Civil War – Michael Tapper

BIO. KRIG/SCIENCE FICTION. USA/Storbritannien, 2024. Regi, manus: Alex Garland. Med: Kirsten Dunst, Wagner Moura, Cailee Spaeny, Stephen McKinley Henderson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.49.

The Guardian rapporterade 2022 om en undersökning som visade att 40 procent av USA:s befolkning såg ett inbördeskrig inom ett decennium som sannolikt. Siffran lär knappast ha sjunkit i det uppskruvade debattklimatet presidentvalsåret 2024. Det är inte svårt att förstå nervositeten inför premiären på Alex Garlands (EX_MACHINA, MEN) skildring av en grupp journalisters vansinnesfärd genom ett blodigt amerikanskt inbördeskrig fem minuter in i framtiden.

Inspirationskällan ser ut att ha varit de jugoslaviska krigen på 1990-talet. Då grannar förvandlades till mördare, plundrare och våldtäktsmän. En laglöshetens tid som ingen – allra minst de själva – kunnat föreställa sig bara något andetag innan krigsutbrottet. Civilisationens tunna hinna bortsliten.

Filmens alla rollfigurer och scener, alla verkliga eller inbillade metaforer och, förstås, det publika genomslaget mätt i biljettintäkter kommer att debatteras. Bättre reklam än att smockan hänger i luften kan man inte få, det förstod DW Griffith redan 1915 när han lanserade sitt rasistiska epos NATIONENS FÖDELSE till våldsamma kravaller. Idag kan det emellertid stå bolagen dyrt om en film utlöser dödligt våld, något som Warner Bros blev varse efter massakern 2012 under visningen av Christopher Nolans THE DARK KNIGHT RISES på en biograf i Colorado.

Garland har därför försökt gjuta olja på vågorna med uppmaningar om att se Civil War som en sedelärande berättelse utan politiska pekpinnar. Han har rätt. Det finns inte en MAGA-keps eller annan politisk symbol att se i denna post-ideologiska film.

Kriget utkämpas av de upproriska Western Forces (Texas och Kalifornien) och Florida Alliance (en samling sydstater) mot Lojaliststaterna kring presidenten. Bakgrunden får vi inte veta någonting om. Längs vägarna möter journalisterna beväpnade grupper som kan vara soldater men lika gärna lokala miliser eller kriminella gäng som tar tillfället i akt. Alla är de i krig, men mot… ja, vem då? För vad?

Filmen har endast en brännande referenspunkt till dagens konflikt och det är att frontlinjen mellan i kriget går vid Charlottesville, Virginia. Staden som efter år av debatt kring just inbördeskrigsmonument hamnade i världsnyheterna 2017, då en högerextrem koalition av nynazister, milisgrupper och foliehattar höll en rasistisk och antisemitisk hatdemonstration som urartade i ett mord och flera mordförsök på motdemonstranter. På första parkett stod ex-Ku Klux Klan-ledaren David Duke och heilade Donald Trump.

Civil War är emellertid så angelägen om att inte stöta sig med någon att man kirurgiskt avlägsnat alla politiska smärtpunkter från handlingen. När en namnlös soldat (Jesse Plemons) riktar automatvapnet mot en av huvudpersonerna och säger med hotfull röst: ”What kind of American are you?” är det som om Garland inte vet vad han ska göra av scenen. Så han låter frågan rinna ut i sanden.

Ingenting av den här ängsliga vagheten hade stört mig om filmen i övrigt varit obegåvad eller löjlig. Men det är den inte. Den är bra, stundvis briljant i sin skildring av kriget som både själsdödare och adrenalinkick. De två ytterligheterna speglas i mötet mellan den luttrade krigsfotografen Lee (Kirsten Dunst), som med plågad tusenmilablick ser sig själv som ung och tanklös i sin oprövade kollega Jessie (Cailee Spaeny).

Tillsammans med journalisterna Joel (Wagner Moura) och Sammy (Stephen McKinley Henderson) bilar de med plattan i mattan från New York mot Washington DC i ett desperat försök få en intervju med sittande presidenten innan Western Alliance intar huvudstaden. Ödesmättade låten ”Rocket USA” av syntpunkbandet Suicide tonar in när de rattar ut på en motorväg fylld av bilvrak och bekräftar det både huvudpersonerna och vi redan anar: Oavsett hur resan slutar, kommer den inte att sluta lyckligt.