Beach – Michael Tapper

USA/Storbritannien 2000. The Beach. Regi: Danny Boyle. Manus: John Hodge efter en roman av Alex Gotland. Fotot Darius Khondj. Muslik: Angelo Badalamenti. I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tilda Swinton, Virginie Ledoyen, Guillaume Canet, Robert Carlyle. Royal i Malmö, Filmstaden i Lund.

Problemet med Beach ligger redan i Alex Garlands roman. Sökandet efter ett paradisiskt Utopia som under den intagande ytan bär på fröet till sitt förfall är ett välkänt tema, från Shakespeares Stormen (The Tempest, 1611) till Lucy Irvines Castaway (1984, filmatiserad 1986). Lika etablerat är temat om västerlänningens konfrontation med sitt koloniala och barbariska ”mörka hjärta” i någon av tredje världens djungler, från Joseph Conrads Mörkrets hjärta (Heart of Darkness, 1902) till vietnamkrigsfilmer som Francis Ford Coppolas APOCALYPSE NOW (1979). Även bekanta myter och teman ska naturligtvis återanvändas och få aktuell giltighet, men Garland förmår inte gjuta något nytt liv i dessa.

Beach är en episodisk och psykologiskt grund roman vars ironiska skruvning ligger i att den engelske berättaren och huvudpersonen Richard under sin resa i Thailand och till det paradisiska strandsamhället samtidigt glider in i en psykos av vietnamkrigsfantasier som hämtat näring ur just Apocalypse Now. Personteckningen av de människor han möter är schematisk, och de starkaste profilerna har övertydliga drag av symboliska karaktärer i ett själsligt drama.

Men inte heller som symboldrama får berättelsen någon förtätning. Tvärtom är huvuddelen av bokens dryga 400 sidor snarast en ordinär och lite småtråkig reseskildring som kunde ha blivit en följetong i tidningen Vagabond.

Filmen Beach, gjord av det brittiska filmteamet bakom succéer som DÖDSLEKEN (Shallow Grave, 1994) och Trainspotting (1996) – producenten Andrew Macdonald, regissören Danny Boyle och manusförfattaren John Hodge – har gjort en rad ändringar för att försöka få åtminstone en tillstymmelse dramatisk nerv i berättelsen. Huvudpersonen har nu blivit en aningslös men destruktiv amerikan till skillnad från den celibatlevande romanfiguren inleder kärleksaffärer med två kvinnor på paradisön. Här spelar han naturligtvis med huvudrollsinnehavaren Leonardo DiCaprios status som romantisk tonårsidol för att tydliggöra Richards charmerande men hållningslösa och, i förlängningen, sociopatiska natur.

I första halvan av filmen idealiseras han som sexobjekt och hjältefigur. Det kulminerar med att han erövrar sin vän Nates fästmö och sedan ensam besegrar en haj i scener som på ett närmast skrattretande sätt för tankarna till den kitschiga Blå lagunen (The Blue Lagoon, 1980). Men sexförbindelsen med den ambivalenta moders-gestalten Sal signalerar Richards fall. Och i filmens andra hälft framstår han alltmer som en opportunist med en påtaglig identitetslöshet som får honom att spåra ur till ett sinnestillstånd där ön ter sig som ett tv-spel med intrigen hämtad från Rambo: First Blood II (1985).

Regissören Boyle visar stundvis under filmen – framförallt mot slutet – prov på att han fortfarande äger den bildberättande begåvning som utmärkte Trainspotting. Likaså är skådespelarna, inklusive DiCaprio, genomgående utmärkta. Och miljön är ett bildskönt ö-paradis med bländande vita stränder och azurblå vatten. Ändå hjälper det inte mycket mot de inneboende svagheterna som överförts till filmen från romanen.

Det är svårt att engagera sig i en personskildring som är så antipsykologisk och ovillig att ge oss en inblick i rollgestalternas handlingsmotiv.

Som symboldrama är romanen och filmen därtill alltför idéfattiga och fyrkantigt övertydliga för att fascinera, Det mest oroväckande med berättelsen är att den, trots sina uppblåsta pretentioner på att vara en drabbande generationsskildring med existentiella ambitioner, knappt orkar bära ett tankegods i fjäderviktsklass.