USA 2000. Regi: Darren Aronofsky. Manus: Hubert Selby Jr och Darren Aronofsky efter Selbys roman. Foto: Matthew Libatique. Musik: Kronos Quartet. I rollerna: Ellen Burstyn, Jared Leto, Jennifer Connelly, Marlon Wayans.
Darren Aronofsky är ett av de intressantaste namnen inom den unga, vitala och formexperimenterande amerikanska film som både geografiskt och estetiskt befinner sig på stort avstånd från Hollywoods mittfåra. Debutlångfilmen Pi (1998), en självfinansierad produktion på extremt låg budget som snabbt blev en internationell festivalfavorit, är en febrig berättelse om ett matematiskt geni som försöker kartlägga detta fascinerande tals alla decimaler i tron att han därmed ska nå sanningen om universum och existensen.
Berättandet är tidvis uppspeedat och hallucinatoriskt för att spegla huvudpersonens föreställningsvärld. Därmed blir det förstås också omöjligt för åskådaren att veta om de märkliga människorna i hans omgivning som planerar att utnyttja hans upptäckter för sina egna syften – några agenter från underrättelsetjänsten och en judisk-kabbalistisk sekt – verkligen finns eller inte.
I denna sin andra och betydligt mer påkostade film, Requiem for a Dream efter Hubert Selbys (Slutstation Brooklyn) roman, är de ofta halsbrytande, filmtekniska greppen för att illustrera huvudpersonernas sinnestillstånd än mer påträngande. Knarkande Harry Goldfarb (Jared Leto) och hans ensamma, åldrade mamma Sara (Ellen Burstyn) lever i var sin fantasivärld. Harry drömmer om att bli en rik storlangare och Sara om att få göra ett bejublat framträdande i den vulgära tv-show hon ständigt tittar på.
Det finns hela tiden ett latent hot om att Aronofskys energimättade berättarteknik ska stjäla all uppmärksamhet, att föreställningen enbart ska bli en larmande stiluppvisning. Men Selbys berättelse om dessa oglamourösa människor i samhällets marginal är alltför stark. Och skådespelarna gör genomgående imponerande hudlösa rolltolkningar. Till och med Jennifer Connelly (Mulholland Falls) och Marlon Wayans (SCARY MOVIE) – ingen av dem har tidigare visat prov på större skådespelarregister – är lysande.
Men den dominerande stjärnan i filmen är otvivelaktigt Ellen Burstyn. Hon får också några av filmens bästa scener, bland annat en lång monolog där hon passionerat försvarar sin medvetet konstruerade livslögn. Hennes desperata längtan efter ett bättre liv gör henne både patetisk men skänker henne samtidigt också en mänsklig värdighet.
Som titeln antyder handlar filmen alltså om drömmar. Drömmar om rikedom och berömmelse. Amerikanska drömmar om lyftet från fattigdomen till ”Up There Where We Belong”, för att nu travestera titeln på en gammal slagdänga. Givetvis går det åt helvete för dem alla, och smärtan under processens gång blir bara värre av att både vi och de själva anar utgången. Som i alla tragedier verkar allt förutbestämt; det är som om de inblandade i dramat inte kan handla annorlunda.
Aronofskys överhettade bildberättande blir i sammanhanget en träffsäker bild av de olika rollpersonernas isolering inom sig själva, låsta i var sin dagdröm. I en scen låter han till och med filmens kärlekspar befinna sig i separata bildrutor under en intim scen i sängen.
Sällan har knarkarens (både heroinistens och tv-knarkarens) raketuppskjutning till påtändningsparadiset och det lika hastiga uppvaknandet till den grå vardagens tristess och livssmärta skildrats med en sådan klarhet. Tråkigt nog kantrar hela dramat i slutminuterna över mot en närmast skrattretande grotesk socialpornografi när de fyra huvudpersonerna var för sig når en absolut nollpunkt i tillvaron. Snarare än att beröra ter sig uppvisningen av huvudpersonernas respektive förnedringar som lite tarvligt sensationalistisk. Men fram tills dess är filmen ett fascinerande kraftprov av en regissör som det finns alla anledning att hålla ögonen på i framtiden.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-09-14.