I Bret Easton Ellis yuppieparodi AMERICAN PSYCHO (1991) föraktar huvudpersonen Patrick Bateman alla utom Donald Trump. Fastighetsmagnaten personifierar den amerikanska drömmen: mannen som upphöjt girigheten till en konstart och både koncernen och sig själv till varumärken. Trump är affärsimperiet. Personen är The Donald. Det finns andra som varit mer framgångsrika, men ingen genom att glorifiera krass hänsynslöshet såsom han. Det gillar den kvinnohatande och mordfantiserande Bateman.
Netflix-aktuella dokumentärserien Trump: An American Dream berättar om vägen fram till presidentposten med början i ett konkursfärdigt New York City på 1970-talet. Trump är assistent till pappa Fred på familjens modesta fastighetsbolag i Bronx men börjar se krisen som en fantastisk möjlighet att bli en storspelare på Manhattan.
Hans advokat och mentor i affärsvärlden blir Roy Cohn, ex-kommunistjägare i senator McCarthys tjänst på 1950-talet, senare fruktad skitstövel med maffiakontakter. Det är i Cohns skola för skrupelfrihet som Trump formas till Trump. Slutexamen hålls när den böghatande men homosexuelle Cohn – se porträttet i pjäsen/tv-serien Angels in America (1993/2003) – blir aidssjuk i mitten av 1980-talet. Trump bryter all kontakt, och Cohn beskriver med motvillig beundran hur mönstereleven nu överträffat sin lärare i kylig affärslogik: ”Donald pissar isvatten”.
Några år senare tronar Trump som det nyliberala åttiotalets okrönte kung på omslaget till sin självhyllande bok The Art of the Deal (1987). Höjd över alla samhällsbyggande plikter står han fri att koncentrera sig på sitt allt överskuggande intresse: den egna framgångsmyten. Bokens spökskrivare, journalisten Tony Schwartz, har i senare intervjuer kommenterat sitt bidrag till medielegenden om kapitalismens guldgosse med att det var som ”att sminka ett svin”. En lämpligare boktitel hade enligt honom varit: ”Sociopaten”. Han är allt annat än ensam i tv-serien om sin hårda dom över USA:s nuvarande president.
Vi får i serien se ett flertal prov på hur Trump anammar eller fabricerar rena lögner samtidigt med att avfärda fakta som osakliga, och hur han fejkar sakkunskap på områden han inte har en susning om. Inspirationen kom sannolikt från hans idol, president Ronald Reagan, som i sina tal ofta blandade ihop filmrollerna han gjort i Hollywood med personliga livserfarenheter. På så sätt kunde han offentligt utmåla sig som ärrad hjälte i andra världskriget och hämta fiendebilder från antikommunistiska B-filmer.
Men det är en väsentlig skillnad mellan en mytoman och en förslagen bedragare, och till den senare kategorin hör Trump. Det menar ekonomijournalisten David Cay Johnson, som följt Trumps karriär i 40 år. Mönstret går igen i koncernens verksamhet. Barbara Res, Trumps byggprojektledare under 18 år, kan vittna om hur flaggskeppet Trump Tower visade upp en djärv och snygg fasad bakom vilken det mesta var skräp.
Lyxlägenheterna som såldes till New York-societeten och Hollywoodkändisar utrustades från golv till tak med inredning av de billigaste och sämsta märkena. Själv försökte Trump lura till sig en rejäl skatterabatt för bygget genom att utlova guld och gröna skogar till den då konkursfärdiga storstaden. Numera skriver Barbara Res kritiska artiklar och demonstrerar mot president Trump i hopp om att minimera skadan han kan åsamka landet fram till nästa val 2020.
Trump har regelmässigt stämt, hotat eller på andra sätt försökt tysta sina kritiker, liksom alla kvinnor han antingen haft förhållanden med eller sextrakasserat. Schwartz förklarar hållningen med att Trump de facto är en sociopat, alltså någon som helt saknar moral och empati. Trumps omvittnade framgångsfilosofi, bekräftad av intervjuer i An American Dream, är en lika banal som grym socialdarwinism. Mänskligheten delas in i två kategorier: rovdjuren och deras bytesdjur. Och med den starkes rätt ser Trump till att få rätt även när han har fel.
I det avslutande avsnittet ser vi hur Trump lägger de sista pusselbitarna till hur han ska vinna presidentvalet. En kommer från ex-fribrottaren Jesse Venturas strategi för att vinna guvernörsposten i Minnesota 1999 genom att utmåla medierna som folkets fiender samtidigt som han genom drastiska uttalanden ser till att ständigt hamna på löpsedlarna under valkampanjen. Det blir sjutton år senare ett effektivt vapen även för Trump, särskilt som han då kunde spotta ur sig rubriksmaskiga formuleringar på nya mediet Twitter.
Men avgörande för valutgången 2016 var antagligen Trumps förmåga att under flera decennier göra sitt skandalomgärdade liv till en fascinerande såpa. Alla spektakulära fastighetsköp, hotande konkurser, äktenskap, skilsmässor, otroheter, upprörande medieutspel (som det om Barack Obamas födelseattest) har gjort honom till en medieföljetong om mannen vi älskar att hata men framförallt älskar att skvallra om. Inte helt olikt JR Ewing i såpornas såpa DALLAS (1978–91, 2012–14), för den som minns. En man vars utstuderade antietablissemangsposer, översittarmanér och förkonstlade folklighet i valet uppfattades som höjden av mänsklig äkthet.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-03-31.
Trump: An American Dream
Dokumentärserie från brittiska Channel 4 i fyra avsnitt på Netflix. Producent: Miriam Jones. Regi: Barnaby Peel. Medverkande: Colin Tierny (berättare), Barbara Res, Tony Schwartz, Marvin Roffman, David Cay Johnson. Längd: 50 min/avsnitt.
