Misslyckandet är en vördad konstart i Storbritannien. Det ingen vågad gissning att det beror på imperiets fall från global kolonialmakt till de ryska oligarkernas favoritskatteparadis och rekreationsställe i Europas periferi. Londongrad – tidigare känt som London – har på hundra år gått från att vara världens finanscentrum till att bli en förort på bekvämt flygavstånd från Moskva.
Man hittar dem överallt, de stolta, brittiska praktfiaskona. Som i David Lodges komiska campusromaner om den kantstötta akademikern Philip Swallow. I filmerna Notting Hill (1999) och Trainspotting (1996), där kompisgängen tävlar om vem som jobbar hårdast mot livets botten.
Eller i den aktuella tv-serien Slow Horses häxblandning av vildhjärnor, missanpasslingar och fårskallar till kontraspioner. Alla har de förpassats på behörigt avstånd från MI5:s flotta huvudkontor till några sunkiga skrubbar som kallas Slough House. Tanken är att dessa ”slow horses”, som de hånfullt kallas av sina överordnade, ska plågas under den försupne kontorschefen Jackson Lamb (Gary Oldman) med att skyffla papper mellan varandras skrivbord tills de slutar eller dör av akut tristess.
Författaren till romanförlagan från 2010, Mick Herron, har gjort sig känd som en skicklig thrillersnickrare. I intervjuer betonar han dock att intrigerna är underordnade personporträtten av den omaka samlingen mänskliga haverier kring antihjälten Lamb. Alla håller de samfällt långfingret stolt sträckt mot överheten, men i övrigt råder kaos och konflikter på kontoret.
”Under senare år har det inte spelat någon roll hur långt man än tänjer på en story, i verkligheten pågår ändå något som är långt värre och mer korkat,” är ett citat av författaren som gör sig påmint när jag ser Slow Horses. Handlingen kretsar kring jakten på en muslimhatande, högerextrem terroristgrupp – och sorglig samling stolpskott – som kidnappat den pakistanske studenten Hassan Ahmed (Antonio Aakeel) för att halshugga honom i direktsänd webb-tv.
Att haffa kidnapparna ser Slough Houses senaste tillskott, River Cartwright (Jack Lowden), som sin chans att komma tillbaka in i värmen. Men snart är också han och resten av kontorets medarbetare jagade av MI5 på order av stroppiga mellanchefen Diana Taverner (Kristin Scott Thomas). Hon har nämligen sina egna skäl att begrava sanningen om kidnappningen. I ljuset av de senaste årens utredningar om kontraspionagets inblandning i kriminella aktiviteter kan Herrons scenario förefalla synskt, men sådana misstankar har florerat länge.
Slow Horses är tillagad efter det beprövade, brittiska receptet på thriller med svart komedi som mot slutet faller ner i ett avgrundsmörker. Förebilden är John le Carrés desillusionerade romaner om spionchefen Smiley, som i Gary Oldmans praktfulla sluskgestalt tycks återuppstå från 2012 års TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY som en misantropisk vulgärian märkligt lik Leif GW Perssons Bäckström. En vars fram- och bakända tävlar i att avge stinkande utdunstningar.
Serien är bitvis spännande i sina överraskande vändningar, ibland rolig i sin halsbrytande cynism, men den saknar le Carrés politiska udd och moraliska skärpa. Sensmoralen är emellertid densamma: Med en sådan underrättelsetjänst behöver Storbritannien inga fiender.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-04-01.
Slow Horses
Tv-serie i sex avsnitt på Apple TV+. Skapad av Will Smith efter Mick Herrons roman. Med: Gary Oldman, Jack Lowden, Olivia Cooke, Kristin Scott Thomas, Jonathan Pryce. Längd: 0.42–0.55/avsnitt. Premiär: 2022–04–01.