D’Artagnan – de tre musketörerna

BIO. HISTORISK ÄVENTYRSFILM. Frankrike/Tyskland/Spanien/Belgien, 2023. Les Trois mousquetaires: D’Artagnan. Regi: Martin Bourboulon. Med: François Civil, Vincent Cassel, Eva Green, Lyna Khoudri, Romain Duris, Pio Marmaïs. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.01.

Alexandre Dumas bästsäljare De tre musketörerna (Les Trois mousquetaires, 1844) handlar om en konspirationshärva där hjältarna kämpar för kung Ludvig XIII mot rådgivaren kardinal Richelieus intriger för att slakta protestantiska hugenotter och starta krig mot England. På ytan ser pikaresken ut som en nostalgisk vurm för den totalitära monarkin som störtades i revolutionen 1789. Men den skildrar också feodalismens groteska orättvisor, godtyckliga rättsskipning och absurda maktspel.

Sedan 150 år är emellertid De tre musketörerna främst en grabbig klassiker om en kompiskvartett som krökar, svinar på krogen och lägrar kvinnor som avkoppling mellan sina många svärdsdueller. Jodå, den freudianska undertexten i kraftmätningen mellan männens klingor är tydlig, om än några sekler innan Freud.

Därför har man i årets filmupplaga tonat ner på sexistsnacket och på sex överhuvudtaget. Förutom några bilder på musketörerna i säng med nattens erövringar – libertinen Porthos (Pio Marmaï) med ragg av båda könen – får vi bara se några kyska kyssar mellan D’Artagnan (François Civil) och hans monogama hjärtas utvalda Constance (Lyna Khoudri).

Filmen börjar 1627 med att den arrogante men ädle adelsvalpen Charles de Batz de Castelmore D’Artagnan rider in i Paris från Gascogne som en lantlig underdog kring de tjugo. Han hoppas följa sin far i spåren för att upptas i kungens vaktstyrka. Men framförallt hoppas han på äventyr. Det får han i övermått när han hamnar mitt gängkriget mellan kungens och Richelieus musketörer.

Manusduon Mathieu Delaporte och Alexandre de la Patellière (Det är bara förnamnet/ Le prénom, 2012) har delat upp filmen i två. Skarven mellan delarna är densamma som i Beatles-regissören Richard Lesters lekfulla Swinging London-version från 1973 och 1974. Men tonen här är övervägande mörk och kärv trots pojkbandsstajlade François Civils många charmiga leenden.

Delaporte & Patellières Paris är skitigt och brutalt. Regissören Martin Bourboulon (EIFFEL) trycker omgående ned actionpedalen i leran med full kraft så fort D’Artagnan kliver innanför stadsporten en regnig natt. Under ett mordöverfall på den sköna Isabelle de Valcour (Charlotte Ranson) får han ett skott i bröstet men klarar sig oskadd som genom ett mirakel. Och Valcours lik ska senare bli en viktig ledtråd när musketörerna nystar upp konspirationshärvan kring kungen.

Årets De tre musketörerna är nämligen inte bara en äventyrshistoria, den är också en deckargåta. Mitt i filmen vaknar musketörkvartettens ålderman, Athos (Vincent Cassel), upp med minnesförlust och en kniv i handen bredvid Valcours blodiga lik. Han arresteras och döms till döden. Det tvingar D’Artagnan, Porthos och Aramis (Romain Duris) att inte bara skydda kungamakten utan också söka bevis som kan fria Athos.

Huvudantagonisten är Richelieus förföriska dödsängel Milady, en ondskefull roll Ewa Green vältrar sig i med lustfyllt välbehag. Hennes menande sugande på sin pipa och skamlösa fingrande på sitt generösa dekolletage blir till avväpnande strategier i en maktsfär där män och deras blickar härskar. Liksom tidigare Faye Dunaway, är Greens Milady den man bäst minns. Det verkar trion bakom filmen också tagit fast på och döpt del två till Milady – de tre musketörerna (Milady – Les Trois mousquetaires), med premiär den 13 december.

2023 års De tre musketörerna är ett efterlängtat matinéäventyr med måleriskt foto i påkostade, tidstrogna miljöer som ger filmen en mycket fransk grandeur. Den har vitamininjicerats med ett högt berättartempo och ett överdåd av actioninslag, Bourne-trendigt fångat med vild handkamera. Under duellscenerna hade jag dock önskat att man gett filmfotografen lugnande medel så att vi bättre kunnat avnjuta OS-stjärnan i värja, Yannick Borels stilfulla koreografi.