Apokalypsen enligt Charles Manson

”Med eller utan religion kan goda människor bete sig bra och dåliga människor göra ondskefulla ting, men det krävs religion för att goda människor ska göra ondskefulla ting,” menade Nobelpristagaren i fysik, Steven Weinberg. Folkets tempel under Jim Jones, Islamiska staten och japanska Aum Shinrikyo är bara några exempel han kunde ha nämnt. Charlie Mansons sekt Familjen (The Family) var inte stolligare än många andra andliga eller ideologiska rörelser kring en allsmäktig ledare; den var bara mer mordisk och – som tur var – mindre välorganiserad.

Manson har varit en nattsvart kulturell ikon alltsedan de globalt mediebevakade mordrättegångarna 1970.  Om honom och hans anhängare har det gjorts åtminstone nio dokumentärer, lika många spelfilmer (inklusive en komedi och en animerad film), två musikaler och tre tv-serier. Bokfloden växer för varje år, likaså antalet rocklåtar. Till det ska läggas oräkneliga verk inom olika konstarter som öppet eller förtäckt refererar till honom och Familjen.

I år är det ett halvsekel sedan sektens sadistiska mordvåg skördade åtminstone åtta människor, däribland skådespelaren Sharon Tate och hennes tre vänner. Föga förvånande kommer det nya filmer och tv-serier på temat. Mest känd är Quentin Tarantinos Once Upon a Time in Hollywood, där en avdankad västernstjärna (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman (Brad Pitt) kommer Manson-gängets mordplaner på spåren.

Ursprungligen skulle Tarantinos film gå upp i USA den 9 augusti, på femtioårsdagen av Tate-morden, men premiären har flyttats till den 26 juli. Förmodligen ansåg produktionsbolaget Sony att marknadsföringsgreppet skulle uppfattas som osmakligt även i Hollywood. I Sverige går filmen upp på bio den 16 augusti. Den 9 augusti blir i stället strömningstjänsten Viaplays premiärdatum för Manson’s Bloodline, en dokumentärserie om hans barnbarn. Manson gästar även säsong två av Netflix-serien Mindhunter, med premiär den 16 augusti.

Redan i fjol kom dock spelfilmen Charlie Says, och nu får den svensk premiär den 22 juli i år på strömningstjänsten Nonstop on Demand. Regissören Mary Harron och manusförfattaren Guinevere Turner har tidigare samarbetat på American Psycho (2000) och The Notorious Betty Page (2005).  Deras nya film bygger på två böcker: poeten Ed Sanders klassiska studie The Family (1971) och kriminologen Karlene Faiths The Long Prison Journey of Leslie van Houten: Life Beyond the Cult (2001). Liksom Emma Clines bästsäljande roman Flickorna (The Girls, 2017) intresserar sig Charlie Says mindre för Familjens spektakulära mord på Hollywoodkändisar och mer för den psykologiska dynamiken som fick några unga kvinnor – de flesta från medelklassen – att bli Mansons marionetter.

Filmen börjar med ett citat av journalisten Joan Didion om hur många kände att den optimistiska sextiotalsandan tog slut med Manson-morden den 9 augusti 1969. Men jordmånen för Mansons idéer fick näring av en pessimism som tilltagit under hela decenniet. Främst på grund av de många politiska morden på bland andra John och Robert Kennedy, Malcolm X och Martin Luther King. Tillsammans det impopulära Vietnamkriget och polisövergreppen mot antikrigsdemonstrationer och medborgarrättsrörelser lade morden grogrunden till konspirationsteorier och en utbredd misstro mot statens institutioner framförallt bland den historiskt sett mest välutbildade ungdomsgenerationen i landet.

De unga kvinnor och män som hamnade i Familjen var därför inte bara på rymmen konflikter med föräldrarna utan också från ett samhällssystem de betraktade som urspårat och rent av ondsint. I den drygt 30-årige kåkfararen, singer/songwriter-wannaben och hippiegurun Charles Manson fann hans lärjungar en Jesus-liknande outsider som förkroppsligade allt det samhället föraktade och som de följaktligen omfamnade. På Spahns Movie Ranch, Hollywoods pensionerade västernstad utanför Los Angeles, predikade han att de skulle dela på allt: mat, sex, knark. Han smickrade dem med att de var vackra och älskade som de var och menade att deras negativa självbilder berodde på svenssonkulturens snedvridna ideal. Världen skulle han efter förebilderna The Beatles förändra genom sina poplåtar med hjälp av vännen och Beach Boys-medlemmen Dennis Wilson.

Men Manson ville inte ha jämlikar utan undersåtar. Han var den allsmäktige profeten som skulle bestämma vem som skulle göra vad, ligga med vem, fixa mat, springa hans ärenden. Ungdomsgården blev hans hov som lydde minsta vink, och när popkarriären uteblev mörknade hans profetior till en apokalyptisk vision där låtarna på The Beatles vita dubbelalbum tolkades som Uppenbarelseboken i modern upplaga.

