USA 2014. Regi: James Gunn. Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper (röst), Vin Diesel (röst). Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.01.
Det här intergalaktiska rövarbandet är som hämtade från den skummaste rymdhamnsyltan i universum. Inte så fotomodellsläckra, kända eller klipska som sina polerade kusiner i AVENGERS. I stället skitigare och elakare och roligare.
Det börjar 1988 med att åttaårige Peter Quill rövas bort av utomjordiska rymdpirater. Tjugosex år senare är han den fullfjädrade rymdbusen Star-Lord (Chris Pratt), Fast med sin cancerdöda mammas kassettbandsmix av 1970- och 80-talshitlåtar i hörlurarna drömmer han om att, likt Kevin Bacons rollfigur i Footloose (1984), lära en inskränkt omvärld att dansa.
Dessvärre har låtkavalkaden svag koppling till handlingen och funkar inte ens som Tarantino-ironisk kontrast. Ta till exempel den fåniga ”Escape (Pina Colada Song)” som ackompanjemang till fängelseutbrytningen i jämförelse med Dean Martin-höjdaren ”Ain’t That a Kick in the Head?” till motsvarande scen i MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL Nej, här sitter endast David Bowies kosmiskt blaserade ”Moonage Daydream” som en smäck.
Storyn är också skäligen enkel: kampen om ett klot som innehåller krafter starka nog att förinta planeter, vilket är precis vad filmens råbarkade superskurk, Ronan (Lee Pace), planerar. Våra mer blygsamma hjälteskurkar från 2008 års tecknade upplaga av Guardians of the Galaxy – Drax (Dave Bautista), Gamora (Zoe Saldana), cyborgtvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper) och trädvarelsen Groot (Vin Diesel) – har var och en sina skäl att stå i vägen för honom. Fast det dröjer nästan en timme av våldsamma förvecklingar och knaskomiska meningsutbyten innan de förmår förena sina krafter med Quill.
Liksom i fallet X-MEN, har man glädjande nog satsat på mindre kända namn i nyckelrollerna – Cooper och Diesel medverkar bara med sina röster. Det ger en fräschör åt den nya filmserien – fortsättning följer 2017 – och ligger i linje med originalets opretentiösa anslag.
Till filmens charm bidrar även retrodesignen av allt från scenografin, kläderna och hårmodet till musiken. Mycket är inte bara inspirerat av Marvels 1970-talsvärld utan också av tidningen Heavy Metal och omslagen från en zippiljon science fiction-pocketböcker och LP-skivor från den tiden. Flera av scenerna behöver man se om flera gånger för att fullt ut njuta miljöerna och alla bakgrundsfigurerna.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-08-01.
GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2
GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 3