Blink Twice – Michael Tapper

BIO. THRILLER. USA, 2024. Regi: Zoë Kravitz. Med: Channing Tatum, Adria Arjona, Christian Slater, Naomi Ackie. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.42.

Monster har länge favoriserat förfallna spökhus i natten. Numera har filmer som GLASS ONION: A KNIVES OUT MYSTERY och The Menu (2022) lärt oss att de även gömmer sig i öppen dager, omgivna av lyx och glamour på privata paradisöar. Redan i redan i öppningsbilden till Chanda Dancys illavarslande musik slår skådespelerskan Zoë Kravitz regidebut Blink Twice an skräcktonen.

Handlingen börjar på den pojkaktigt charmige tech-miljardären Slater Kings (Channing Tatum) årliga firmafest. Han har gjort comeback efter en skandal, oklart om vad men MeToo-klockorna ringer i bakgrunden till hans ”förlåt mig”-utspel på nätet. Som katter bland hermelinerna smiter de servitrisjobbande bästisarna Frida (Naomi Acke) och Jess (Alia Shawkat) in för att turista i överklassen.

Frida ser King som en rockstjärna, höjd över alla misstankar, och får en sötchock när han kommer som en riddare till hennes undsättning efter att hon drattat på ändan. Skulle hon (och, i förbifarten, Jess) vilja vara en del av hans entourage på nyinköpta tropikön, frågar han helt apropå? Oh ja, svarar trettioåriga Frida med en röst och ett skratt som om hon var en knäsvag tonåring framför sin pojkbandsidol.

Redan här knasar trovärdigheten, och det är synd. För väl på ön blir det till en början bättre. Till stigande obehag vrider Kravitz sakta men säkert upp paranoiakänslan med GET OUT-liknande bilder av ett tjänstefolk som betraktar gästerna med kalla, elaka leenden. Det finns också orm i paradiset, men här visar de sig vara bärare av den brutala sanningen bakom idyllen.

Mittpartiet tänjer på tålamodet med långa och upprepande scener när King och hans hov flumflabbar på hallucinogener, äter bakfyllefrukost och tänder på igen. Kul för dem på bioduken, sömnigt för biopubliken. Flera kända skådespelare drunknar i anonyma biroller, inte minst Geena Davis farsfumliga Stacy, Kings assistent. Och när det väl blir dags för final är det som om regissören tryckt på hämnarknappen. Ingen psykologisk thrillerprocess, bara mordiskt raseri.

Blink Twice hade vunnit på att lägga sig närmre storyn kring jet set-pedofilen Jeffrey Epstein och hans karibiska lustgård med förskrämda tonårstjejer för världens rika och mäktiga. Det hade inte blivit så blodigt, så snubblande likt den sönderkokta slasherfilmen. Men det hade kommit närmare den långt råare och obehagligare verkligheten.