Historia, fiktion, mytologi: Oliver Stone och debatten om JFK

jfkJFK hade premiär den 20 december 1991, men redan ett halvår innan inleddes den mest omfattande amerikanska pressdebatten om en film sedan D.W. Griffiths Nationens födelse (The Birth of a Nation, 1915). Debatten handlade till en början om filmens trovärdighet i historisk och estetisk mening, men innehöll också direkta personangrepp på Oliver Stone. Polemiken utspelades först i dags- och veckopress av filmkritiker, journalister, politiker och konspirationsdebattörer, därefter har den fortsatt bland amerikanska historiker och filmforskare.

Filmens ekonomiska framgång – kostnad: 40 miljoner dollar, intäkter: drygt 205 miljoner (intäkter från video och TV oräknade) – väckte förnyat intresse för konspirationslitteraturen; klassiska titlar från 1960- och 1970-talen återutgavs och ett stort antal nya böcker har publicerats efter 1991. Kontroverserna kring JFK är ett utmärkt exempel på en konkret, infekterad historiedebatt med långtgående politiska implikationer. Och den pågår än.

Pressdebatten 1991-1992

I sakdebatten om ämnet i JFK fanns det flera välkända röster från tidigare debatter om Kennedy-mordet som upprepade sina gamla argument. Mest anmärkningsvärt kanske att två av Warren-kommissionens medlemmar, Gerald R. Ford och David W. Belin, fortsatte att försvara kommissionens sedan länge misskrediterade rapport. Flera framstående journalister som följde upp Kennedy-mordet strax efter händelsen och som med närmast okritisk rapportering valde att svälja den officiella versionen – exempelvis George Lardner, Jr. och Dan Rather – vidhöll också sina gamla ståndpunkter om än med kritisk distansering till Warren-kommissionen. Den mest drabbande kritiken kom dock mot dem som närmare granskade Stones auktoritativa källor och politisk-moraliska scenario.

garrisonFilmens främsta källa är också huvudpersonen i grundintrigen, det vill säga distriktsåklagare Jim Garrison (spelad av Kevin Costner) som i New Orleans försöker nysta upp mordkonspirationen genom att åtala den framgångsrike affärsmannen Clay Shaw. Garrisons utredning och rättegång, som pågick 1967-1969 och skildras av honom själv i boken JFK: i mördarens spår (On the Trails of the Assassins, 1988), som Stones film bygger på, vann först många sympatier i massmedierna. Men efter juryns snabba och enhälliga frikännande av Shaw har uppfattningarna om Garrisons trovärdighet varit delade både bland privatspanare och journalister som intresserat sig för utredningarna.

Homosexuella aktivister protesterade också tidigt mot filmens framställning av Clay Shaw och hans vänkrets som en samling mer eller mindre galna, moraliskt depraverade, högerextremistiska bögar. Stones sammankoppling mellan ”pervers” sexualitet och extrema politiska åsikter kulminerar i scenen då Garrison förhör David Ferries kriminelle – av flera olika karaktärer sammansatte – unge älskare Willie O’Keefe (Kevin Bacon) i fängelset.

Under intervjun säger O’Keefe bland annat: ”You’re a goddamn liberal, Mr. Garrison. You don’t know shit because you’ve never been fucked in the ass.” Det politiska, moraliska och sexuella alternativet till de mordiska bögarna blir Garrisons liberala, kärleksfulla och könsrollstraditionella kärnfamilj. När Stone 1992 annonserade att han planerade en film om San Fransiscos homosexuelle kommunalråd Harvey Milk, som mördades av en homofob kollega, väckte det inte oväntat en storm av protester.

costnerSjälva rättegången ansågs också vara filmens svagaste parti. Stone förvandlar här Garrison till James Stewarts idealistiske hjälte i Frank Capras Mr. Smith i Washington (Mr. Smith Goes to Washington, 1939) och låter honom sammanfatta hela den ofta välgrundade kritik som flera olika privatspanare, dock inte Garrison, sammanställt genom åren. Garrisons genomgång av bevismaterialet och kritik av Warren-kommissionens rapport uppfattades på många punkter som övertygande men hade inget med Clay Shaw att göra. Shaws inblandning bevisas enbart genom guilt by association, det vill säga att han i homosexuella kretsar umgås med folk som är högerextremister och som i sin tur känner Lee Harvey Oswald.

