”Jag vet
att det låter hemskt, men att vinna en Oscar för Annie Hall [1977] hade ingen betydelse för mig. Jag hyser ingen respekt för den typen av ceremonier, och jag tror helt enkelt att de inte vet vad de gör. När man ser vem som vinner de där priserna – eller inte vinner dem – så inser man hur meningslös den där Oscar-grejen är”.
Woody Allens kommentar 1978 skulle lika gärna kunna ha fällts av kollegor som Charlie Chaplin, Al Pacino, Marlon Brando, George C. Scott med flera. Alltsedan den första Oscarsgalan 1929 är det nämligen många som har struntat i att gå, vägrat att ta emot priset, använt galan som forum för politiska deklarationer och som öppet har kritiserat hela tanken på att rangordna och belöna konstnärliga prestationer inom film.
I takt med att själva galan, som räknar sin tv-publik i miljarder, utvecklats till ett glamoröst mediefenomen som haussats upp, debatterats och analyserats i medierna så har den blivit något av en magnet för politiska protestaktioner. Miljöaktivister, antikrigsdemonstranter, kvinnogrupper, AIDS-drabbade, intresseorganisationer för olika etniska grupper etcetera samlats årligen utanför entrén till galan för att lufta sina åsikter om de filmer som nomineras.
Vi framför tv:n ser dem nästan aldrig eftersom tv-teamet som bevakar festligheterna har stränga instruktioner om att till varje pris ignorera dem. Skulle någon demonstrant ändå hamna framför kameran eller avbryta ceremonierna klipper man till något annat eller till ett reklamavbrott. Galagäster som av olika skäl uteblir ersätts av seat-fillers så att galans auditorium alltid ser fullsatt ut. För the show must go on och helst ostört i den filmindustri, som genom sin mediala världsdominans anses ha en social, politisk och k
onstnärlig betydelse som vida överträffar någon annan kulturindustri.
Men ibland, då det äger rum på scenen under prisutdelningen, går rabaldret inte att undvika. Det visste Marlon Brando när han 1973, efter att ha vunnit en Oscar för sin roll i Gudfadern (The Godfather, 1972), skickade apachen Sacheen Littlefeather (egentligen den mexikanska skådespelerskan Maria Cruz) för att tacka nej till priset på grund av regeringens och filmindustrins behandling av de amerikanska indianerna.
Det faktum att en grupp konservativa i publiken skrek burop åt henne förstärkte bara förstärkte bilden av att organisationen bakom prisutdelningen var en elitistisk förening av äldre, välbärgade vita män vars huvudsakliga sysselsättning har varit att prisbelöna varandra och filmer som representerar deras egen världsbild. Och det är anklagelser som knappast har saknat grund, särskilt inte om man blickar bakåt i historien.
När The Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS) höll sitt första möte den 4 maj 1927 på Ambassador Hotel i Los Angeles var grundarna 36 män i filmindustrins toppskikt. Initiativtagare var Louis B. Mayer, filmmogul i det då största bolaget: MGM. Syftet var att hö
ja filmindustrins sociala och konstnärliga prestige, men snabbt fick det rykte om sig att vara en klubb för inbördes beundran. För medlem i AMPAS kunde man bara bli genom att väljas in av de sittande medlemmarna eller genom att nomineras till någon av de priser som en särskild femmannajury inom organisationen delade ut.
Efter de tre första årens galatillställningar var det ett pinsamt faktum att pristagarna oftast stod att finna bland de 36 grundarna. Jurysystemet avskaffades och alla organisationsmedlemmar fick rösta. De var dock vid tiden bara 300, så förändringen var knappast radikal. Talet om favoriserade filmbolag och uppgjorda röstningar fortsatte därför under 1930-talet. För att tysta ryktesspridningen införde man 1941 slutna omröstningar, och revisionsfirman PriceWaterhouseCoopers anlitades för att anordna en opartisk och hemlig rösträkning.
Men varken röstningsförfarandet eller det faktum att de röstberättigade medlemmarnas skara i AMPAS stadigt har växt till att idag omfatta 5 607 röstberättigade medlemmar har fått tyst på kritikerna. Organisationen domineras fortfarande av vita män som redan är väletablerade inom filmbranschen, och de röstar föga förvånande ofta fram andra vita män med samma bakgrund som de själva. Ännu idag, år 2001, har varken någon kvinna eller någon afrikanamerikan vunnit i kategorierna bästa regi eller bästa film, och inte heller i de andra kategorierna har särskilt många kvinnor – undantaget kategorierna för skådespelerskor, förstås – eller afrikanamerikaner vunnit eller ens nominerats.
Inte bara personvalet har kritiserats utan även valet av filmer har kritiserats för att vara konservativt, såväl politiskt som konstnärligt. Tittar man bakåt genom åren på prislistorna förvånas man ideligen eftersom de filmer som vi idag betraktar som de viktigaste ofta saknas (se alternativlistan i urval nedan). Förutom filmhistoriens enskilda milstolpar kan man notera att Hollywoods rika genreproduktion inom västern-, kriminal- och skräckfilmen och särskilt då av det mörkare slaget länge har varit i strykklassen till förmån för uppbyggliga och konstnärligt slätstrukna alster.
