Ingmar Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap från 1973 blev en stor internationell succé och klipptes även ihop till en biofilm som gick för fulla hus i USA. Artiklar och böcker om Bergman har, både då och senare, påstått att serien fyllde väntrummen till familjerådgivningar och fick de statistiska skilsmässokurvorna att skjuta i höjden. Inte bara i Sverige utan också i många andra länder.
Man ska dock komma ihåg att antalet skilsmässor redan ökat markant under 1960-talet i hela västvärlden av en rad skäl. I den perioden gick kvinnorna från hushållen till arbetsmarknaden i rekordstort antal. Samtidigt gjorde en ny våg av feminister sig hörda i det politiska samtalet. Bergmans skilsmässodrama rörde otvetydigt vid en nerv och hjälpte säkert många, särskilt de medelålders kvinnor som utgjorde seriens stora publik, att bryta upp från sina stagnerade äktenskap. Men skilsmässobävningen var redan i full gång långt innan 1973.
Hagai Levis (In Treatment, 2008– ) amerikanska Scenes of a Marriage med spelplats i nutidens Boston är av självklara skäl annorlunda, även om mycket är sig förvånansvärt likt i handlingen och replikerna. Hans serie på fem i stället för sex avsnitt eliminerar hela avsnitt två i Bergmans original, därmed referenserna till Ibsens pjäs Ett dockhem (Et dukkehjem, 1879) och porträttet av fru Jacobi med förtvinat känsloliv efter ett långt, kärlekslöst äktenskap.
Det är följden av nyinspelningens mest radikala – och briljanta – grepp, nämligen att kasta om könsrollerna och teckna helt nya bakgrunder av huvudpersonerna: den judiske filosofidocenten Jonathan (Oscar Issac) och Mira (Jessica Chastain), en högavlönad affärskvinna av anglosaxiskt påbrå mitt i karriären. Dramat får en helt annan dynamik i såväl äktenskapet som i skilsmässan.
I seriens inledande intervju, nu för en akademisk relationsstudie, berättar Jonathan om sin religiösa bakgrund. Förhållandet med den sexuellt frigjorda Mira hjälpte honom att bryta sig loss från religionen och sina sexuella hämningar, men som framgår senare han blev också beroende av henne – ekonomiskt och socialt. Hon är familjeförsörjaren, han sköter markservicen med hem och barn.
Det har gett Mira möjligheten till ett liv utanför hemmet med långa arbetsdagar och resor i jobbet. Inte oväntat är det hon som kastar loss för ett rotlöst liv med en tio år yngre älskare och hela världen som sin arbetsplats. Jonathan är den vars liv först går i kras av uppbrottet, men det är inte han utan Mira som – för att använda en avsnittstitel från Bergmans serie – vandrar genom tåredalen under deras uppgörelser. Ett varsel om att hennes på ytan självsäkra ”ensam är stark”-filosofi vilar på lerfötter.
Det svagaste inslaget i nyinspelningen är parmiddagen från helvetet i avsnitt ett. Ingen som sett duellen i jävlighet mellan Jan Malmsjös Peter och Bibi Anderssons Katarina – förebilderna till makarna i Bergmans mörkaste film, Ur marionetternas liv (1979) – glömmer den någonsin. Här får scenen inte samma infama sting av ömsesidigt lustmord och tar inte samma obehagliga vändning när paret plötsligt går till gemensam, hånflinande attack mot sina värdar för deras präktiga och tråkiga tomtebolycka.
Sparringmatchen mellan Levis motsvarigheter, Peter (Corey Stoll) och Kate (Nicole Beharie), stannar i stället vid en psykologiskt valhänt historia, följd av en scen i husets sovrum då Kate plötsligt gör närmanden mot Mira efter en klichéparad av psykobabbel. Ingendera har något som helst med handlingen i övrigt att göra. En av originalets minnesvärda inslag har på så sätt demolerats till en besynnerlig, malplacerad parentes.
Men därefter får Levi nyinspelningen på rätt spår. Isaac och Chastain visade redan i den underskattade thrillern A MOST VIOLENT YEAR prov på totalt gehör i samspelet. Vid en första betraktelse ser deras Jonathan och Mira, liksom Bergmans Johan och Marianne, ut som ett konvenansäktenskap. Men Levi lyckas med sina intima närbilder fånga hur de funnit en gemensam livsmening i relationen med varandra kanske just för att de är så olika. Åtminstone är det vad de tror fram till sammanbrottet, då alla deras föreställningar om sig själva och om förhållandet hamnar i gungning.
De metafilmiska tagningarna som inleder varje avsnitt av hur Isaac och/eller Chastain kommer till inspelningen för att gå in i sina roller ska i sammanhanget påminna oss om hur såväl seriens huvudpersoner som vi alla spelar roller. I familjen. På jobbet. Inför oss själva.
Bergman gör ett liknande illusionsbrott i början av sin serie när vi hör honom regissera hur Erland Josephson och Liv Ullmann ska posera som Johan och Marianne framför kameran. Men han låter det stanna vid ett kort ögonblick och maskerar det som en del av handlingen genom att han utanför bild spelar fotograf åt journalisten som ska intervjua huvudpersonerna.
I Levis version kunde det räckt med något liknande, en första och kanske avslutande tagning som bryter den fjärde väggen. Riktigt varför scenerna ska ta så stor plats här förblir oklart. Till skillnad från exempelvis Karel Reiz Den franske löjtnantens kvinna (The French Lieutenant’s Woman, 1981), som låter rollspelet framför och bakom kameran spegla varandra, får Levis metascener ingen funktion i dramat.
Levis sista avsnitt har däremot en betydligt bättre inramning för parets försoning än den gistna gamla sommarstugan dit Bergman förpassade Johan och Marianne för sin final. Efter att under flera års separation gjort sig fria från sina gamla roller spenderar Jonathan och Mira en natt tillsammans i sitt tidigare gemensamma hus, som Jonathan hyrt av ägarna medan de är på semester. Vandringen i huset blir för dem båda som att se en konstinstallation av ett typiskt familjeliv. Allt som var bekant är dem nu fullständigt främmande. Just därför kan de äntligen hitta hem till varandra i en ny och rimligare kärlek.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-09-12.
Scenes from a Marriage
Tv-serie i fem avsnitt på HBO Nordic. USA 2021. Regi: Hagai Levi. Med: Jessica Chastain, Oscar Isaac, Corey Stoll, Nicole Beharie, Lily Jane. Längd: cirka 1.00/avsnitt. Premiär: 2021-09-13.