Drömmen lever vidare – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Frankrike, 2023. Et la fête continue! Regi: Robert Guédiguian. Med: Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darroussin, Lola Naymark, Robinson Stévenin. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.46.

I en intervju säger regissören och manusförfattaren Robert Guédiguian (MARIUS & JEANETTE) att Drömmen lever vidare! är en film om behovet av kollektiva handlingar för att skapa politisk förändring. Sådana ögonblick finns i filmen, som när vi ser föräldrar och andra gå samman för att rusta upp en förskola som kommunen låtit förfalla. Men det stannar vid isolerade ögonblick i en meandrande berättelse med en tunn och långa stunder osynlig röd tråd.

Filmen börjar med dokumentärbilder från den 5 november 2018, då två hyreshus rasade i Marseilles centrum och orsakade åtta människors död. Händelsen, protestdemonstrationerna som följde och evakueringen av tusentals andra hyresgäster i stans förslummade kvarter borde vara ett givet ämne för en socialrealistisk regissör med vänsterpolitiskt patos. Men nej, det stannar vid en suddig fond till ett drama med sammanflätade kärlekshistorier kring en armenisk-fransk arbetarfamilj i regissörens hemstad Marseille.

Regissörens hustru Ariane Ascaride spelar som vanligt huvudrollen, här som den osjälviska familjematriarken och sjuksköterskan Rosa. Änka sedan 26 års ålder har hon tillbringat livet fram till pensioneringen vid 60 år fyllda – en utopisk dröm för de flesta svenska arbetare – med att vid sidan om arbetet helt ägna sig åt sina nu vuxna barns lycka. Först i ett sötmöte med blivande svärdottern Alices (Lola Naymark) far Henri (Jean-Pierre Darroussin) väcks hennes länge slumrande kärleksbehov.

Det som kunde blivit varmt och rörande har emellertid Guédiguian en sällsam förmåga att göra jolmigt och banalt med sina konfliktbefriade älskande. Aggressioner och andra skavanker som gör oss mänskliga och i slutändan också uthärdliga – vem fan orkar ha ett förhållande med en ängel? – är portförbjudna tillsammans med ångest och andra livssmärtor. Här är det ljusår till den politiskt och stilmässigt besläktade Ken Loachs nyanserade och mångfacetterade rollporträtt.

Drömmen lever vidare är 106 minuter av släckta förhoppningar. Om dramatiskt intressanta komplikationer. Om att huvudpersonerna ska avslöja oanade nya sidor som gör dem till mer än idealiserade pappfigurer. Om att regissören åtminstone hade någon intressant tanke med de upprepade referenserna till Homeros eller sitt armeniska påbrå.

Nix. Ridå.