Varken Alfred Hitchcock, Howard Hawks och Orson Welles har häpnadsväckande nog Oscarbelönats. Och John Ford har inte fått en enda av sina fyra regi-Oscar för någon av de västernfilmer som skrivit in honom i filmhistorien. I denna den kanske mest amerikanska av alla genrer har dessutom bara två vunnit i kategorin bästa film: Cimarron (1931) och De skoningslösa (Unforgiven, 1992). Ingen av Hollywoods alla klassiska kriminalfilmer (gangsterskildringar, thrillrar eller film noir) skymtar i prislistorna innan French Connection (1971). Skräck- och science fiction-filmer har likaså varit bannlysta tills När lammen tystnar (The Silence of the Lambs, 1991) vann i alla de fem viktiga priskategorierna 1992.
På 1930- och 1940-talen favoriserades istället sentimentala melodramer som Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939) och Vandra min väg (Going My Way, 1944). Under 1950- och 1960-talen premierades gärna eskapistiska men banala storproduktioner, som familjefilmen Jorden runt på åttio dagar (Around the World in 80 Days, 1956),
antikeposet Ben-Hur (1959) och musikaler som Oliver! (1968). De senaste trettio åren har varit något brokigare, men fortfarande hittar man slående exempel på att riktigt gammaldags melodramer fortfarande kan hamna högst upp på prispallen: Rocky (1976), Ömhetsbevis (Terms of Endearment, 1983), Mitt Afrika (My Africa, 1986) och TITANIC (1997). Det välbekanta vinner oftast över det egensinniga och nyskapande.
Årets favorit måste därför oundvikligen bli Gladiator. Med rötterna i 1950-talets antikepos, som Ben-Hur, SPARTACUS (1960) och Romarrikets fall (The Fall of the Roman Empire, 1964; en film som Gladiator för övrigt lånat delar av intrigen från) kombinerad med modern datoranimation och actionregi representerar även den något välbekant. Mycket riktigt är Gladiator nominerad i hela tolv av de 24 priskategorierna. Den är mitt stalltips inför söndagsnattens vaka.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-03-23..
När Oscar blev Oscar
”Jag såg den som en perfekt symbol för filmindustrin: en kraftfull, atletisk kropp som greppade ett glimrande svärd och med halva huvudet – den del där hjärnan finns – helt avskuren.” Så ironiserade den legendariska manusförfattarinnan Frances Marion över den cirka 3,5 decimeter höga och 3,8 kilo tunga, förgyllda bronsstatyetten. Hon ansåg också designen amatörmässig: en naken man som sticker ett svärd genom en rulle film försedd med ett hål vardera för filmindustrins fem grenar – skådespelare, regissörer, manusförfattare, teknisk personal och producenter.
Statyetten hade då inget namn. Den delades ut som ett intyg på den Academy Award som då och än idag är det officiella namnet på de filmpriser som årligen utdelas av AMPAS. Namnet hade figurerat informellt redan från början i den inre kretsen. Men det var först då Walt Disney 1934 refererade till sin statyett som ”Oscar” i tacktalet efter att ha vunnit för bästa animerade film med Tre små grisar (The Three Little Pigs, 1933) som benämningen blev mer allmänt spridd. År 1939 blev ”Oscar” officiellt accepterad av AMPAS.
Vid det laget var det emellertid ingen som var säker på hur namnet hade kommit till. De populäraste teorierna är: 1. Enligt kolumnisten Sidney Skolsky kommer namnet från en tradition inom vaudeville, där komiker under sitt uppträdande frågar orkesterledaren: ”Ska du ha en cigarr, Oscar?” Problemet är att ingen annan än Skolsky själv tycks ha hört talas om denna tradition. 2. Skådespelerskan Bette Davis hävdade under hela sitt liv att det var hon som döpte statyetten efter sin förste make Harmon Oscar Nelson. Anledningen skulle ha varit den slående likheten mellan makens och statyettens bakdel. 3. AMPAS sekreterare Margaret Herrick lär vid sin första åsyn av statyetten ha utbrustit: ”Den ser precis ut som min farbror Oscar”. Och det är faktiskt den teori som organisationens medarbetare tror mest på.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-03-23.
Hur kunde det hända…?
