Furiosa: A Mad Max Saga – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION/ACTION. Australien/USA, 2024. Regi: George Miller. Med: Anya Taylor-Joy, Chris Hemsworth, Tom Burke, Lachy Hulme. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.28.

George Miller har under 45 år lyckats förnya sin MAD MAX-franchise genom att koka genrehybrider på det postapokalyptiska actionreceptet. Originalet från 1979 tog snutfilmen ut i en nihilistisk ödemark bortom lag och civilisation. Road Warrior (1981) var en nytribalistisk västernfilm på tema indianerna belägrar fortet. Beyond Thunderdome (1985) blandade gladiatorfilm med steampunk innan Max Rockatansky förvandlades till bibelfilmens Moses och ledde en grupp barn till det förlovade landet.

Efter ett 30 år långt uppehåll återvände Miller i Mad Max: Fury Road (2015) till motorskallarnas högtidsfest med en säregen mix av feministisk saga, metalrockvideo och biljaktsfilm. Den har nu fått en spin-off-prequel i Furiosa: A Mad Max Saga, om hur amazoncyborgen Imperator Furiosa – spelad av Alyla Browne som barn, av Anya Taylor-Joy som vuxen – gjorde skäl för sitt namn. Max själv (Jacob Tomuri) har reducerats till ett varumärke, knappt synlig vid sin 1973 års Ford Falcon XB GT Coupe i en hastig avståndsbild.

Handlingen börjar med att tioåriga Furiosa (jodå, hon är döpt så) kidnappas av ett mc-rövarband från sin mor Mary (Charlee Fraser) i Green Place. Hon hamnar i händerna på krigsherren Dementus – porträtterad med satirisk machopompa och klassisk skurk-kroknäsa av Chris Hemsworth – som säljer henne till Immortan Joes (Lachy Hulme) harem i klippstaden Citadel. Där gömmer hon sig i pojkkläder för att snabbt stiga i graderna som mekaniker och orädd krigare.

Filmens överlappande köns- och miljöpolitiska undertext går knappast att missa. Vuvalini-kvinnorna är de som vårdar den sista gröna fläcken i ett annars ökenförbränt Australien. Ute i öknen härjar de krigskåta männen med bensin i blodet som en barbarisk dödskult. Det som 1979 var en avlägsen framtid väntar 2024 runt hörnet menar Miller själv. Kvinnorna är de som tagit notis om den pågående klimatkatastrofen medan männen trampar gasen i botten mot undergången.

Därför är det tråkigt att Furiosa, med sin allegoriska samtidskritik, aldrig blir mer än en blek kopia på Fury Road. Biljakterna och de akrobatiska stuntinslagen är simplare, tamare. Fotot och klippningen växlar fortfarande effektfullt mellan adrenalinpumpande närbilder och storslagna vyer över ett obarmhärtigt ödeland. Men ingen scen kommer i närheten av föregående films hisnande jakt genom en blixtljungande megasandstorm eller cirkusnummer på långa stavar under biljakterna.

Lika förödande är rollbesättningen. Taylor-Joys begåvning är som karaktärsskådespelare, men någon trovärdig stridsmaskin i Charlize Therons viktklass är hon inte. Ironiskt nog stjäl Hemsworth varje scen de har tillsammans med sina skrattretande löjliga kejsarfasoner – notera hans mantel och triumfvagn spänd bakom tre motorcyklar. Och var är speedmetaldåren med den eldkastande elgitarren när man bäst behöver honom? Fantasifulla infall av dårskap skänker åtminstone en gnutta komisk befrielse i postapokalypsens tåredal.

I eftertexternas montage från Fury Road är det som om också Miller själv i eftertankens kranka blekhet känner att han inte nått upp till tidigare höjder. Furiosa: A Mad Max Saga är fortfarande en bättre actionfilm än det mesta i genren. Men den saknar något väsentligt. Inte Mad Max. Utan egna konstnärliga ben att stå på.