Bengt Liljegren
John F. Kennedy
Historiska Media, 592s.
Reklambladet från Historiska Media presenterar läraren och författaren Bengt Liljegrens John F. Kennedy som den första biografin om USA:s 35:e president på svenska. Och det stämmer eftersom inget svenskt förlag intresserat sig för att ge ut den prisbelönte amerikanske historieprofessorn Robert Dalleks kritikerhyllade An Unfinished Life: John F. Kennedy 1917–1963 (2013). Hade det auktoritativa verket publicerats i svensk översättning skulle någon konkurrerande biografi knappast utkomma på ett svenskt förlag under lång tid framöver.
Dalleks 864 sidor tjocka bok har visserligen också brister, bland annat i författarens många djupdykningar i detaljer som bitvis gör det svårt för läsaren att hålla ihop berättelsen. Men den som söker en djuplodande, ibland överraskande studie av politikern och ideologen Kennedy har i Dalleks imponerande forskningsarbete en oumbärlig källa. Liljegrens bok är i jämförelse en lättläst, översiktlig biografi som vandrar på väl upptrampade stigar genom studieobjektets liv och leverne. Gott så naturligtvis, om det inte vore för en del luckor och försummelser.
Till att börja med kan man inte, i synnerhet för en svensk läsekrets, underlåta att berätta om Demokratiska partiets historiska splittring i två falanger: En reaktionär, anglosaxisk falang med starkast fäste på de segregerade sydstaternas landsbygd. Och en socialliberal – under Franklin D. Roosevelt närmast socialdemokratisk – falang bland arbetarklass, minoriteter och nya immigranter i norra USA:s storstäder.
Den här till synes omöjliga kombinationen lyckades Kennedy mobilisera och hålla samman enbart med hjälp av sin taktiskt skicklige vicepresident från Södern, Texas-sonen Lyndon B. Johnson. Efter Johnsons presidentperiod förlorade partiet sin väljarbas i Södern till Republikanska partiet med känt resultat i det senare partiets våldsamma högerkantring under Nixon, Reagan, Bush I och II samt Donald Trump.
Försumlig är också Liljegrens överslätande beskrivning av pappa Josephs försyndelser som USA:s ambassadör i Storbritannien under upptakten 1938–39 till andra världskriget. I boken framstår han på sin höjd som anfäktad av sin irländska släkts anti-engelska sentiment och blåögd inför hotet från Nazityskland.
I själva verket var Joseph Kennedy i sällskap med flera andra i den amerikanska ekonomiska eliten, bilmagnaten Henry Ford till exempel, en rabiat antisemit som tyckte att judarna hade sig själva att skylla för nazisternas förföljelser. Han sympatiserade dessutom med och gav ekonomiskt bidrag till den isolationistiska America First-rörelsen, i vilken pronazistiska sympatier frodades.
Betydligt bättre är Liljegren på att, med bland annat Dalleks forskning i ryggen, reda ut att det var Joseph Kennedys informella politiska kontakter och ekonomiska muskler som avgjorde det jämna presidentvalet 1960 till sonens favör. En del journalister och författare i Kennedy-genren har försökt blåsa upp maffiabossen Sam Giancanas roll. Denne påstås dessutom haft förbindelser med presidentkandidaten via Frank Sinatra och Kennedys älskarinna Judith Campbell (gift Exner), men ingendera ryktena har visat sig ha vederhäftiga belägg.
Fram till sin stroke 1961 var Joseph Kennedy dessutom den som formade sonens politiska tankevärld, främst genom familjens nära vänskap med och politiska stöd till den antikommunistiske konspirationsteoretikern och republikanske senatorn Joseph McCarthy. John F. Kennedy höll en mer lågmäld profil under sina år i kongressen, men i tal, debatter och i sitt stöd till repressiva lagstiftningar delade han i allt väsentligt McCarthys paranoida världsbild. Först när McCarthys grundlösa och alltmer vettlösa fantasier misskrediterats bortom all räddning i ett tv-sänt senatsförhör 1954 tog familjen Kennedy sin hand från honom.
Det här har betydelse för utvärderingen av bland annat president Kennedys stöd till Grisbuktsinvasionen på Kuba 1961, CIA:s fortsatta inblandning (sedan Eisenhowers presidentskap) i statskupper mot regeringar som ansågs hota USA:s ekonomiska intressen och eskaleringen av Vietnamkriget. I synnerhet det sistnämnda har i populärkulturen – se bland annat Oliver Stones JFK (1991) – mytologiserats till en vänsterpolitisk helgonförklaring av Kennedy.
På grund av sin anti-segregationspolitik i det rasistiska Södern och att han i oktober 1963 undertecknade National Security Acts Memorandum (NSAM nr. 263) om att hämta hem 1 000 (av 16 000) amerikanska ”rådgivare” från Vietnam har Kennedy utmålats som en fredsälskande, progressiv idealist. Men som alltid i amerikansk politik gäller det att komma ihåg att europeiska höger/vänster-skalor inte gäller, och Kennedy är ett bra exempel. I inrikespolitiska, sociala frågor tog han intryck av Roosevelt, men i utrikespolitiska frågor var han en antikommunistisk hök.
Hans tveksamheter i ovanstående fall var enbart strategiska, inte ideologiska.I fallet med Grisbuktsinvasionen bekymrade han sig mest för att CIA inte skulle lyckas mörka USA:s finansiering, organisering och träning av den exilkubanska truppstyrkan.
Om Kennedy hade avvecklat eller eskalerat USA:s engagemang Vietnamkriget kommer vi aldrig att få veta, men han sanktionerade militärkuppen mot och mordet på president Diem i början av november 1963. Och det blev början på en dramatisk upptrappning av USA:s militära insats i landet efter mordet på Kennedy den 22 november samma år.
Det bästa med Liljegrens biografi är att den inte väjer för Kennedys mindre smickrande sidor, som hans narcissistiska drag och de många utomäktenskapliga förbindelserna. Det sämsta är han ägnar de sistnämnda oproportionerligt stor plats, exempelvis hela åtta sidor åt presidentens horisontala samkväm med den 25 år yngre Mimi Beardsly.
Superplayboyen har sin plats, men i en politikerbiografi borde mycket av det utrymmet ägnats åt exempelvis Kennedys eftermäle under de 58 år som gått sedan hans död. Minnet av honom och värderingen av hans person, politiska gärningar och ikoniska status förändras över tid, som för alla historiskt betydande personer. Det slutkapitlet saknar jag i Liljegrens biografi.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-09-10.