När Roger Corman 2010 fick en Oscar för sina samlade insatser i filmbranschen sedan början av 1950-talet undrade många yngre säkert: ”Vem?” Ett halvsekel tidigare hade man snarare utbrustit: ”Hur är det möjligt?”. Då var Corman B-filmernas kung som spottade ut skräck, västern, action, musikal, karate, science fiction – ofta i vilda genreblandningar – för efterkrigstidens barnkullar.
Totalt har han regisserat 54 filmer, nästan alla i en femtonårsperiod 1955–70, och stått som producent för ytterligare fyrahundra fram till i år. På meritlistan finns titlar som The Little Shop of Horrors (1960), De vilda änglarna (The Wild Angels, 1966) och Tripp till helvetet (The Trip, 1967) men också ett antal ambitiösa filmatiseringar av Edgar Allan Poe. Allt Hollywoodfilmen tonade ner skruvade han upp på maxvolym med ungdomsrebellens liv och lust: sex, knark, våld, biljakter, monster, explosioner och rockmusik.
Likt blaxploitationstjärnan Pam Grier på väg till en provspelning, föreställde sig nog många honom som en ”hundrafemtiokilos neanderthalare klädd i silkesskjorta och guldkedjor” Beskrivningarna av Corman inleds därför ofta med en häpen reaktion över att möta en smal, bildad och välartikulerad man i konservativ klädsel. För som han själv har konstaterat: ”Många tycker jag ser ordinär ut, men mitt omedvetna är ett kokande inferno.”
I intervjuer pratar han gärna om sitt enda kommersiella fiasko: det verklighetsbaserade sydstatsdramat The Intruder (1962), om en rashetsares ödesdigra framfart i en småstad. Den anser han låg alltför långt före sin av rasmotsättningar laddade samtid. Lösningen blev därför att baka in den psykologiska och samhällskritiska undertexten i allegoriska och säljande genreförpackningar.
Som producent och mentor fostrade han generationer filmskapare och skådespelare. Francis Ford Coppola, Jack Nicholson, Martin Scorsese, Jonathan Demme, John Sayles, Dennis Hopper, Peter Fonda och Robert De Niro är bara några kändisar som här gjort sina första lärospån. Corman gav dem en låg budget, en kul idé, kort inspelningstid och genreramarna enligt ovan. I övrigt fick de fria tyglar.
Resultatet blev en samling energimättade, påhittiga och roliga filmer med politisk udd. Mycket går igen i Tarantino-generationens skräpfilmsestetik. Paul Bartels Death Race 2000 (1975) – om ett racerlopp genom ett framtida totalitärt USA där den förare som dödar flest folk på vägen vinner – blev förebilden till bland andra MAD MAX, Battle Royale (Batoru rowiaru, 2000) och Hungerspelen (The Hunger Games, 2012–15).
Men Corman har också haft betydelse som distributör av utländska regissörer som Ingmar Bergman och Federico Fellini. Mot alla odds lyckades han lansera till exempel Viskningar och rop (1973) även på drive-in-biografer. Och faktiskt gör alla sannberättelser och skrönor kring denne aktive veteran på 86 år honom till ett givet ämne för en Corman: The Movie. Med alla ingredienserna från hans egna filmer förstås.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-04-24.
Constantine Nasr (red.) Roger Corman: Interviews Jackson: University of Mississippi Press
Alex Stapleton Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel (dokumentärfilm på brittisk import-dvd)