Interstellar – Michael Tapper

USA 2014. Regi: Christopher Nolan. Skådespelare: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Jessica Chastain, Michael Caine. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.49.

Det är ingen slump att Interstellar liknar Carl Sagan-filmatiseringen Contact (1997). Projektet kläcktes nämligen av Contacts verkställande producent Lynda Obst och fysikern Kip Thorne, teknisk rådgivare på filmen efter Sagans död 1996. Jonathan Nolan skrev manus, Steven Spielberg skulle regissera, men det blev Christopher Nolan (THE DARK KNIGHT RISES), Jonathans bror, som slutligen tog jobbet.

Sett till Hoyte van Hoytemas foto och de visuella effekterna är resultatet hyfsat, även om några datoranimerade rymdpanoraman i denna 165-miljonerdollarfilm, bland annat det svarta hålet i slutet, ser ut att ha hämtats från något skivomslag av 1970-talsmodell. Berättelsen är däremot en genuint svag konstruktion, byggd på generande förenklingar, dramatiska nödlösningar, hokuspokusteorier och ett hopkok av stöldgods från andra filmer.

Handlingen utspelas i en apokalyptisk framtid, möjligen konsekvensen av klimatförändringar, men man mörkar orsakerna. Enda ”förklaringen” är morfar Donalds (John Lithgow) tal om ett allmänt habegär, och det blir också filmens Ayn Rand-inspirerade förevändning att strunta i större delen av mänsklighetens öde och fokusera på en liten elit av ädla utvalda överlevare, vars framtid antingen finns på nya planeter i andra galaxer (Plan A) eller på rymdstationer (Plan B).

Snyftberättelsen om far och dotter, filmens känslomässiga grundsten, har man kopierat i dubbel upplaga på Contact (1997) – dels i huvudpersonen Coop (Matthew McConaughey) och hans blivande rymdfysiker till dotter, Murph (Mackenzie Foy/Jessica Chastain), dels i professor Brand (Michael Caine) och hans dotter/lärling Amelia (Anne Hathaway). Genvägen till andra galaxer via ett maskhål som placerats vid Saturnus av ”högre makter” är tagen från ÅR 2001: ETT RYMDÄVENTYR (2001 – A Space Odyssey, 1968), och de jovialiska superdatorerna har uppenbart designats som positiva motbilder till den filmens psykotiske HAL 9000.

Rekordet i fantasilöshet har dock utforskningen av andra världar, som blir en torftig och trist affär, matchad av den personkemiskt totalsanerade flirten mellan rymdfararna Coop och Amelia. Finalen havererar i en banal upplösning av hur huvudpersonen och människospillran på jorden lyckas klara sig mot alla odds, en tidsparadox modellerad på The Terminator (1984) som ska förklara maskhålets uppkomst samt en knasigt tillrättalagd happy end mer passande för en gammaldags kioskroman än en modern science fiction-film.