USA 2011. Cars 2. Regi: John Lasseter, Brad Lewis. Röster i originalversionen: Owen Wilson, Larry the Cable Guy, Michael Caine, Emily Mortimer. Svenska röster: Martin Stenmarck, David Hellenius, Lia Boysen, Jan Modin. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.47.
Om den första Bilar var en trött nyinspelning av Doc Hollywood så är Bilar 2 en föråldrad och menlös parodi på James Bond. Som i förlagan förflyttas vi rastlöst över världen – Tokyo, Italien, London, Paris. Alltmedan den biltokige kan notera en ziljon referenser till olika bilmärken.
Agent Finn McMissile med rätt att skrota skurkar är förstås Bondbilen Aston Martin DB5. Prins Wheeliam av Storbritannien är en Bentley Continental GT. Superelakingen med sedvanliga ambitioner på världsherravälde, professor Zündapp, är en Zündapp Janus från 1950-talet. Han står i ledningen för en liga av idel misslyckade bilmodeller, i originalversionen kallade ”lemons” (därav högen citroner i deras högkvarter), på svenska ”skrotisar”.
I denna bisarra maskinvärld äter bilar buffé, tittar på biltävlingar, flyger flygplan, åker båt och färdas till och med i andra bilar: Påven är en liten påvemobil som uppträder offentligt åkande i en stor påvemobil. Londons Big Ben har blivit Big Bentley, komplett med kylare som fasader. Och så vidare. Fast hur det går till när bilarna förökar sig, föds, växer och åldras är fortfarande höljt i dunkel.
Filmen räddas delvis av Pixars högt drivna tekniska perfektion i animationen. Men bil-skämten är sisådär kul för den oinvigde, och 3D-formatet har inget särskilt att lägga till upplevelsen. För ett par obekväma glasögon och dassigare färgskala får åskådaren dessutom betala extra biljettpengar. Tills någon verkligen kan använda tekniken och helst tills vi slipper glasögonen – lägg 3D på is!
Och det kan inte hjälpas, storyn är en gammal rosthög under den nypolerade lacken. Humorn lyfter aldrig. Särskilt Bärgarn, som här får en långt större roll än i ettan, blir snabbt irriterande tjatig i sin gapigt lågpannade ”folklighet”. I slutändan engagerar bilar som huvudpersoner lika lite som de höghusstora robotkrigarna i Transformers.
Medan Pixar i sina andra filmer revolutionerat den tecknade filmen, både tekniskt men också när det gäller att hitta på nya berättelser, känns Bilar-serien som en krocksäker investering i schabloner med tillhörande leksaksförsäljning. Det är tryggt, småtrist och i svår avsaknad av den skruvade originalitet och flödande fantasi som utmärkte TOY STORY-filmerna, UPP och WALL-E.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-08-05.