Alexander – Michael Tapper

USA/Storbritannien/Tyskland 2004. Regi: Oliver Stone. Skådespelare: Colin Farrell, Anthony Hopkins, Angelina Jolie, Jared Leto, Christopher Plummer, Val Kilmer, Rosario Dawson. Längd: 2:55.

Alexander den stores (Colin Farrell) dödsbädd i Babylon 323 f.kr. En arm sträcks ut, handen öppnas och en ring faller ner mot golvet i slow motion. Öppningsscenen i Alexander återkallar tydligt Orson Welles Citizen Kane. Men Oliver Stone går inte vidare för att, likt Welles, bryta sönder kronologin, skifta perspektiv och problematisera myten Alexander. Det skulle ha blivit en långt mer utmanande berättelse. Det skulle faktiskt blivit mer av en Oliver Stone-film.

För om det är något som utmärker t.ex. JFK (1991) och Nixon (1995) så är det ett personligt och kraftfullt expressivt filmspråk som i kombination med en intellektuell djärvhet, gränsande till sensationalistiskt övermod, går till frontalangrepp mot traditionell historieskrivning. ”Visa, berätta inte”, tycks också vara en filmmaxim som Stone länge haft hängande på sin arbetsplats. Men även den tycks nu ha hamnat i något bortglömt förrådsrum.

I stället har det osannolika inträffat att Stone blivit som besatt av Cecil B. DeMilles ande inför arbetet med Alexander. Röda mattan rullas ut för den officiella historiemyten, kronologiskt och konventionellt – för att inte säga gammaldags – redovisat från vaggan till graven i alla sina detaljer. Budgeten och de nästan tre speltimmarna har förstås inte orkat med att klämma in precis allt i Alexanders korta men händelserika liv, så Stone faller tillbaka på kardinalssynden att använda en berättarröst (tillhörande Anthony Hopkins som den åldrade generalen, sedermera faraonen, Ptolemaios) som en krycka för att hålla uppe det skröpliga eposbygget.

Men om filmen misslyckas på ett övergripande konstnärligt plan, så finns här ändå gott om sevärda enskildheter. Framförallt är det i krigssekvenserna som filmen lever upp. Här glömmer man Colin Farrells taffliga blondering och blir varse Alexanders legendariska krigsstrategier mot numerärt ofta enormt övermäktiga fiendestyrkor. Det är något som senare studerats av bland annat Julius Caesar, Napoleon och andra världskrigets mest framstående pansargeneraler: Patton och Rommel.

Stone gör också ett ambitiöst – om än lite fyrkantigt freudianskt – försök att nysta i de motsägelsefulla drivkrafterna bakom Alexanders besatthet av krig och erövring. Oidipal hatkärlek till sin intriganta mor Olympia (Angelina Jolie) och den desperata kampen för att överträffa sin skoningslöse far, kung Filip (Val Kilmer), förföljer Alexander även i stunderna av triumf. Han tycks aldrig vinna en seger för sin egen skull förrän han djupt inne i det enorma Perserriket plötsligt uppfinner idén om att hans världsrike syftar till fred, välstånd och jämlikhet mellan alla undersåtar.

Möjligen är det tänkt som ytterligare ett traditionellt, romantiskt drag i hjältemyten. Med tanke på den nakna maktambitionen vi sett tidigare i filmen och det faktum att Alexander var känd för sin hänsynslöshet gentemot en civilbefolkning som inte omedelbart böjde sig för hans maktanspråk, är det emellertid svårt att inte se parallellen till den förvrängda nationella självbilden som just nu råder i Stones hemland, det vill säga den officiella propagandan kring Pax Americana ställd i skarp kontrast mot tragedin som pågår i Irak.