Nosferatu – Michael Tapper

BIO. SKRÄCK. USA, 2024. Regi, manus: Robert Eggers efter Henrik Galeens manus till Nosferatu: Eine Symphonie des Grauens (1922), baserad på Bram Stokers roman Dracula (1897). Med: Bill Skarsgård, Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Willem Dafoe. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.12.

Regissören och manusförfattaren Robert Eggers är en cineastisk vampyr som alltsedan genombrottet med skräckfilmen The Witch (2015) sugit konstnärligt blod ur de tidiga filmpionjärernas experimentella bildberättande. Sett till den slappa slätstrukenhet som dominerar dagens bio- och strömningsrepertoar borde fler följa hans exempel. Vägra stansa ut konforma produkter, våga pröva det oprövade. Lära av filmhistorien.

Eggers Nosferatu är en nyinspelning av FW MURNAUS KLASSIKER från 1922 men ser snarare ut att ha klivit rakt in på bioduken från år 1838, dår handlingen utspelas. En vacker, ödesmättad och grym tysk saga från Romantikens skuggsida, då Europas nationalistiska yra spred en skräckblandad fascination för det främmande, det exotiska och vilda som alltid lustar efter att förgripa sig på våra oskuldsfulla vita kvinnor. Vanföreställningar som repriserats i den nazityska propagandan och i dagens högerpopulistiska trollfabriker.

Murnaus råttliknande och kroknästa greve Orlok formades av tidens antisemitiska myter. Europas judar utmålades som ett hot mot kristenheten. Deras civiliserade mask påstods dölja en barbarisk kultur av satanistiska offerriter i vilka de drack kristna spädbarns blod och åt deras kött i en ondskefull parodi på nattvarden. (Berättarmönstret känns igen från senare tiders moralpanik om herrklubbar för pedofilkannibaler.) Bilderna av den blodsugande parasiten i ledningen för en armé pestbärande råttor som invaderar den fiktiva småstadsidyllen Wisborg spelade på minnet av spanska sjukan som skördade uppemot 100 miljoner dödsoffer åren 1918–20.

I 2024 års postcovid-Nosferatu gör Eggers allt för att klippa bandet till antisemitismen utan att i övrigt förändra berättelsen. Faktum är att vi länge bara ser korta och diffusa bilder av Orlok (Bill Skarsgård) medan vi förnimmer monsterkrafterna genom hans strupsångsmorrande avgrundsstämma som får biostolarna att vibrera. När vampyren väl kommer i fokus, ser vi honom som ett uthungrat urtidsmonster, svältfödd efter en tusenårig dvala i underjorden, och inte blir han yngre och vackrare av att suga blod.

Orlok väcks ur sin grav av den psykiskt sköra Ellens (Lily-Rose Depp) desperata längtan efter kärlek, Med hjälp av sin lojale undersåte, den sinistre mäklaren Knock (Simon McBurney), svarar han på anropen. Hon är nygift med småtråkige Thomas Hutter (Nicholas Hoult), som tänker mer på att göra karriär än att ha sex med sin ömhetstörstande hustru. I tilltagande hysteri vrider hon sig i orgasmliknande krampanfall med rullande ögon – scener som påminner om EXORCISTEN (The Exorcist, 1973).

Är Ellen och hennes demoniska könsdrifter filmens verkliga fasa? Eller är Orlok hämnaren på en pervers sexualmoral som fjättrar kvinnornas lustar i korsett? Eggers lämnar frågorna öppna.

Handlingen utspelar sig vid jultid och börjar i kalla, svartvita bilder, utsökt ljussatta som i en tysk 1920-talsfilm. Efterhand växer sig varma färger in på bioduken. Diskret introduceras de i orangeröda flammor när Thomas Hutter kommer in från kylan till eldstaden i Orloks transsylvaniska slott. I takt med att pesten skördar allt fler offer blir färgerna fler och mer dominanta för att kulminera i en julkortsvacker begravning av en ung mor, hennes ofödda barn och två döttrar – alla vampyrens offer. Igen förbryllar Eggers symbolik; menar han att livet är kallare än döden?

Frågetecknen till trots, är svårt att inte ryckas med i Eggers dödsdans mellan skönheten och odjuret. Med ovärderlig hjälp av ständige medarbetaren Jarin Blaschkes stämningsfulla filmfoto – snart sagt varje bild ser ut som en målning – och Lily-Rose Depps smärtsamt hudlösa gestaltning av den melankoliska Ellen gör han Nosferatu till en tidsmaskin.

Med filmen åker vi på en mentalitetshistorisk resa tillbaka till det tidiga 1800-talets konservativa reaktion på franska revolutionens försök till frigörelse från kyrkan, överheten och traditionerna. En tid full av skräckföreställningar om det främmande och det kvinnliga och om otämjda, djuriska drifter. Fiender som hotade civilisationen och den rådande maktordningen. Vi kan intala oss att det var då det, men det är bara att gå ut på nätet för att se hur vansinnet upprepar sig i ny dräkt i konspiratoriska hatforum.