Dahomey – Michael Tapper

BIO. DOKUMENTÄR. Benin/Senegal/Frankrike, 2024. Regi: Mati Diop. Berättaröst: Makenzy Orcel. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.08.

”Jag färdades så länge i sinnet, men det var så mörkt på denna främmande plats att jag förlorade mig i mina drömmar och blev ett med väggarna. Avskärmad från mitt födelseland som om jag vore död.” År 1892 invaderade franska kolonialtrupper kungariket Dahomey i nuvarande Benin och tog med sig tusentals konstföremål hem. Det mesta av stöldgodset finns idag på Musée de Quai Branly – Jacques Chirac i Paris.

Franska skådespelaren och regissören Mati Diop berättar om hur 26 av konstskatterna repatrieras till ett museum i den gamla kungastaden Abomey. Det får den kanske mest värdefulla artefakten av dem alla att vakna ur sin 130 år långa dvala: statyn av kung Ghezo. Haitiske författaren Makenzy Orcel ger Ghezo röst åt hans återuppståndelse från att ha varit ett museiobjekt med nummer 26 i Paris till att återfå sitt namn och sin själ i hemlandets ”tropiska smekning”.

I sin dokumentära stil har Diop lånat drag från sin senegalesiske farbror Djibril Diop Mambétys djärvt experimentella genombrottsfilm TOUKI BOUKI (”Hyenans resa”, 1973). Den inspirerades av bildstormaren Jean-Luc Godards uppgörelse med det klassiska – i Godards ögon borgerliga, i Diop Mambétys ögon koloniala – sättet att berätta på film. Om den filmens inspelning och vad som hände med huvudrollsinnehavaren Magaye Niang gjorde hon 2013 dokumentären Mille soleils.

Liksom Touki Bouki växlar Dahomey drastiskt i temperament, går från vackra, lyriska bilder till livliga konfrontationer fångade med handhållen kamera. Även om Diop inte själv träder in i bild, påminns vi hela tiden om den styrande handen bakom kameran. Öppningsbilderna på nattens tomma servicekorridorer i Quai Branly-museet slutar med att vi ser en övervakningskamera, den som med sitt kalla öga visat oss en livlös värld. Det kontrasterats senare mot de livliga festligheterna inför de beninska artefakternas hemkomst.

Dokumentären kommer som ett debattinlägg om kolonialismens spöke i västvärldens museer. Mest omskriven är den 200-åriga striden om de grekiska friserna och statyerna på British Museum som Thomas Bruce, earlen av Elgin, hackade bort från Akropolis. Men de är bara toppen på ett berg av rövarskatter som berövat ursprungsländerna stora delar av deras historia.

Den stillsamma inramningen av dokumentären till Orcels hypnotiska uppläsning mediterar över de kulturella rötter som ryckts upp med kolonialismens plundringståg. I ett långt mittparti filmar Diop en debatt på temat mellan studenter på universitetet i Abomey-Calavi. Är repatrieringen en generös gåva av Macron eller en förolämpning genom att bara lämna tillbaka en bråkdel av föremålen? Själva är de kluvna inför mötet med landets förflutna En har gråtit. En annan är likgiltig.

Det andliga bandet till artefakterna är för ungdomsgenerationen avklippt med uppväxten till Disney- och Marvel-filmerna. Deras tankar har formats av att prata franska i skolan. Som vuxna följer de den tidigare kolonialmaktens trender.

Kan publikens möten med de återlämnade skatterna förnya intresset för den egna historien? Det hoppas filmen i sina avslutningsbilder, där Ghezo återerövrar sitt jag i en vandring med kameran i storstaden Abomeys nattliv. Han blir med ”metamorfosens ansikte” en av dem han betraktar – inte längre nummer 26. Framtiden tillhör honom, tillhör kontinenten med världens yngsta och snabbast växande befolkning.