Big Boys Gone Bananas!* – Michael Tapper

Sverige/USA 2012. Regi: Fredrik Gertten. Medverkande: Fredrik Gertten, Bart Simpson, Alex Rivera, Margerete Jangård. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.30.

Invändningarna mot Bananas!* gäller även uppföljaren: konstnärligt sett är filmen inget märkvärdigt, snarast en traditionell tv-dokumentär. Men den centrala frågan om makten över massmedierna och därmed över vår verklighetsuppfattning är så pass akut och avgörande att Big Boys Gone Bananas!* bara kan få högsta betyg. Faktiskt borde den bli obligatorisk på landets journalistutbildningar.

Efter en omständlig upptakt om Doles stämningsprocess och de nervösa förhandlingarna om BANANAS!* (2009) medverkan på Los Angeles filmfestival sätter Fredrik Gertten in händelserna i ett större sammanhang. År 1998 lyckades Doles konkurrent, fruktjätten Chiquita med säte i Cincinnati, vända en besvärande granskning i lokaltidningen Cincinnati Enquirer till en rättsprocess om olaga tillgång till intern korrespondens. Tidningen gjorde en helpudel, sparkade de grävande journalisterna och lämnade över den redaktionella kontrollen till Chiquita under tio år framåt.

Men inte heller det är ett särfall utan resultatet av decennier av mediespinn, där storföretagen och deras tankesmedjor genom att rekrytera journalister, beteendeforskare och psykologer för att styra nyhetsförmedlingen och ytterst vår verklighetshorisont. När företagen inte kan vinna med fakta visar man sina muskler i form av dyra advokatbyråer som hotar med åratals av kostsamma rättsprocesser och informationsbyråer som sprider bolagets propaganda i form av förment objektiva nyhetsartiklar.

Nej, vi befinner oss inte i Orwells 1984-dystopi utan i dagens västvärld. I exempel efter exempel visar Big Boys Gone Bananas!* hur etablerade tidningar och tv-kanaler blir megafoner för Doles förtalskampanj. Gertten utmålas här som i bästa fall naiv men förmodligen en cynisk lögnare. Under tiden utsätter man alla som på något sätt yppar kritik mot Dole – reportrar, bloggare, politiker – för en hot- och övertalningskampanj via telefonsamtal, e-post och brev.

Kampanjen kulminerar i ett personligt brev till producenten Margarete Jangård som antyder att det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för henne att ta sin hand från filmen. Samtidigt i USA har man fått David Ginsburg – juridikprofessor på UCLA med specialisering på medierättsliga frågor – att publicera en artikel där han jämför Bananas!* med den ökända antisemitiska hatfilmen Der Ewige Jude, gjord 1940 i Nazityskland.

Big Boys Gone Bananas!* blir på så sätt inte bara en enkel David-mot-Goliat-berättelse utan en högaktuell varning för yttrandefrihetens och därmed demokratins död. Visserligen slutar just det här fallet lyckligt efter att svenska företag och riksdagen hotat Dole med bojkott och öppet visat sitt stöd för filmens sak. Men som Gertten själv påpekade i lördagens intervju här i Sydsvenskan: vad hade hänt om det gällt ett svenskt storföretag?

Kanske hade då yttrandefriheten blivit sekundär i en propagandastorm om hur vi måste värna svenska jobb för att klara välfärden. För även om vi kan skaka på huvudet åt hur USA börjar likna ett storfinansens Nordkorea, så befinner sig Sverige i samma oroande utveckling.

Mediemonopoliseringen, med allt färre och större tidningar, radio- och tv-kanaler som grenar på storkoncerner, accelererar. Det aktuella internationella handelsavtalet ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement) kan bli ett instrument för storföretagen att ta kontroll också över Internet. Och hur många gånger ser vi inte folk från tankesmedjor som Timbro och Den Nya Välfärden kallas in i radio och tv som ”experter”?

Big Boys Gone Bananas!* är därför ett belysande exempel på att grundläggande värden som yttrandefrihet inte är något som kan tas för givet. Snarare naggas det ideligen i kanten och måste ständigt prövas och erövras. Bara genom vårt medborgarengagemang kan vi förändra detta. För politik är som bekant att vilja.