Även filmens andre auktoritative konspirationsteoretiker, kallad X (Donald Sutherland), har ifrågasatts efter avslöjandet om att förebilden är överste L. Fletcher Prouty, som vid tiden för Kennedy-mordet arbetade i Pentagon. Det är X/Prouty som sägs introducera motivet att det militär-industriella komplexet ville mörda Kennedy för att hindra honom från att avveckla det amerikanska engagemanget i Vietnamkriget. Den här teorin har i själva verket förts fram i flera privata efterforskningar under lång tid och har en framträdande plats i spelfilmen Tre skott i Dallas – presidentmordet (Executive Action, 1973). Dessutom har Prouty avslöjats i pressen som aktiv i den högerextrema, rasistiska och antisemitiska organisationen Liberty Lobby, en avläggare till den infamösa John Birch Society.

proutyx

Personangreppen

Flera av de kända journalister som höll fast vid den så kallade lone nut-teorin, tron på att dådet utfördes av en ensam galning (= Lee Harvey Oswald), riktade in sig på personangrepp mot Stone och hängde ut honom som en konspirationsfixerad knäppgök med en personlighet snarlik Oswalds. Karikatyrtecknarna på de stora tidningarna firade triumfer i att avbilda Stone i rollen som Oswald och/eller allmänt färdig för tvångströja och förpassning till närmsta dårhus.

Ett av de elakaste påhoppen gjordes i tidningen Esquires novembernummer 1991, alltså innan filmen ens haft premiär, av journalisten Robert Sam Anston. Genom att citera Stones egna berättelser från den tid då han återvände hem från Vietnamkriget som en politiskt radikaliserad veteran med ett starkt hat mot Nixon, jämställde Anston honom med den profil som FBI på 1960-talet gjorde av Lee Harvey Oswald, en förlorare och radikaliserad virrhjärna i jakt på en måltavla för sina personliga frustrationer. Den enda skillnaden var enligt Anston att Stone kanaliserade sina galenskaper till filmens värld:

Raseriet följde Stone till filmskolan, där han lärde sitt hantverk av Martin Scorsese som senare skulle ta sig an en film om en fiktiv lönnmördare: Taxi Driver [1976]. För en del föreföll Stone lika skrämmande som Travis Bickle. ”Man fick en känsla av att han var besatt av att nå vad han ansåg vara sanningen om sakernas tillstånd”, säger en vän från den tiden. ”Han gav intryck av att kunna göra vad som helst – knarka, mörda, vad som helst – för att nå sanningen.”

oliver stone 2

Stones estetik

Trots den stundvis hätska pressdebatten var de flesta filmkritikerna positiva och många gav filmen högsta betyg. I Newsweek, som i sitt nummer den 23 december hade omslagsrubriken ”The Twisted Truth of JFK” och en lång artikel om filmens brist på trovärdighet, kunde man ändå läsa en sympatisk intervju med regissören och en uppskattande recension av David Ansen som väl sammanfattar den estetiska diskussionen av filmen:

Mitt råd är: tro inte på de som säger att filmen är strunt. Och tro inte heller på Stone. Film är nästan per definition en demagogisk konstform och kan känslomässigt övertyga en om nästan vad som helst, vilket just är anledningen till att Stones film kommer att analyseras med stor våldsamhet. En hel generation biobesökare kommer hädanefter att se dessa händelser genom Stones prisma. Om historien är ett slagfält, så måste JFK ses som ett djärvt försök att sätta premisserna för framtida debatt./…/ Alla som någon gång fått en glimt av motsägelserna kring mordet är medvetna om vilken trollbindande, vansinnig berättelse den är. Och Stone gör den rättvisa.

Han lyckas få in en enastående mängd information samtidigt som han bibehåller spänningen och klarheten i berättandet. JFK är kvasidokumentär till sin stil. Filmen skiftar mellan svartvitt och färg, fakta och spekulation, dokumentärsekvenser och iscensatt rekonstruktion så att man aldrig kan avgöra vad som är bilder av de verkliga händelserna och vad som inte är det, alldeles bortsett från vad som är sant eller inte./…/ Ingen ska okritiskt anamma JFK. Det är en fallstudie som presenteras med övertygande argument; den ska emellertid inte förväxlas med bevis. Men jag bugar mig för filmskaparen och Warner Bros.; för djärvheten i försöket. Notera: det här är uppviglande Hollywood-underhållning. En eloge till Stone, en bråkmakare för vår tid.

Stones demagogik, filmens påverkan på i synnerhet de yngre biobesökarna och det kvasidokumentära, hetsiga, fragmenterade bildspråket blev lika centrala debattämnen som själva handlingen och de bakomliggande konspirationsteorierna. Försvararna av JFK hävdade att Stone därigenom påkallade uppmärksamhet på själva berättarkonstruktionen, både vad gäller själva filmen JFK och de mytologier – officiella som andra – vilka omgärdat Kennedy-mordet alltsedan det begicks. Belackarna ansåg att Stone lånat sig till en propagandistisk och dogmatisk berättarform. I New York Times, som nästan uteslutande publicerat starkt kritiska artiklar om filmen, skrev Janet Maslin den 5 januari 1992:

