Säsong fem av Peter Morgans succésåpa The Crown – eller The Diana Show, som serien nu borde heta – skildrade monarkernas mediekrig. Beräknande. Tarvligt. Blodigt. Till och med sagoprinsessan Diana (Elisabeth Debicki) slipade bitchklorna och kom ut ur garderoben som mediemanipulativ virtuos.
I Martin Bashirs intervju 1995 för BBC:s Panorama spelade hon ut hela sin repertoar av oskuldsfulla poser med vemodsänkt huvud, gråtkvävd flickröst och skygg Bambi-blick bakom de förföriskt klippande ögonfransarna. Alltmedan hon avslöjade Storbritanniens mest välkända hemlighet: maken Charles (Dominic West) vänsterprassel med Camilla (Olivia Williams) under hela deras äktenskap. Och sådde med några väl valda pikar tvivel om han lämplighet som tronarvinge.
Den bilden vänds uppochned i den sjätte och sista (?) säsongen då Diana dör och återuppstår som en ängel. Fröet till hennes andliga upphöjelse finns redan i vår vetskap om att hon är dödsmärkt och att beskedet om hennes bortgång utlöste en kvasireligiös helgonkult.
Morgan omfamnar förbehållslöst Diana-kulten genom att tänja ut hennes sista åtta veckor i livet över tre andäktigt sömngångarlångsamma avsnitt innan hon jagas ner i underjorden av ett koppel papparazzi-demoner på motorcyklar. För nu ska både vi undersåtar och seriens andra huvudrollsinnehavare ner på knä inför hennes ljusgestalt.
Trollbundna pojkvännen Dodi Fayed (Khalid Abdallah) kan inte nog uttrycka sin beundran in för hennes självuppoffrande välgörenhetsarbete mot landminor. Klipp till ett bosniskt minfält som Diana, likt Jesus på Genesarets sjö, skrider över. Hon kan också, om så bara för en kort sekund i sitt missionerande, sänka sig från piedestalen till att bli en av oss i medelklasspubliken, det ser vi i en reklamfilmsliknande scen då hon som skojfrisk mamma spelar sällskapsspel med sina två goa grabbar.
I The Crown-finalen är Diana redan i livet ljusår från Pablo Larraíns gestaltning av en högst mänsklig kvinna, fulgråtande, snorande och spyende på dass av sina ätstörningar i SPENCER. När hon återuppstår från dödsriket för att förlåta sina fiender i huset Windsor kläs hennes gudomliga nåd i en prosa som hämtad från en modern herrgårdsroman i snabbköpet.
Charles får i begravningsflyget från Paris besök av hennes ande, som berömmer honom för att han i sin sorg varit så ”hudlös, förkrossad och snygg”. Strax därefter uppenbarar hon sig för Elizabeth II (Imelda Staunton) för att lägga en varm hand över svärmoderns iskalla labb och mana henne att rädda kungahusets anseende med ett nationellt försoningstal: ”Du har alltid visat oss vad det innebär att vara brittisk, kanske är det dags att själv ta lärdom av det”.
I händerna på den skamlöst satiriska dockserien Spitting Image (1984–96) hade sådana scener kunnat bli komiskt guld. Inför det här löjeväckande kungafjäsket finns inte en skämskudde stor nog att huka sig bakom. Har Mr. Morgan möjligen drabbats av lakejsjukan efter rojalisternas kritik mot föregående säsong? Är det också därför han avslutar serien på behörigt avstånd från dagens känsliga ämnen, som Megan & Harrys brytning med släkten och prins Andrews pedofili?
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-11-16.
The Crown, säsong 6, del 1
STRÖMMAD TV-SERIE I FYRA AVSNITT. HISTORISKT DRAMA. Storbritannien, 2023. Skapad av: Skapad av Peter Morgan. Med: Imelda Staunton, Jonathan Pryce, Dominic West, Elisabeth Debicki, Olivia Williams, Bertie Carvel, Khalid Abdallah. Längd: cirka 1.00/avsnitt. Netflix.
Fotnot: The Crown, säsong 6, del 2, om sex avsnitt får premiär den 14 december.
Övriga texter om serien: