År 2015 börjar likväl med en längre blogg som sammanfattar den senaste veckans förtäring av filmer och faktiskt en del böcker också. Fortsättningsvis blir det dock mer frekventa och kortare blogganden Håll utkik!
William Eubanks (född 1982) The Signal (2014, Universal) är en av flera nya science fiction-filmer på låg budget men med bra idéer som med råge väger upp de ekonomiska begränsningarna. Handlingen börjar som en hacker-thriller om några MIT-studenter på jakt efter en anonym hackare som skickat dem några kryptiska och hotfulla meddelanden från ett ställe mitt ute i öknen. Men väl där får de snart kontakt med några forskare som misstänker att studenterna haft kontakt med utomjordingarna. Upplösningen är en klassisk konstruktion av Twilight Zone-snitt.
Trots att Eubanks endast har en tidigare lågbudgetfilm bakom sig har han lyckats göra en både tajt berättad och visuellt elegant film som utklassar det mesta annat i genren under senare år, inklusive den fåniga och våldsamt överskattade Interstellar. Ett framtidslöfte, med andra ord. Manusmedarbetarna Carlyle Eubanks och David Frigerio har levererat ett dramatiskt välstrukturerat manus utan överraskande vändningar som, möjligen undantaget slutskruvningen, känns krystade. Och framförallt är det här en imponerande uppvisning av begåvade skådespelarprestationer från unga talanger som amerikanen Beau Knapp, brittiskan Olivia Cooke och australiern Brenton Thwaites. The Signal borde ha varit med på min Best of-lista för året.
Narco corrido är en subgenre till norteño corrido, norra Mexikos balladtradition, och föremål för Shaul Schwarzs dokumentärfilm Narco Cultura (2013; Cinedigm). Sångerna är blodtörstiga, hämndlystna, vapenfetishistiska och knarkhyllande och låter som trallvänliga versioner av gamla B-filmsmanus. Kulten kring narco corrido-banden har dock blivit en storindustri med fäste inte bara i Mexiko utan också i stora delar av USA. Många av banden skriver låtar på beställning av knarklangargängen, som därför blir antihjältar i denna subkultur.
Filmen intervjuar bandmedlemmar, knarkbaroner och följer med både in i studiorna och ut på turnéer. Här möter vi superstjärnor som El Komander och bandet Bukanas de Culicán. Intrycket av en populärkulturell form som glorifierar mord och tortyr och knarkhandel är svindlande. Musikindustrins hantering av genren är kluven. Några bolag och radiostationer bojkottar musiken, andra ser en ny guldålder. Det är inte svårt att i ljuset av Tea Party-rörelsens rasistiska kampanjer se vad det är som lockar en mexikansk och hispanics-amerikansk publik till narco corrida i denna välgjorda film om ett bisarrt samtidsfenomen.
Nederländaren George Sluiziers thriller Spoorlos (1988, Criterion), mer känd under den engelska titeln The Vanishing, gjorde regissören till ett one-hit-wonder. Filmen älskades sönder av kritikerna, vann flera priser och det ryktades om att Stanley Kubrick tyckte det var den mest skrämmande film han sett. Sluizer gjorde en amerikansk nyinspelning 1993, The Vanishing, som floppade, delvis på grund av att man ändrat slutet till ett konventionellt happy end. Därefter försvann regissören snabbt i det internationella minnet.
Få noterade också att Spoorloos/The Vanishing bygger på kriminalförfattaren Tim Krabbés roman De försvunna (Het Gouden Ei, 1984; egentligen: ”Det gyllene ägget”). Krabbé skrev manuset, men i gammal ond auteurtradition stal Sluizer rampljuset genom att deklarera att han hade gjort så stora förändringar i storyn att det i praktiken var hans egen film helt och hållet. Det påståendet gör han igen och helt oemotsagd i en intervju på den aktuella Criterion-utgåvan.
Handlingen är genialt enkel: Ett ungt par, Rex och Saskia, åker på bilsemester i Frankrike. På en mack med rastställe gräver de ner två mynt som tecken på sin kärlek för varandra, men när Saskia går för att köpa fika försvinner hon. Rex ägnar åtta år åt att söka efter henne när han förlovar sig på nytt, med Lieneke. Då stämmer Saskias mördare, Raymond, träff med Rex och lovar berätta vad som hänt. Dock på ett villkor: de ska mötas ensamma och återvända till macken där det hela började.
Innan den grymma men helt logiska finalen får vi en bakgrund till mördarens motiv. Snarare än ett brottsgeni eller en pervers knasboll visar sig han vara en ordinär familjefar med filosofiska grubblerier om sin egen förmåga till gott och ont. Efter att ha räddat ett barn från drunkning blir hans nästa projekt därför att göra något absolut ont. Saskia är det perfekta offret. Berättelsen bjuder alltså varken på häpnadsväckande överraskningar eller snaskiga sensationer, endast en vardaglig men inte desto mindre skrämmande berättelse om en helt vanlig person som tar sig rätten att spela gud.
