The Kings of the World – Michael Tapper

BIO. DRAMA/ÄVENTYR. Colombia/Norge/Luxemburg/Mexiko/Frankrike, 2022. Los reyes del mundo. Regi: Laura Mora Ortega. Med: Carlos Andrés Castañeda, Braihan Acevedo, Cristian Campaña, Cristian David Duque, Davison Florez. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.43.

”Hela mänskligheten är skit. Vi ska hämnas på skitvärlden.” Colombianska gatubarngänget kring 19-årige Rá (Carlos Andrés Castañeda) i Medellín är trötta på att slåss, stjäla och jaga mat för dagen. Men framförallt är de trötta på att hunsas och bespottas.

När Rá ärver sin mormors gamla hus och mark på vischan, drar gänget på en odyssé – med vissa likheter till Odysseus resa – mot en plats där de tror sig finna en fristad, en egen värld. Eldorado. Landet Ingenstans. En plats där de kan sköta sig själva och be skitvärlden dra åt helvete.

Temat är klassiskt i tonårsskildringar, från Mark Twains berättelser om Tom Sawyer och Huckleberry Finn via J.M. Barries Peter Pan (1904/06) till Francis Ford Coppolas syskonfilmer THE OUTSIDERS och RUMBLE FISH, efter S.E. Hintons romaner.

I The Kings of the World anknyter regissören Laura Mora Ortega och hennes manusmedförfattare Maria Camila Arias också till landsmannen Gabriel García Marquéz berättarstil som blandar brutal realism med fantasi och myt. Likt ungdomarna i förra veckans WAR PONY, kliver skådespelarna in i roller som ligger blott en hårsmån från deras verkliga liv.

Gängets resa ut på landsbygden börjar som ett uppsluppet äventyr, där de fem – Rá, hans lynnige bror Culebro (Cristian David Duque), Sere (Davison Florez), och minstingarna Nano (Braihan Acevedo) och Winny (Cristian Campaña) – känner sig som världens kungar. En kväll hamnar de hos några gamla prostituerade på en bybordell och blir varmt ompysslade. Men inte som sexkunder, utan som deras förlorade barn.

Bilder på bordellens väggar vittnar om att kvinnorna blivit kvar när deras familjer försvunnit eller dött, kanske stupat i landets mångåriga knark- och gerillakrig. En kort tid lever de omaka grupperna i en rörande fantasi om att mammorna återfått sina kelgrisar. Sedan väntar en betydligt farligare resa, där gänget blir villebråd i laglöst land.

En av kvinnorna kramar ömt om lille Winny och ger honom rådet: ”Uppför dig väl, så dödar de dig sist.” Det kan stå som en sammanfattning av tonen i filmen.

I takt med att våldet trappas upp träder vi in i ett gränsland mellan verklighet och saga. Filmfotot med dokumentärskakig handkamera får sällskap av vackra, meditativa bildkompositioner och mjuka kamerarörelser. Kontrasten mellan landskapets skönhet och människornas krig mot varandra leder tankarna till Werner Herzogs filmer.

Mötena med vuxenvärldens rovdjur får oväntade, närmast poetiska upplösningar. Som om en osynlig, hjälpande hand hade ingripit. En vit häst uppenbarar sig på olika platser som Rás vägvisare till drömmarnas mål. Nästan framme vid mormors hus får de hjälp av ett gammalt par, väktare till dödsriket. De anar att pojkarna snart kan komma att göra dem sällskap.