Frankrike/Belgien/Tyskland 2021. Regi: Martin Bourboulon. Med: Romain Duris, Emma Mackey, Pierre Deladonchamps, Alexandre Steiger. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.48.
”Librement inspiré de faits reels”, står det i förtexterna. Bokstavligen betyder det: ”fritt inspirerat av verkliga händelser” men kan utläsas som ett fribrev till att hitta på vad som helst. Tyvärr betyder inte det att filmen är djärv eller fantasifull.
Tvärtom är den slående ålderdomlig både till berättarform och till glorifieringen av Det Manliga Geniet, hans slitning mellan sitt livsverk och sitt livs kärlek. Berättelsen hade snarare passat för en 1800-talsroman än för en film på 2020-talet.
Projektet föddes 1997, året då TITANIC ångade över världens biodukar. Och kärlekshistorien över klasskillnaderna från James Camerons megahit har tydligt lagts som matris på filmen. De fem manusförfattarna, inklusive regissören själv, snor dessutom åtskilligt ur Nicolas d’Estienne d’Orves bästsäljare Gustave Eiffel och kärleken (Eiffel, 2021).
I återblickarna till hans första broprojekt kring 1860 i Bordeaux, skildras ingenjören Gustave Eiffel (Romain Duris) som en proletär elefant i en högborgerlig porslinsbutik. Av outgrundliga skäl är det just det som gör att herrgårdsfamiljen Bourgès frimodiga dotter Adriènne (Emma Mackey) vill kasta sig i hans famn. Det gör hon genom att kasta sig i vattnet vid hans arbetsplats så att han tvingas komma till undsättning. På får de båda en anledning till att kasta kläderna framför brasan i hans krypin.
Sagan mellan kvinnan av börd och mannen av folket slutar förstås i tragedi, och det dröjer tjugo år innan de återser varandra. Hon blir, om vi ska tro filmen, inspirationen bakom att han utformat det 300 meter höga tornet som ett enormt ”A”. Den freudianska flirten kring relationen mellan l’amour och le tour är mer än tydlig.
I filmens romantiska höjdpunkt bestiger Adrienne hänfört Eiffels monument för ett Titanic-klimax inför ett solnedgångssmekt panorama över Paris. Sedan undrar hon om inte ”järndamen” (tornets folkliga smeknamn: ”la dame de fer”) blivit en rival. När parets vägar åter skiljs tröstar sig Eiffel med att göra tornet, som ursprungligen bara var tänkt att stå under världsutställningen 1889, till en permanent attraktion.
Det här är den perfekta filmen för den som älskar förutsägbarhet i varje sekund fram till det bitterljuva slutet. Ironiskt nog i skarp kontrast till Eiffels kontroversiella och konstnärligt banbrytande torn.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-05-06.