Helger är också matinédags över alla generationsgränser. Vårt val föll på den år 2009 restaurerade African Queen (1951, ITV Studios), en mytomspunnen film som gav Humphrey Bogart hans enda Oscarstatyett och om vars inspelning Clint Eastwood gjorde White Hunter, Black Heart (1990). En rasistisk blick på de ”barnsliga vildarna”, lite väl tydliga bakprojektioner, ateljébyggda flodpartier – framförallt när de kånkar fram genom vassen – och modellbyggen av båten som åker genom olika forsar fläckar delvis filmens poetiska kvaliteter. Men det spirituella samspelet mellan Katherine Hepburns missionär och Bogarts försupne flodbåtskapten som två osannolika allierade i en vendetta mot mordiska tyska kolonialtrupper 1914 räddar filmen. Stor hjälp har de förstås av ett soligt manus signerat James Agee och Peter Viertel (efter C.S. Foresters roman från 1935).
Ibland är det också intressant att plocka fram en film på måfå, och häromkvällen blev det ett återseende med Sidney Lumets The Morning After (1986, Warner Bros.). Filmen är ett mordmysterium kring Alex (Jane Fonda), en medelålders, alkoholiserad skådespelerska på dekis i Los Angeles. Vagt antyder filmen att hon också kan vara prostituterad. Handlingen börjar med att hon vaknar bakfull bredvid en mördad porrmogul och minns just ingenting av vad som hänt kvällen innan. Till hennes undsättning kommer den osannolikt hjälpsamma ex-polisen Turner (Jeff Bridges), och snart undrar vi om hans verkligen är den helyllegoa bondgrabben som han utger sig för att vara. Raoul Julia spelar den otacksamma rollen som Alexs småtrista ex-make.
Utan Fonda hade filmen varit en ordinär standardthriller kring en klichémässig rollfigur, men hon gjuter ett så pulserande liv i sin både bittra och rebelliska rollfigur att man har överseende med några av handlingens mindre genomtänkta thrillervändningar. Sett till premisserna hade The Morning After kunnat vara en lysande berättelse, och jag misstänker originalmanuset har förändrats en del för att mildra det bitvis kärva porträttet av en samtid där den amerikanska framgångsdrömmen tagit en psykotisk vändning. Polske filmfotografen Andrzej Bartkowiak, som tidigare stått bakom kameran tillsammans med Lumet under inspelningen av The Verdict, gör också en lysande insats för förvandla Los Angeles mindre smickrande sidor till ett visuellt popkonstverk.
Deepsea Challenger är en drygt sju meter lång djuphavsdykningsfarkost som byggdes i hemlighet i Australien av James Cameron med ekonomiskt stöd av National Geographic och Rolex. Efter två timmars nerstigning den 26 mars 2012 nådde farkosten botten på 10 908 meters djup i Challenger Deep i Marianergraven. Syftet var inte enbart att tangera det tidigare dykrekordet på platsen utan att utforska botten, ta sedimentprover och observera livsformer. Man hittade också ett antal nya, mestadels mikroskopiska arter, i proven. För att testa farkosten gjorde man också ett antal provdykningar i andra djup på vägen från Sydney till Marianergraven. Flera av dem bjöd på havssniglar, sjögurkor, bläckfiskar och annat som levde i ett ständigt mörker.
Expeditionen skildras i en film med den talande titeln James Cameron’s Deepsea Challenge 3D (2013, Millennium Entertainment), ursprungligen gjord för Imax-biografer. Här står själva expeditionen i skuggan av regissören själv, vilket resulterar i att vi under en samlad tid av en timme får lyssna till Camerons redogörelser för sina barndomsdrömmar om upptäcktsfärder under vatten, anekdoter från inspelningen av The Abyss (1989) och TITANIC (1997) och redogörelser för hans insatser i expeditionen. Själva undervattensäventyren ägnas totalt cirka en halvtimme och övriga expeditionsmedlemmar några minuter. En perfekt instruktionsfilm för blivande egorunkare eftersom filmen antyder att Cameron nog kunde klarat allt på egen hand om han bara kunde klona sig i tillräckligt många upplagor. Faktiskt lämnar även fotot en hel del i övrigt att önska.