Bilder flyger hastigt förbi utan att man hinner placera dem. Rollkaraktärer som sammanfogats av flera olika personer blandas med verkliga. Dokumentärt material och simulerade scener klipps samman på ett medvetet förvillande sätt. Kameran rusar förvirrande förbi ”topphemliga” dokument och de olika illustrationer och modeller som används för att förklara det juridiska bevismaterialet. Viktiga och triviala ting ges samma status. Utan en lika stor kunskap som regissören har om konspirationshistorierna och utan någon möjlighet att sortera bland fakta och fiktion är åskådaren utelämnad åt filmskaparen.

valentiI april 1992 kom ett uttalande från presidenten i branschorganisationen Motion Picture Association of America (MPAA), Jack Valenti, som saknar motstycke i amerikansk filmhistoria. I en sjusidig pressrelease förklarade Valenti, som var Lyndon B. Johnsons personlige assistent i Vita Huset vid tiden för Kennedy-mordet, att JFK grundlöst svartmålade hans förre arbetsgivare. Valenti hävdade att han bättre än någon kunde bedöma händelserna kring mordet och Johnsons övertagande av presidentposten eftersom han ”var där”. JFK betraktade han som en ”skröna”, ett ”förtal” och ”helt och hållet fiktion” jämförbar med Leni Riefenstahls Viljans triumf (Triumph des Willens, 1935):

I scen efter scen sammanfogar Stone halvsanningar med totala falsifikat och utifrån detta konstruerar han det sannolika. Inte undra på att många av de unga människor som greps av filmen lämnade biografen i övertygelse om att de bevittnat sanningen. På i stort sett samma vis fängslades unga tyska pojkar och flickor 1941 [sic!] av Leni Riefenstahls Viljans triumf, i vilken Adolf Hitler avbildades som en nyfödd Gud. JFK och Viljans triumf är likvärdiga skrönor.

I ett land känsligt för alla försök att inskränka press- och yttrandefriheten fick Valenti snabbt göra nya uttalanden där han påpekade att pressreleasen var personlig och inte gjord i tjänsten. JFKs distributör, Warner Bros, hjälpte Valenti ur den pinsamma situationen genom att berömma honom för lojaliteten mot Johnson. Därefter drog man ett streck över händelsen.

Historikerna tar vid 1992–97

De amerikanska historikernas intresse för filmen som dokumentation, rekonstruktion och levandegörande iscensättning av historien är inte oproblematiskt. Introduktionen av filmrecensioner i Journal of American History 1987 och två år senare i The American Historical Review – två prestigefyllda, akademiska tidskrifter – var omdebatterade trots att tidskriften Film & History ges ut av organisationen The Historians Film Committee, där såväl historiker som filmforskare ingår, publicerats sedan 1970.

Inte oväntat var de amerikanska historikerna oense om JFK. The American Historical Review ägnade en särskild sektion av sitt aprilnummer 1992 (1992:2) åt kända historikers reaktion på JFK. De senaste åren har en också en rad historiker gett ut böcker i ämnet film och historia. Så gott som samtliga har just haft JFK som centralt diskussionsämne.

Oliver Stones dramatiska frihet i konstruktionen av rollkaraktärer sammansatta av flera verkliga förebilder, kronologiska omkastningar av händelseförlopp för dramatiska effekter och fiktionaliserade dialoger sågs av några historiker som historieförfalskning och åskådarmanipulation. Deras argument var identiska med ovanstående presskritikers och kan läsas i antologin Past Imperfect.

shawjones

Andra upplevde inte Stones dramatiska frihet som något negativt utan tvärtom som en förutsättning för att han skulle kunna skapa en berättelse av en historisk händelse. De åsikterna företräddes i debatten av skribenterna i av The American Historical Review och av filmtidskriften Cineaste, vars redaktör Gary Crowdus gör den andra intervjun med Stone som Filmhäftet publicerar i detta nummer.

Robert Rosenstone, historieprofessor vid California Institute of Technology och historisk konsult åt Warren Beatty under produktionen av Reds (1981), påpekar i sin bok Visions of the Past att Hollywoods följer vissa givna dramaturgiska ramar för att ”hålla kvar publiken i biofåtöljen.” Liksom historieböckerna ska inte historiska filmer ses som ”fönster mot det förflutna” utan som konstruktioner av historiska händelser eftersom komplexiteten i dessa aldrig går att återskapa.

Enligt Rosenstone betyder inte detta att filmerna är lögnaktiga. Tvärtom, de påhittade bilderna kan ändå anses vara sanna: ”sanna genom att de symboliserar, förtätar och summerar stora mängder av data; sanna genom att de på ett verifierbart sätt och med dokumenterade och trovärdiga argument förmedlar det förflutnas övergripande betydelse.” Han avslutar sin artikel med att utnämna JFK till en av de viktigaste skildringarna av amerikansk historia som någonsin gått upp på bio.

I det ovannämnda aprilnumret 1992 av The American Historical Review försvarar Marcus Raskin, historiker och en av grundarna till Institute for Policy Studies, Stone mot anklagelserna om konspirationsfixering med att peka på de många politiska skandalerna under efterkrigstiden som avslöjat både sittande presidenters och olika underrättelsetjänsters inblandning i faktiska, dokumenterade konspirationer: CIAs inblandning i valmanipulationer, politiska mord och statskupper runt om i världen, FBIs illegala avlyssningar och deltagande i smutskastningar av misstänkta kommunistiska och oppositionella grupper inom landet, Watergate-skandalen, Iran-Contras-affären och så vidare.

Snarare menar Raskin att man måste fråga sig vilken av JFKs olika konspirationsscenarion som är det mest sannolika: CIA, Pentagon, storföretagen, exil-kubanerna som deltog i Grisbuktsinvasionen, högerextremistiska grupper eller maffian. Raskin lutar själv åt det sistnämnda alternativet, en teori som också framförts av andra historiker men även journalister under 1980- och 1990-talen. Den senaste och i USA mycket uppmärksammade boken om Kennedy, journalisten Seymour M. Hershs The Dark Side of Camelot, hävdar bestämt att maffiabossen Sam Giancana hjälpte Kennedy att vinna valet 1960 och därefter hade kontinuerlig kontakt med presidenten via dennes älskarinna, Judith Exner. Mordet skulle delvis varit en hämnd för den misslyckade Grisbuktsinvasionen som maffian varit inblandad i, men framförallt för Robert Kennedys hårdföra åtgärder mot den organiserade brottsligheten.

oswaldoldman

Vietnamteorin

Huvuddelen av historikernas diskussion om JFK handlade annars om teorierna kring Kennedys Vietnampolitik. Som nämndes ovan var kritiken mot överste L. Fletcher Proutys trovärdighet stor redan under filmens produktion. Stone anlitade därför även John M. Newman, en före detta aktiv officer i den militära underrättelsetjänsten som vid tiden för filminspelningen färdigställde en doktorsavhandling om Kennedys Vietnampolitik, omarbetad för publicering som JFK & Vietnam: Deception, Intrigue & the Struggle for Power.

Newman ansluter sig inte till Proutys slutsatser om Vietnamkrigets betydelse för mordet, utan konstaterar endast i sin bok att Kennedy i oktober signerade ett National Security Acts Memorandum (NSAM nr. 263), som aviserade ett tillbakadragande av 1 000 amerikanska rådgivare från Sydvietnam. En vecka efter mordet, den 29 november 1963, signerade Lyndon B Johnson ett nytt NSAM (nr. 273) som blev upptakten till ett utökat amerikanskt engagemang i Vietnam.

De amerikanska historikernas syn på Kennedys Vietnampolitik förefaller emellertid vara enig, och de stöder sig på uttalanden som både Robert Kennedy och presidentens rådgivare gjort efter mordet. John F Kennedy hyste visserligen tvivel om utsikterna för att vinna kriget, men höll fast vid den förhärskande dominoteorin enligt vilken USA måste bekämpa kommunismen i alla länder för att förhindra en förskjutning i maktbalansen till Sovjetunionens fördel. Åtminstone hade Kennedy av populistiska skäl behållit amerikanska trupper i Vietnam till efter valet 1964 och möjligen skulle han inte trappat upp kriget till den grad som Johnson gjorde, men det anser historikerna vara rena spekulationer.

Historia och modernistiskt berättande

I sin bok Film Nation vänder Robert Burgoyne, professor i engelska och film vid Wayne State University, presskritiken mot Stones estetik på huvudet. Snarare än att vara demagogisk menar Burgoyne med stöd av bland annat historieprofessorn Hayden Whites teorier att JFKs modernistiska berättande är det enda möjliga sättet att representera det förflutna: uppbrutet, repeterande, fragmenterande. En rationellt förklarande och kontrollerad berättelse om historiska händelser utifrån en ansamling av ”fakta” är illusorisk. Händelser är inte entydiga utan kan berättas på många sätt.

Eftersom JFK låter flera olika berättelser konkurrera med varandra är den mer trovärdig än de traditionellt realistiska historiemelodramerna som brukar produceras för bio och tv. Garrisons jakt på en logisk förklaring, en strukturerad berättelse med upplösning, står både i motsats till flera av filmens karaktärer men också till filmens egen berättarteknik. Den CIA-anknutne legosoldaten David Ferrie babblar osammanhängande under förhören: ”It’s a mystery, inside a riddle, wrapped in an enigma.” Både Ferrie och filmen presenterar de inblandade mörkermännen som gåtfulla vad gäller identiteter och lojaliteter – Oswalds dubbelgångare, Clay Shaw/Bertrand, X – och Ferrie beskriver verksamheten han deltar i som ett spel: ”everyone is always flipping sides./…/ Fun and games. It’s all fun and games.”

Burgoyne ser detta som den dekonstruerande motsatsen till den realistiska romanens uppbyggnad av en nationell berättelse som skapar en mytologi. I stället för en sammanhållen berättelse som visar på ett gemensamt historiskt arv, visar det modernistiska och postmodernistiska berättandet oss en nation i söndring. Anti-berättandet betecknar den gemensamma, nationella identitetens upplösning.

I sin avslutning faller så plötsligt Burgoyne in i en pessimistisk retorik som uppenbarligen inspirerats av Frankfurtskolans kulturpessimism. Trots den utmanande berättarstrukturen är han skeptisk om JFKs förmåga att få åskådaren att bryta upp från den hegemoniska synen på nationen. Han skyller på filmens nihilism; Stones ovilja att presentera något som helst alternativ till den officiella, nationella mytologin. Därför menar han att filmen ytterst återför åskådaren till just den hegemoniska kulturidentitet som den säger sig utmana.

zapruder

Oliver Stone i debatten

Redan under produktionen höll Stone en hög profil för att lansera JFK. I mars 1991 deltog han i ett seminarium tillsammans med Norman Mailer och Edward J. Epstein under rubriken ”Hollywood and History: The Debate over JFK”. Seminariet drog en stor publikskara och förnyade intresset för de obesvarade frågorna kring mordet. Framförallt i den marxistiska och liberala pressen togs de olika konspirationsteorierna upp på nytt, och man krävde fram de många tusen dokument kring mordutredningen som hemligstämplats till år 2029.

Stone hävdade att hans film utformats med Akira Kurosawas Rashomon (1950) som förebild men att den också lånat stildrag från Constantin Costa-Gavras Z – han lever (Z, 1969). JFK beskrevs som en mot-mytologi, en mot-fiktion som skulle utmana den officiella mytologin mordet (läs: Warren-kommissionens rapport). Samtidigt hävdade Stone att så gott som varje detalj i filmen var resultatet av omfattande efterforskningar. Den här något märkliga positionen – som även de positivt inställda debattörerna kritiserade honom för – har han vidhållit ända sedan dess: å ena sidan är filmen fiktion, å andra sidan är den i stort sett sann.

oliver stone 3Inte heller är JFKs konspirationsscenario så öppet för tolkningar som Stones retorik ibland förespeglar. I en intervju i Cineaste (vol. XIX, nr. 1 1992) slår han fast att scenariot innehåller två konspirationer: Den ena omfattar själva mordet och inbegriper endast några få personer. Om det finns länkar upp i politiska och militära toppskikt behöver det inte betyda hemliga möten eller ens att de inblandade kände varandra. Några telefonsamtal mellan folk i nyckelpositioner var allt som behövdes. Ingen dokumentation, endast muntliga överenskommelser. Den andra konspirationen omfattar mörkläggningen kring mordet. Den beskriver Stone däremot som betydligt mer omfattande. Den inkluderade med säkerhet uppsatta personer i USA:s underrättelsetjänster och den politiska och militära makteliten.

För en icke-amerikansk betraktare förefaller det ändå som om Oliver Stone så småningom vann debatten, dels därför att hans film blev alltför populär för att kunna avfärdas, dels därför att han tog ett otal debatter med både historiker och journalister och visade sig oftast vara mer påläst i ämnet än sina motparter. Den avgörande vändpunkten i debatten till Stones fördel kom i april 1992, då han inför USAs främsta journalister höll tal på den nationella pressklubben i Washington. Hans anförande blev till en lång anklagelseakt mot bristen på kritisk journalistik om Kennedy-mordets olika utredningar, och han räknade upp flera av de mest anslående bevisen för att den sedan 30 år förhärskande officiella versionen om mordet innehöll både felaktigheter och rena lögner ¾ ingen av dem hade avslöjats av journalister utan av privata efterforskare.

Och för att ge eftertryck åt att konspirationer inte bara är vanliga i äldre tider eller i totalitära stater så lyfte han fram några av de mest kända fallen:

Jag har gjorts till åtlöje och utsatts för värre beskyllningar eftersom jag hävdat möjligheten av en konspiration, som om enbart knäppgökar, folk med fixa idéer och extremister kan hävda att sådana existerar. Men det här är fel stad att förlöjliga de som tror på konspirationer. Är det otänkbart att USA:s president står i centrum för en kriminell konspiration för att mörklägga ett brott [= Watergate-skandalen]? Vi vet att det hände, och vi skulle ställt honom inför riksrätt om han inte dessförinnan hade avgått. Är det långsökt att tro på en konspiration på hög nivå, där försvarsgrenscheferna, flygvapnet och CIA bombar ett neutralt land [= Kambodja] och sedan ljuger om det i militära rapporter till resten av landet? Men det hände, och kanske mer än en gång. Är det otänkbart att ledarskiktet i det nationella säkerhetsrådet med eller utan presidentens vetskap tillsammans med CIA-chefen (och inte bara några egensinniga agenter) kan ha deltagit i en omfattande konspiration för att skeppa vapen till vår svurne fiende i hopp om att några som tagits som gisslan skulle frisläppas [= Iran-Contras-affären]? Men det hände.

Avslutningsvis förklarade han dräpande att han med JFK hade åstadkommit det som ingen journalist lyckats med under de år som gått sedan mordutredningarna påbörjades, nämligen att få USAs kongress att öppna arkiven med hemligstämplat utredningsmaterial. Det här var inget mindre än en sensation; en filmproduktion från Hollywood hade inte bara vållat våldsamma politiska diskussioner i en tid då dessa var så gott som totalt frånvarande på vita duken, utan hade också lyckats med konststycket att påverka politiska makthavare.

De konkreta resultaten av debatten kring JFK

Filmens popularitet och den uppmärksammade debatten om Kennedy-mordet gav alltså till slut effekt efter att åtskilliga kongressmän och debattörer upprepade gånger krävt att sekretessen på de återstående dokumenten från underrättelsetjänsterna, Warren-kommissionen och senare mordutredningar skulle hävas. I augusti 1993 släppte nationalarkivet 90 000 dokument, foton, memorandum och rapporter från CIA och mordutredningarna. I maj 1994 släpptes ytterligare 50 000 dokument, mestadels från senatsutredningar och FBI men även en del av obduktionsbilderna och bevismaterial från presidentens limousine. Det nya materialet ska dock katalogiseras och utvärderas, vilket lär ta tid. Och fortfarande finns det 100-200 000 dokument plus annat bevismaterial försedda med hemligstämpel.

Efter kassasuccéerna med JFK och Natural Born Killers (1994) lyckades Stone få 50 miljoner dollar från Disney-ägda Hollywood Pictures för att producera en film om USA:s genom tiderna mest hatade president: Richard Milhouse Nixon. Liksom efter premiären på JFK var reaktionerna blandade, men ingen kom denna gången på tanken att anklaga Stone för konspirationsfixering då Nixons många sammansvärjningar och smutskastningskampanjer mot opponenter redan är avslöjade. Detta gjorde emellertid också att filmen saknade den sensationsmättade attraktionskraft som omgärdade JFK.

Trots en del diskussioner, som återigen fokuserade på historisk autenticitet kontra nödvändig filmdramaturgi, och några hat-recensioner blev filmen ett publikfiasko med endast 14 miljoner dollar i intäkter från de amerikanska biograferna. Ett hollywoodskt talesätt lyder: ”You’re only as good as your last film.” Därför lär det nog dröja innan Stones sedan några år planerade – och inte oväntat kontroversiella – filmprojekt om Panama-diktatorn Noriega produceras.

Ur efterspelet till mordet på JFK

rush to judgementSnart 35 år efter dödsskjutningen på Dealey Plaza i Dallas den 22 november 1963 är såväl själva händelsen som be­skrivningarna av dess bakgrund och ef­terspel ytterst kontroversiella ämnen. Mellan 1963 och 1979 skrevs över 2 300 artiklar och cirka 500 böcker som anknöt till mordet enbart i USA. Sedan dess har det tillkommit ytterligare några tusen. Flera av de utredningar som gjorts har inte på något övertygande sätt lyckats vederlägga konspirationsteorierna som omgärdat mordet. Tvärtom kom den se­naste stora offentliga utredningen, färdig­ställd 1979 av House Select Committee on Assassinations (HSCA), att mordet på John F Kennedy var resultatet av en kon­spiration. Emellertid pekades ingen an­nan än Lee Harvey Oswald ut som in­blandad.

I stället har en mängd privata efter­forskningar av de mest varierande slag gjorts. Den tidigaste startades av advo­katen Mark Lane, som i en artikel publicerad den 19 december 1963 i den marxistiska tidningen National Guardian kritiserade den officiella ver­sionen av mordscenariot för dess uppen­bara brister. Lane blev under 1960-talet den ledande opponenten mot Warrenkommissionen och dess politiska upp­backare genom bästsäljaren Rush to Judgment (1966), som också låg till grund för Emile de Antonios uppmärksammade dokumentärfilm med samma namn från 1967. Arbetet fördes sedan vidare i organisationen Citizens Commission of Inquiry.

Mytologin och ikonografin kring mor­det har varit enorm inom både avant­garde- och populärkulturen, alltifrån Andy Warhols många silk screen-porträtt av mordet och Jacqueline Kennedy till installationer, skivomslag, låttexter, ro­maner, experimentfilmer, dokumentärer och spelfilmsproduktioner från Holly­wood. I synnerhet spelfilmerna har sammanflätats med ryktesfloran, och två filmer som gjordes innan mordet sågs efteråt som obehagliga förebud: Attentatorn (Suddenly, 1954) skildrar tre hyrda lönnmördare, en av dem spelad av Frank Sinatra, som våldgästar en familj för att kunna skjuta presidenten från de­ras villa. Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, 1962) handlar om en ameri­kansk officer som tillfångatas under Kore­akriget, hjärntvättas till att bli en lönnmördare och kontrolleras med hjälp av djuphypnos då han utför ett politiskt mord.

Efter mordet på Kennedy dröjde det innan händelsen fiktionaliserades på vita duken. Före JFK är det egentligen bara den snabbt bortglömda Tre skott i Dallas – presidentmordet som direkt refererar till Kennedy och händelserna på Dealey Plaza. Regis­sören David Miller och manusförfattaren Dalton Trumbo skildrar hur höger­extremisten Foster (spelad av Robert Ryan) betalar den före detta CIA-agen­ten Farrington (Burt Lancaster) för att or­ganisera mordet med hjälp av några yrkesmördare som varit inblandad i den misslyckade Grisbuktsinvasionen, och Lee Harvey Oswald handplockas som en lämplig syndabock. Det bakomliggande motivet till mordet beskrivs på ett på samma sätt som Stone senare skulle göra i JFK: högerextremistiska grupper inom statsapparaten och storföretagen mördar Kennedy för att stoppa dennes försök att avveckla kalla kriget och Vietnamkriget, och även här framställs Lyndon B. Johnson väntande i kulisserna – mer eller mindre införstådd med planerna.

Betydligt vanligare är emellertid fil­mer med indirekta anspelningar på de konspirationsteorier som förekommit, till exempel Sista vittnet… (The Parallax View, 1974), Winter Kills (1979) och Vitt­net måste tystas (Blow Out, 1981). De blev en del av en ny subgenre, konspirationsthrillem, som uppstod i kölvattnet 1960- och 1970-talens era av politiska mord (Malcolm X, Robert Ken­nedy, Martin Luther King), korruption och maktmissbruk (Pentagonrapporten, Watergate-skandalen) samt Vietnamkri­get. I tema och stil anknyter konspirationsthrillern till film noir. Det är en mörk undervärld i moraliskt förfall som filmerna både bokstavligen och bildligen förevisar oss.

Film, litteratur och konst fram­ställde vid den här tiden USA som snar­likt en totalitär stat. John F. Kennedy och hans korta regeringstid idealiserades och benämndes Camelot för att anspela på den ädle, mytologiske riddarkungen Ar­thur. Den negativa motpolen blev Richard Nixon, som både mänskligt och politiskt tycktes representera det sämsta i såväl den amerikanska nationalkaraktären som dess politik: vulgärt uppträdande, kultu­rell obildning, reaktionär populism, smutskastning av meningsmotståndare, undergrävande av demokratiska spelreg­ler och sanktionering av kriminella hand­lingar i statens intresse.

parallax_viewKonspirationsthrillern under 1970-ta­let och det tidiga 1980-talet var kluven till sin natur. Å ena sidan framställdes det politiska och ekonomiska systemet som genomsyrat av korrupta, skrupelfria och maktgalna ledare, å andra sidan käm­par filmernas ofta idealistiska protagonister för att bevara detta system, som i grunden sägs vara gott. Exakt hur systemet manipuleras av rötäggen som hotar det öppna, demokratiska samhället blir aldrig klarlagt, och såväl berättandet som konspirationsintrigen glider ofta in i en surrealistisk konstfilmskonstruktion med ett öppet slut utan upplösning. De sociala och politiska implikationerna blir uddlösa. Filmernas ofta ensamma, förvir­rade och ganska passiva manliga huvud­personer irrar i stället omkring i en änd­lös labyrint av ondskefulla men ansiktslösa och outgrundliga skuggfigurer till motståndare.

Därmed förvandlas filmerna under berättelsemas gång frän politiska till psy­kologiska metaforer för den ideologiska förvirring som Hollywoods och det intel­lektuella USAs välmenande liberaler kände vid den här tiden; det fanns ond­ska i samhällssystemet men man varken kunde eller ville se något alternativ. Man fokuserade på själva paranoian, inte på de bakomliggande faktorerna, och anknöt till en tradition som Richard Hoftstadter i sin bok The Paranoid Style in Ameri­can Politics and other Essays (1967) spårat tillbaka till 1700-talets häxjakt, 1800-talets svart­målningar av frimurarna och 1900-talets kommunisthysteri.

Till följd av Hollywoods tilltagande ointresse för politiska spörsmål försvann denna undergenre så gott som helt i slu­tet på 1980-talet. De senaste årens många skräckthrillrar om seriemördare – Manhunter (1986), När lammen tystnar (Silence of the Lambs, 1991), Se7en (1995) med flera – har avlöst konspirationsthrillern och tagit över mycket av dess stilgrepp. Förra året dök det emellertid upp två filmer som direkt anknöt till konspirationsthrillern: Conspiracy Theory och The Game. Men bägge kastar politiken överbord till för­mån för en intrig som helt fokuserar på de manliga hjältarnas narcissistiska själv­förverkligande genom en kamp mot en inbillad eller verklig konspiration. Oli­ver Stones JFK, som mycket framgångs­rikt återupplivade 1970-talets politiska konspirationsthriller, har alltså inte haft någon större effekt på Hollywoods pro­duktion.