För eftervärlden kan det ibland vara svårt att förstå hur AMPAS kunde missa konstnärligt viktiga filmer i historien samtidigt som ibland betydligt lättviktigare alster tog hem en Oscar. Här följer några exempel med regissörsnamnet inom parentes:
Vinnare 1941: Jag minns min gröna dal (How Green Was My Valley; John Ford)
Borde ha vunnit: Citizen Kane (Orson Welles)
Vinnare 1956: Jorden runt på åttio dagar (Michael Anderson)
Borde ha vunnit: Förföljaren (The Searchers; John Ford)
Vinnare 1958: Gigi (Vincente Minelli)
Borde ha vunnit: Studie i brott (Vertigo; Alfred Hitchcock)
Vinnare 1960: Ungkarlslyan (The Apartment; Billy Wilder)
Borde ha vunnit: Psycho (Hitchcock)
Vinnare 1964: My Fair Lady (George Cukor)
Borde ha vunnit: Dr. Strangelove (Stanley Kubrick)
Vinnare 1968: Oliver! (Carol Reed)
Borde ha vunnit: År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey; Kubrick)
Vinnare 1976: Rocky (John G Avildsen)
Borde ha vunnit: Taxi Driver (Martin Scorsese)
Vinnare 1978: Deer Hunter (Michael Cimino)
Borde ha vunnit: Himmelska dagar (Days of Heaven; Terrence Malick)
Vinnare 1979: Kramer mot Kramer (Kramer v. Kramer; Robert Benton)
Borde ha vunnit: Apocalypse Now (Francis Ford Coppola)
Vinnare 1980: En familj som andra (Ordinary People; Robert Redford)
Borde ha vunnit: Tjuren från Bronx (Raging Bull; Scorsese)
Vinnare 1983: Ömhetsbevis (Terms of Endearment; James L Brooks)
Borde ha vunnit: Rätta virket (The Right Stuff; Philip Kaufman)
Vinnare 1985: Mitt Afrika (Out of Africa; Sidney Pollack)
Borde ha vunnit: Vittne till mord (Witness; Peter Weir)
Vinnare 1988: Rain Man (Barry Levinson)
Borde ha vunnit: Dubbelgångare (Dead Ringers; David Cronenberg)
Vinnare 1995: Braveheart (Mel Gibson)
Borde ha vunnit: Se7en (David Fincher)
Vinnare 1997: Titanic (James Cameron)
Borde ha vunnit: L.A. Konfidentiellt (L.A. Confidential; Curtis Hanson)
Vinnare 1998: Shakespeare in Love (John Madden)
Borde ha vunnit: Elizabeth (Shekar Kapur)
Oscartrivialia
— Från 1929 till 2000 har totalt 2 365 Oscarstatyetter utdelats.
— Ben-Hur (1959) och Titanic (1997) håller rekordet för flest antal vunna priskategorier till samma film: 11 stycken.
— Men det är tre andra filmer som vunnit i alla de fem viktigaste kategorierna – bästa film, bästa regi, bästa manus, bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga huvudroll – och det är: Det hände en natt (It Happened One Night, 1934), Gökboet (One Flew Over the Cukoo’s Nest, 1975) och När lammen tystnar (The Silence of the Lambs, 1991).
— Bob Hope har varit konferencier flest gånger: 18 Oscargalor 1940-1976. Insatserna för filmindustrin och för ”humanitära ändamål” gjorde att han belönades med en Oscar vid fem tillfällen: 1940, 1944, 1952, 1959, 1965. Han fick aldrig någon Oscar för sitt skådespeleri.
— Reklamkriget i amerikansk branschpress inför Oscargalan inleddes första gången 1936.
— Första direktsändningen av galan i radio: 1929. Första direktsändningen i tv: 1953. Första tv-sändningen från galan i färg: 1966.
— Den person som vunnit en Oscar flest gånger är Oscar-designern och scenografen Cedric Gibbons med elva statyetter. Dessutom Oscarsnominerades han ytterligare 28 gånger.
— Den kvinna som vunnit en Oscar flest gånger är kostymdesignern Edith Head med åtta statyetter.
— Mest otursförföljd i sammanhanget är kompositören Alex North, som nominerats femton gånger utan att vinna. År 1985 fick han slutligen en heders-Oscar för sina samlade insatser för filmkonsten.
— Flest Oscarbelöningar för bästa utländska film har Federico Fellini fått: fyra stycken, för La Strada (1954), Cabirias nätter (Le Notti di Cabiria, 1957), 8 ½ (1963) och Amarcord (1973).
— Ingmar Bergman har vunnit tre Oscar, för: Jungfrukällan (1960), Såsom i en spegel (1961) och Fanny & Alexander (1982). Sistnämnda film vann också i kategorierna bästa filmfoto, bästa scenografi, bästa kostym.
Oscar — länkar och litteratur
Officiella hemsidor: oscar.go.com och oscars.org. På den förstnämnda är det mest information om den Oscargala som ska hållas på söndag samt en del information om AMPAS historia. Den andra innehåller information om organisationens arbete, struktur, lokaler och övriga arrangemang.
Litteratur
John Atkinson The Oscars: A Completely and Utterly Unauthorised Guide (Harpenden: Pocket Essentials, 2001)
Emmanuel Levy And the Winner Is… (New York: Continuum, 1991)
Tom O’Neil & Peter Bart Movie Awards: The Ultimate Unofficial Guide to the Oscars, Golden Globes, Critics, Guild and Indie Honors (Perigee, 2001)
Danny Peary Alternate Oscars (London: Simon & Schuster, 1993)
Mason Wiley & Damien Bona Inside Oscar: The Unofficial History of the Academy Awards (New York: Ballantine Books, 1996)
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-03-23.