna kriget, även om vapen och trupp hade fortsatt strömma in i landet efter vändpunkten i Tet-offensiven.
USA drog sig visserligen ur 1969–74 men fortsatte flygstöd och vapenleveranser och byggde upp Sydvietnams armé till världens fjärde största. Som serien visar, undergrävdes emellertid alla ansträngningar av en maktelit som inte bara var antidemokratisk och genomkorrumperad, utan dessutom inkompetent. Bristen på folkligt stöd speglades i de uppenbart riggade valen och CIA-backade militärkupperna som avlöste varandra.
Det som retar dessa kritiker än mer är förmodligen att serien ger fienden och deras berättelser ett ansenligt utrymme Som Bowden kan berätta om i Hué 1968, indoktrinerades många sydvietnamesiska barn med att kommunister var djungelapor med svans. Det är svårt att hata någon med ett mänskligt ansikte. Irriterande är nog också när amerikanska krigsveteraner säger att USA slogs på fel sida i kriget
Omvänt kan man kritisera serien för den, trots allt, har en slagsida åt det amerikanska perspektivet. Samtidigt som man redovisar massakern i My Lai och andra oomtvistade amerikanska krigsbrott, är man noga med att också berätta om amerikaner som vill väl och gör gott. Något motsvarande berättar man inte om fiendesidan.
Likaså blir Hal Kushners mångåriga lidande i fångenskap en följetong i serien medan några vietnamesers berättelser om tortyr och andra umbäranden i händerna på CIA får en mer summarisk redovisning. Av den kemiska och biologiska krigföring USA bedrev i landet – kartlagt redan 1968 av grävande journalisten Seymour Hersh i boken Chemical and Biological Warfare: America’s Hidden Arsenal – redovisar serien bara avlövningsmedlet Agent Orange. Det gjorde nämligen också amerikanska soldater sjuka.
En milstolpe
Förloraren USA skriver alltså åter historien om Vietnamkriget, privilegierar sitt eget lidande. Ändå har serien stora förtjänster, och kommer säkert att räknas som en milstolpe när det gäller att bearbeta det kollektiva amerikanska krigsminnet. Även för den som tror sig veta det mesta om kriget, har sett alla dokumentärer, finns det gott om nya lärdomar.
Inte minst gäller det scenerna då veteranerna från FNL och Nordvietnam öppenhjärtigt berättar om sina erfarenheter med en stor dos kritik riktad mot det egna kommunistpartiet och krigsledningen. Amerikanerna väjer inte för att tala om den grova rasism man inte enbart riktade mot fienden; ”gooks” och ”dinks” var också tillmälen som öppet användes mot de vietnamesiska allierade. Överraskande för många är nog också berättelserna om krigströtta amerikanska soldater i fält som sårade och ibland dödade sina egna, impopulära officerare. Det var så vanligt att det fick en egen beteckning: ”fragging”.
Som journalist slås man av mediernas kritiska bevakning och roll i hur den amerikanska hemmaopinionen svängde när krigets brutalitet dagligen strömmade ut från tv-apparaten på bästa sändningstid. Lärdomen för den amerikanska krigsmakten blev att se till att det inte upprepades. Vi har därför fått ett nytt begrepp i vokabulären: ”inbäddade journalister”, om de reportrar som endast under strikt militär kontroll tilläts besöka frontlinjerna i Afghanistan och Irak. Strategin lyckades; den kritiska granskningen av krigen blev högst begränsad, vilket tog udden av opinionsbildningen.
Så här några veckor efter att ha sett igenom The Vietnam War på bluray och läst boken av Ward & Burns är det främst en bekantskap som etsats sig fast i minnet: John Musgrave. Han är den kommunisthatande marinkårssoldaten som kom hem med så svåra trauman att han tvingades sova med lampan tänd, blev poet och krigsmotståndare. Numera håller han i samtalsgrupper med Irak- och Afghanistan-veteraner. Hans berättelser om kriget som en knarkkick, följd av livslånga känslomässiga störningar och mardrömmar, måste vara det bästa motgiftet för alla våldsromantiker med illusioner om krig som pojkboksäventyr.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-12-29.
The Vietnam War
Tv-serie i tio delar på Kunskapskanalen och tillgänglig på SVT Play. Regi: Ken Burns och Lynn Novick. Manus: Geoffrey C. Ward. Berättarröst: Peter Coyote. Medverkande: John Musgrave, Nancy Biberman, Karl Marlantes, Trần Ngọc ”Harry” Hue, Bao Ninh, Neil Sheehan, Hal Kushner, Nguyen Tai, Frank Snepp. Längd: cirka 1.48/avsnitt. Premiär: 25.12 på SVT Play (hela serien) samt på Kunskapskanalen den 1.1 2018 kl. 21.55 och nio lördagar framåt. Serien finns också utgiven på amerikansk bluray och dvd från public service-bolaget PBS.
Böcker
Geoffrey C. Ward & Ken Burns, The Vietnam War: An Intimate History, New York: Alfred A Knopf.
Mark Bowden, Hué 1968: A Turning Point in the American War in Vietnam, New York: Grove.
SE ÄVEN: DEAR AMERICA: LETTERS FROM VIETNAM