© Michael Tapper, 1998. Filmhäftet, vol. 26, nr. 1 (#101), s. 20–27.

Litteratur

Med några få undantag redovisas pressdebattens viktigaste artiklar i bokutgåvan av Oliver Stones och Zachary Sklars manus till JFK. I bibliografin till boken finns också ett litteratururval av de viktigaste som skrivits om Kennedy -mordet och utredningarna.
Beaver, Frank Oliver Stone: Wakeup Cinema, New York: Twayne, 1994.
Burgoyne, Robert Film Nation: Hollywood Looks at US History, Minneapolis: University of Minnesota Press, 1997.
Callahan, Bob Who Shot JFK? A Guide to the Major Conspiracy Theories New York: Simon & Schuster, 1993.
Carnes, Mark C, Ted Mico & John Miller-Monzon (red) Past Imperfect: History According to the Movies, (1995) utökad version New York: Owlet, 1997.
Hamburg, Eric (red) Nixon: An Oliver Stone Film, London: Bloomsbury, 1996.
Hersh, Seymour M. The Dark Side of Camelot New York: Little Brown and Company, 1997.
Hoftstadter, Richard The Paranoid Style in Ameri­can Politics and other Essays, NewYork: Vintage Books, 1967.
Kunz, Don The Films of Oliver Stone, Metuchen, NJ: Scarecrow Press, 1997.
Lane, Mark Rush to Judgment New York: Holt, Rhinehart & Winston, 1966.
MacKey-Kallis, Susan Oliver Stone’s America: ”Dreaming the Myth Outwards”, Oxford: Westview press, 1996.
Newman, John M. JFK & Vietnam: Deception, Intrigue & the Struggle for Power, New York: Warner Books, 1991.
Raskin, Marcus ”JFK and the Culture of Violence” i The American Historical Review 1992:2.
Rosenstone, Robert A. ”JFK: Historical Fact/Historical Film” i The American Historical Review 1992:2.
Visions of the Past: The Challenge of Film to Our Idea of History, Cambridge, Mass: Harvard University Press, 1995.
Salewics, Chris Oliver Stone: Close Up. The Making of His Movies, New York: Thunder Mouth Press, 1998.
Simon, Art Dangerous Knowledge: The JFK Assassination in Art and Film, Philadelphia: Temple University Press, 1996.
Stone, Oliver & Zachary Sklar (red), JFK: The Book of the Film. The Documented Screenplay, New York: Applause Books, 1992.
Toplin, Robert Brent History by Hollywood: The Use and Abuse of the American Past, Urbana & Chicago: University of Illinois Press, 1996.

Filmografi

Seizure (1974; regi, manus, klipp).
Midnight Express (1978; manus).
The Hand (1981; regi, manus, skådespelare).
Conan, barbaren (Conan the Barbarian, 1982; manus).
Scarface (1983; manus).
Drakens år (Year of the Dragon, 1985; manus).
8 miljoner sätt att dö (8 Million Ways to Die, 1986; manus).
Salvador (1986; producent, regi, manus).
Plutonen (Platoon, 1986; regi, manus, skådespelare).
Wall Street (1987; regi, manus).
Talk Radio (1988; regi, manus).
Född den fjärde juli (Born on the Fourth of July, 1989; producent, regi, manus, skådespelare).
Blue Steel (1990; producent).
Mysteriet von Bülow (Reversal of Fortune, 1990; producent).
The Doors (1991; regi, manus, skådespelare).
Iron Maze (1991; verkställande producent).
JFK (1991; producent, regi, manus).
Beyond ”JFK”: The Question of Conspiracy (1992; medverkan i dokumentärfilm).
Our Hollywood Education (1992; medverkan i dokumentärfilm).
South Central (1992; verkställande producent).
Zebrahead (1992; verkställande producent).
Dave (1993; skådespelare).
Himmel och jord (Heaven and Earth, 1993; producent, regi, manus).
Joy Luck Club (The Joy Luck Club, 1993; verkställande producent).
The Last Party (1993; skådespelare).
Wild Palms [tv-serie] (1993; verkställande producent).
Natural Born Killers (1994; regi, manus).
The New Age (1994; verkställande producent).
Nixon (1995; producent, regi, manus).
Freeway (1996; verkställande producent).
Evita (1996; manus).
Larry Flynt – skandalernas man (The People vs. Larry Flynt, 1996; producent).
U Turn (1997; regi).