För att hjälpa domedagen på traven skulle Mansons lärjungar starta ett raskrig genom en rad sadistiska mord på välbeställda vita som skulle ge intryck av att vara utförda av den då militanta rörelsen Svarta Pantrarna. Därför lämnade de budskap gjorda med offrens blod som kunde tolkas som Pantrarnas signum: ”Death to Pigs” och tassavtryck från en panter. Under kriget skulle Mansons Familj gömma sig i en grotta i Death Valley för att fortplanta sig till Bibelns heliga antal av 144 000.

De svarta skulle stå som segrare men på grund av slavpräglingen inte kunna styra över världen utan därför be Mansons Familj att ta ledningen över hela jorden. De senare skulle då ha fått änglavingar som bekräftelse på sin gudomliga status. Knasigt, kanske extra mycket så med tanke på det öppet rasistiska budskapet i ett decennium som såg medborgarrättsrörelsens genombrott. Men som apokalypslära är den inte mycket knasigare än trosuppfattningarna hos andra sekter eller extremister som anser sig vara utvalda av högre makter, rasbiologiska mekanismer eller ett historiskt öde att härska över andra eller leva för evigt.

Ramberättelsen i Charlie Says skildrar Karlene Faiths (Merritt Wever) gruppsamtal med kvinnotrion ur Familjen som dömdes till döden och isolerades i en separat fängelseavdelning efter Hollywoodmorden: Leslie van Houten (Hannah Murray), Susan Atkins (Marianne Rendón) och Patricia Krenwinkel (Sosie Bacon). Sakta nystar hon upp deras indoktrinering för att konfrontera dem med deras brott utan att de kan gömma sig bakom vanföreställningarna från Manson.

Tillbakablickarna på livet i Spahns Movie Ranch är baserade på Ed Sanders bok. Där får vi se något som närmast ser ut som en handbok i hur man skapar lydiga sekter när Leslie ansluter sig sommaren 1968. Det blir hennes år noll, då hon lägger bort sitt gamla namn för att få ett nytt av Charlie: Lulu. Hon instrueras att bryta alla band med sina föräldrar och sitt förflutna för att enbart leva i nuet.

Charlies grundkrav är att lärjungarna kan lämna sig helt åt honom för att så småningom bli redskap för hans domedagsplan genom att utplåna sina identiteter, sina jag. Beröm varvas med hårdhänt disciplin, frigörelse kombineras med godtyckliga regler som alla kräver villkorslös underkastelse och med hjälp av LSD kan hans snurriga tankar få fäste. Självständigt och kritiskt tänkande stämplas som egoism och förräderi.

I en scen misshandlar Manson först Susan för att sedan smeka henne till upphetsning inför alla de andra. Han prövar gränserna för sin makt och bekräftar att de går att tänja till det yttersta. Oftast behöver han emellertid inte göra någonting alls för att behålla kontrollen eftersom kvinnorna själva håller varandra i schack genom att tävla om hans gunst och ständigt hänvisa till något budord som börjar med ”Charlie says”.

Politiskt anammades Manson snabbt av en höger som ville göra honom till en skräcksymbol för det föregivet urspårade 1960-talets frigörelsevåg och alternativa livsstilar. Inte så lite underligt med tanke på den uttalade rasism och sexism som han förespråkade. Det är också svårt att se hur han hade kunnat få följare bland självständigt och kritiskt tänkande människor. Lärjungarnas auktoritära uppfostran var det som mer än något annat bäddade för deras underkastelse.

Vi får sannolikt dras med Charles Manson länge än. Han är som en demonisk gestalt stigen ur historien eller en klassisk roman: demagog, tyrannisk fadersfigur, sadistisk gängledare och ond pojkvän – allt i ett. I fängelset ristade han ett hakkors i pannan och blev polare med anstaltens nynazistiska Aryan Brotherhood-gäng. Snarare än ett blomsterbarn av sin tid förebådade han vår tids av backlash för just de idéer som 1960-talet fått stå som symbol för.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-07-22 (i tryck 2019-07-26).

Charlie Says
USA 2018. Regi: Mary Harron. Medverkande: Merritt Wever, Hannah Murray, Suki Waterhouse, Sosie Bacon, Marianne Rendón, Matt Smith. Längd: 1.44. Premiär på Nonstop on Demand: 2019-07-22.

Manson’s Bloodline
USA 2019. Dokumentärserie i fyra avsnitt. Regi: Zak Bagan. Medverkande: Jason Freeman. Premiär på Viaplay: 2019-08-09.

Mindhunter, säsong 2
USA 2019. Tv-serie i tio avsnitt. Regi: David Fincher med flera. Medverkande: Jonathan Groff. Längd: cirka 1.00/avsnitt. Premiär på Netflix: 2019-08-16.