I bizarrohörnan hittar vi Antonio Margheritis Seven Deaths in the Cat’s Eye (La Morte negli occhi del gatto, 1973; Blue Underground), en italiensk giallo i brittisk slottsmiljö med en handling lika kristallklart nonsensbetonad som Edgar Wrights fejktrailer Don’t i Tarantino/Rodriguez-combon GRINDHOUSE (2007). Det har uppenbarligen inte hindrat en parad av stjärnor som Jane Birkin (Blow-Up), Hiram Keller (Satyricon) och franske sångstjärnan Serge Gainsbourg från att paradera framför den blodstänkta kameran. Filmens verkliga stjärna är dock katten som med nollställd min betraktar de sju morden. Det är inte svårt att sympatisera med likgiltigheten. I en biroll ser vi även en voyeuristisk orangutang – egentligen en gubbe i en gorilladräkt som ser ut att vara lånad från apan Saba i Alexandersson & De Geers Tårtan från samma år.
Till den masochistiska njutningen hör dialoger som den här under två hårdkokta elakingars samlag: ”You are absolutely on fire tonight, darling! Are you excited by all the blood that has been flowing around here?” Eller när den ene elakingen öppnar sitt hjärta: ”Why all these scruples all of a sudden? When you found me, you knew I was a slut.” Men allra mest häpnar man nog över att filmen faktiskt bygger på en roman – dock av Peter Bryan, manusförfattare till kultfilmer som Plague of the Zombies (1966) men också ädelkalkoner som Trog (1970).
Avslutningsvis några boktips. Eftersom jag ägnat stora delar av året till att bygga upp den här sajten och skriva två essäer som krävt inläsning av andra ämnesområden, har det inte blivit lika många filmböcker som annars. Tidigare i år recenserade jag Dan Callahans VANESSA, om den kanske mest kända personen i skådespelarklanen Redgrave. Under hösten har jag mellan varven också hunnit med Saul Bass: Anatomy of Film Design (The University Press of Kentucky), där UCLA-professorn Jan-Christopher Horak gör ett biografiskt porträtt, sätter in Bass’ insats inom reklam och film i ett konst- och filmhistoriskt perspektiv och granskar en del myter och påståenden om hans verk. Ett gediget arbete som dock hade behövt ett mer levande och inspirerande språk i klass med Bass’ egna arbeten. Lite fakta- och språkgranskning hade också kunnat eliminera en del störande felaktigheter. Se även min feature SAUL BASS – INGENJÖR I VISIONER från 2012.
Under julhelgdagarna kopplade jag av med några mindre krävande men ändå läsvärda böcker. Eftersom John Carpenter varit den tydliga förebilden för regissörer som James DeMonaco (Purge-filmerna) och Jim Mickle (Cold in July) är det inte konstigt att fotoboken On Set with John Carpenter (Titan Books), där Kim Gottlieb-Walker visar sina produktionsbilder från filmerna HALLOWEEN (1978), The Fog (1979), Escape from New York (1981), Halloween II (1981) och Christine (1983). Saknad i tidsperioden är The Thing (1982), som hon inte arbetade på. Det är en opretentiös men rolig studie av Carpenters förmåga att på låg budget arbeta tämligen självständigt från bolagens kontroll och med en sammansvetsad grupp av filmarbetare och skådespelare kring sig. Omslagets bild från inspelningen av Halloween på regissören i samspråk med stjärnan Jamie Lee Curtis i lika dramatiskt utsvängda jeans fångar tiden direkt.
Alien-serien firade 2014 sitt 35-årsjubileum med två böcker av dramatiskt olika format, dels litteraturprofessorn Roger Lockhursts monografi Alien (BFI Film Classics), dels den monumentala bilderboksfolianten Alien: The Archive (Titan Books). Den förstnämnda spårar filmens redan från början diskuterade influenser från science fiction-filmer i B-klassen, som It! The Terror from Beyond Space (1958) och Planet of the Vampires (1965). Dessutom går han systematiskt igenom alla rollfigurerna och hur de förändrats från Dan O’Bannons tidiga manusutkast till den färdiga filmen. En givande bok även för den som, likt jag själv, plöjt de flesta artiklarna, intervjuerna och böckerna om filmen.
Alien: The Archive kändes först som ännu en i raden av överflödiga de luxe-bilderböcker om filmen på välbekanta teman om otippad succé, stjärnor i blivande och en dramatisk wow-faktor i H.R. Gigers design. Men här finns faktiskt en hel del nytt vad gäller ritningar över scenografi och rekvisita samt fördjupande texter om och av olika medarbetare på filmerna. Med få undantag slipper man också den ofta devota och insmickrande tonen som tycks obligatorisk för den här typen av böcker. Faktiskt användbar även i filmvetenskapliga sammanhang genom sin utförliga dokumentation av processen från idé till färdig film och vidareutveckling till varumärke för ett kulturfenomen. Fortfarande saknar jag dock en fördjupande bok om den nyss avlidne Giger och hans konst. Tills dess kan den som önskar se fler bilder från hans ateljé bläddra i H.R. Giger’s Film Design (2012, Titan Books).
© Michael Tapper 2015. Endast på hemsidan michaeltapper.se 2015-01-25.