I nordic noir är gatorna mörkare än de i Hammett och Chandlers hårdkokta deckare. Skurkar som snutar är ett med skuggorna. Och få, om någon, kan mäta sig i svärta med Mørk, Carl Mørk, huvudsnuten i Jussi Adler-Olsens internationellt bästsäljande romanserie om Avdelning Q, Köpenhamnspolisens kalla fall-grupp.
Mørk kan bäst beskrivas som ett svart hål av iskallt hat mot allt och alla, inte minst mot sig själv. På en direkt fråga om varför han plågar sig med att utreda brott som bara eldar på hans svartsyn, svarar han dubbeltydigt att han inte kan något annat. Underförstått: polisarbete är det enda yrke han bemästrar men också en monomani han inte kan leva utan.
De fyra första romanerna i serien filmatiserades 2013–2018 av danska bolaget Zentropa och är de hittills bästa. Ingendera kan dock mäta sig med Stieg Larssons Millennium och den svenska filmtrilogin, som Avdelning Q jämförts med. Nikolaj Arcel är visserligen manusförfattaren bakom båda produktionerna, men utan kaosfaktorn Lisbeth Salander och Larssons politiska udd framstår både romanerna och filmerna om Mørk som tamare, gråare.
Nikolaj Lie Kaas gestaltar huvudrollen som en folkilsken men utbränd pitbull. Fares Fares är hans varmhjärtade assistent Assad. Efter första filmen får de sällskap av peppiga Rose (Johanne Louise Schmidt). Tillsammans löser den omaka trion groteska mord och bisarra brott – långsökta innan fallet Kim Wall – medan de går varandra på nerverna. Två senare, sämre Mørk-filmer 2021/24 med Ulrich Thomsen bör man helst undvika.
Netflix-aktuella, brittiska tv-serien Dept. Q skiljer sig radikalt från förlagorna. Formellt bygger den på första romanen Kvinnan i rummet (Kvinden i buret, 2007), men handlingen och huvudpersonerna är näst intill oigenkännlighet förändrade. Adler-Olsens brottsoffer, politikerlöftet Merete Lyngaard, har blivit åklagaren och megabitchen Merrit Lingaard, vekt gestaltad av en Chloe Pirrie som ser ut att inte ha en chans mot Bambi i arga leken.
Även Matthew Goode har svårt att övertyga som Carl Mork. För snygg, för välvårdad, för verserad trots alla insprängda ”fuck” i dialogen. Hans assistent heter nu Akram (Alexej Manelov) och är en syrisk flykting som under sin outgrundligt milda framtoning och prydliga kontorskostym döljer ett förflutet som polis med tortyr som specialitet under Bashar al-Assads terrorregim. Redan här introducerar serien också Rose, som i Leah Byrnes tappning blivit duons PTSD-neurotiska fast märkligt uppspelta komplement.
Handlingen har flyttats till Edinburgh, men i likhet med de danska produktionerna undviker man vykortsvackra bilder av stan. Serien tar upp det mångsekelgamla grollet mellan England och Skottland i munhuggningen mellan engelsmannen Mork och hans för serien påhittade och helt överflödiga psykolog Rachel (Kelly Macdonald). Annars hade storyn kunnat utspelas var som helst.
De försonande dragen hos Dept. Q är de bitvis fyndiga replikduellerna, några knaskomiska bifigurer och kopplingen mellan det till synes irrationella brottet och en lokal överklasskurks metoder för att manipulera rättsväsendet. Över nio avsnitt frestar emellertid alla utvikningar och longörer på, och finalen har lika många slutscener som SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST. Magert. Segt.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-05-29.
Dept. Q
STRÖMMAD TV-SERIE I NIO AVSNITT. Storbritannien, 2025. Skapad av Chandni Lakhani efter Jussi Adler-Olsens roman Kvinnan i rummet (Kvinden i buret, 2007). Med: Matthew Goode, Alexej Manelov, Leah Byrne, Chloe Pirrie. Längd: 0.40–1.09/avsnitt. Netflix.
Avdelning Q, fyra danska filmer 2013–2018
Kvinnan i rummet (Kvinden i buret, 2013), Fasanjägarna (Fasandræberne, 2014), Flaskpost från P (Flaskepost fra P, 2016) och Journal 64 (2018) finns på Prime, Viaplay och som köp/hyrfilmer.