Warfare – Michael Tapper

BIO. KRIGSFILM. USA/Storbritannien, 2025. Regi, manus: Ray Mendoza, Alex Garland. Med: D’Pharaoh Woon-A-Tai, Will Poulter, Cosmo Jarvis, Joseph Quinn, Kit Connor. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.35.

Likt Alex Garlands förra film, CIVIL WAR lämnar Warfare ett svart hål där förklaringar och motiv vanligen finns i berättelsen. Vi får varken någon historisk bakgrund till Irakkriget eller ens till syftet med den militära operationen som storyn kretsar kring. Den enda informationen filmen ger är en kort förtext om datum, plats och uppdrag; Navy Seals-truppen som skildras ska stödja en militärinsats av marinkårssoldater den 19 november 2006 i staden Ramadi.

I skydd av nattens mörker ockuperar de ett hus, håller kvar de två boende familjerna under vapenhot och gör om övervåningen till en befäst utsiktspost över gatan utanför. Förmiddagen släpar sig fram under molande stillhet i väntan på… det får vi inte heller reda på, men rädslan ökar i takt med att skäggiga arabiska män i palestinasjalar och med hårda ansiktsuttryck samlas i huset mittemot. En granat kastas in och vandringen i dödsskuggans dal börjar för gänget unga spolingar som strax innan uppdraget kåtdansat tillsammans framför en gympavideo med aerobicsjuckande pangbrudar.

Garland har actionmuskler nog att hålla åskådaren på helspänn med en blandning av lugnet-före-stormen-klaustrofobi och adrenalinpumpande klippning. I kontrast till många tidigare krigsfilmers färgstarka typer – ofta en salig blandning som ska spegla USA:s smältdegel av folk från olika klasser, etniska grupper och åldrar – är hans soldater emellertid en homogen, beigeslät massa. Och till skillnad från landsmannen Paul Greengrass Irak-krigsthriller GREEN ZONE, vågar Warfare inte för en sekund sticka ut hakan politiskt. Just därför biter den sig i svansen.

Sista timmen blir nämligen en gammaldags gott-mot-ont-historia snarlik klassiska västernfilmer om blodtörstiga indianer som belägrar militärfortet i vildmarken. Ett scenario som ATTACK MOT POLISSTATION 13, Fort Apache, the Bronx (1981) med flera polisfilmer plockade upp för att skildra den moderna storstadens kriminella gäng som de nya vildarna. Och som på senare år flyttat civilisationens rättfärdiga krig mot barbariet till Irak i filmer som The Hurt Locker (2008), AMERICAN SNIPER och – oavsiktligt eller inte – Warfare.

De amerikanska soldaterna som deltog i Irakkriget grubblade knappast dagligen över varför de var i där eller diskuterade George W. Bushs lögnaktiga skäl för invasionen. Men under timmarna av tristess på förläggningen eller ute i fält var det oundvikligt. Tankar om krigets orsaker har soldater haft i alla tider.

Garland och medregissören Ray Mendoza säger sig bara vilja rekonstruera Mendozas och hans vapenbröders minnesbilder från en dag i krigshelvetet. Även så är en spelfilm ingen dokumentär utan ett konstnärligt utformat drama. Det finns en avsikt i det man väljer att skildra men också i det man väljer bort.

”Why? Why Why?”, ekar ett ursinnesvrål i skottlinjen mellan Navy Seals-truppen och al Qaida-krigarna som omringat dem. Frågan hänger i luften för att landa i de malplacerade slutbilderna på de verkliga förebilderna till filmens huvudpersoner. Lättsinnigt machoflabbande till sina traumatiska minnen. Filmens svar tycks utmynna i Lord Tennysons militaristiskt hårdhjärtade budskap i dikten ”Den lätta brigadens attack” (”Charge of the Light Brigade”), om stupade brittiska kavallerister i Krim-kriget 1854: ”Theirs not to reason why/ Theirs but to do and die.”