All Is Lost – Michael Tapper

USA 2013. Regi: J.C. Chandor. Skådespelare: Robert Redford. Rekommenderad åldersgräns: 11 år. Längd: 1.47. Universal/Sony bluray och dvd.

Ensamma män i kamp mot naturkrafterna har blivit ett populärt tema under senare år, men ingen film har frilagt temat så radikalt som i seglarfilmen All Is Lost. Här finns inga återblickar, som i Into the Wild (2007) eller 127 timmar (2010). Ingen inre dialog i utbyte med en volleyboll (CAST AWAY) eller en datoranimerad tiger (BERÄTTELSEN OM PI). Inga foton eller andra personliga ägodelar som vittnar om familj, släkt eller vänner.

Filmens ensamseglare har inte ens ett namn. Det enda vi får till livs är ett brev han skickar som flaskpost till okänd adressat och där han summerar sitt liv som ett misslyckande. Att döma av hans hyfsat välutrustade segelbåt skulle han kunna vara en av investmentbankgubbarna från regissören J.C. Chandors förra film, MARGIN CALL, en som flytt fältet efter börskraschen i filmen.

Den minimalistiska kontexten – ljudspåret inskränker sig till miljöljud och musik som länge bara är få, dröjande toner i stil med Brian Enos ambientverk – gör dock att All Is Lost i mycket ser ut som en animerad konstinstallation, inte en berättande film. Och det antikromerska citatet ”navigare necesse est, vivere non est necesse” (”att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt”) dyker upp i tankarna. Det ligger onekligen något suicidalt över rollfigurens ensamma, sammanbitna färd ut i stormfyllda farvatten, långt från all räddning.

Den åtta dagar långa och allt desperatare kampen för överlevnad börjar med att en skada på hans båt slår ut all kommunikationsutrustning. Öppningen fick flera kritiker att se filmen som en meditation över vår alienation, kontaktlöshet och utsatthet i det hyperindividualistiska internetsamhället. Och varför inte? Den sista scenens fragment av fysisk kontakt till svällande sakral musik markerar faktiskt slutet på rollfigurens ökenvandring och hans återkomst till mänsklig gemenskap?

En sak står hur som helst alldeles klar, och det är att filmen är en hyllning till 77-årige Robert Redford och hans förmåga att ensam kunna bära en hel långfilm. En del belackare har skadeglatt noterat hur denne Hollywoodstjärna och independentfilmgud slås gul och blå filmen igenom. Men det är inget tvivel om att Redford vinner våra sympatier just eftersom han inte fiskar efter dem.

Själv har han i intervjuer förklarat att All Is Lost är hans comeback som skådespelare, och framgången har lett till fler jobb, bland annat i vårens CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. För min egen del är detta en av få filmer där jag inte irriterat mig på hans annars väl slätstrukna framtoning.

Fast det är förstås främst för att filmen är som skräddarsydd för en engagerande upplevelse i de största salongerna som man kan beklaga att det aldrig blev någon svensk biopremiär. Den bästa hembioanläggningen ger en viss aning om filmens kvaliteter. Men bara en aning.

© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-07-25.

3 x Ensamma män i vildmarken

1. Into the Wild (2007). Sean Penns filmfestivalsuccé om Christopher McCandless tragiska livsöde i Alaska på 1990-talet är både en existentiell resa och en studie i människans förhållande till naturen.

2. Moon (2009). Duncan Jones långfilmsdebut om ensamme vaktmästaren Sam Bell (Sam Rockwell) på månen blir ett drama om identitet när han plötsligt möter kloner av sig själv och börjar fråga sig vem Sam Bell egentligen är.

3. 127 timmar (2010). Danny Boyles film om Aron Ralstons (James Franco) kamp för att överleva när hans arm kläms fast i en klippa i Blue John Canyon, Utah, fick två olika slut som avrundning på tillbakablickarna på hans liv.