Från framtidsvärld till sagoland: En intervju med Neil Gaiman

Neil Gaiman växte upp i Storbritannien på 1960- och 1970-talen med J.G. Ballard och Arthur C. Clarke och trodde länge att han skulle bli science fiction-författare som sina förebilder. Några decennier senare är han ett av de största namnen inom fantasy, aktuell på Fantastisk Filmfestival som manusförfattare och producent till den stjärnspäckade STARDUST (biopremiär 5/10). Senare i höst kommer hans tolkning av den klassiska Beowulf-sagan som animerad långfilm i regi av Robert Zemeckis.

Han medger att det är märkligt, särskilt som han prenumererade på New Scientist, men ser både sin egen resa och den allmänna tendensen från sf till fantasy i västvärlden som resultatet av en förlorad framtidsoptimism. ”År 1967 hade nog ingen gissat att Ballards eller Philip K. Dicks dystopiska berättelser om ekologiska katastrofer, ett medielandskap perverst fixerat vid olyckor och kändisar och en tillvaro där virtuella världar blivit verkligare än den fysiska skulle slå in. När de följande decennierna besannade författarnas värsta farhågor, tog det kål på genren.”

I stället menar Gaiman att författare och läsare, som han själv, såg fantasy som en utväg, en parallell värld där vi tar semester från vardagen. Han var emellertid inte särskilt imponerad av SAGAN OM RINGEN, som av många ses som en milstolpe i genren eftersom han gillar den version bättre som han fantiserat ihop själv. Ändå vill han inte se litteratur som bättre än film utan som två olika konstarter, där filmen helst ska fånga något nytt i berättelsen för att bli intressant.

Han betonar att han i första hand är författare, och att han lämnar det visuella uttrycket till regissören. Men det kan skifta från film till film. MIRRORMASK, som visades på FFF 2005, var en skapelse av regissören David McKean. ”I fallet Stardust hade jag och regissören Matthew Vaughn turen att få en begåvad scenograf i Gavin Bocquet, som vände sig till min illustratör, Charles Vess, för att hämta inspiration till miljöer och byggnader. Jag har förstås mina bestämda åsikter, och till både Beowulf och kommande dockanimationen Coraline har jag gett råd om vissa inslag helt enkelt därför att filmmakarna efterfrågat mina synpunkter.”

En regissör som han känner särskilt varmt för är TERRY GILLIAM, som i flera år kämpat för att filmatisera Gaimans roman Goda omen men avböjde Stardust eftersom han inte ville göra ännu en sagofilm efter BRÖDERNA GRIMM. ”Matthew Vaughn, som jag valde för hans underbara gangsterfilm Layer Cake, ville egentligen producera filmen med Gilliam som regissör. När Gilliam tackade nej försökte Matthew, som arbetar i en helt annan tradition, ändå regissera i något av dennes anda, och jag tycker nog det finns scener där han verkligen lyckats.”

Fortfarande hoppas dock Gaiman att Gilliam ska kunna genomföra filmatiseringen av GOOD OMENS. Efter ett decennium har filmen ännu inte funnit något produktionsbolag trots att både Johnny Depp och Robin Williams varit knutna till projektet. ”Har ni 70 miljoner dollar över, kontakta mig. Då börjar vi inspelningen imorgon.”

Shakespeare är en återkommande referenspunkt i Gaimans värld, så också i Stardust, där tre ondskefulla häxor vandrar in från Macbeth och en kapten på ett flygande piratskepp bär dramatikerns namn. ”Fantasy är ett begrepp som myntades för endast femtio år sedan. Innan dess var sagor, häxor, alver och magi en oskiljbar del från den stora brittiska litteraturtraditionen, om man så går tillbaka till Shakespeare eller ännu längre, till Geoffrey Chaucer. I världslitteraturen har fantasy sina rötter i exempelvis Homeros, Dante och det finska Kalevala-eposet.”

För Gaiman är ”fantasy” snarare ett marknadsföringsbegrepp som uppkom med den växande succén för just Sagan om ringen under 1960-talet. Då plockades författare som Edward Plunkett (alias Lord Dunsany) fram ur historiens gömmor, putsades upp och presenterades som något nytt. ”Plötsligt motades dessutom en rad nya författare, som Stephen R. Donaldson och Terry Brooks, in i fållan. Och det som hade varit litteraturens kanske mest fantasifulla, fria och oförutsägbara domän blev plötsligt inmutad, avgränsad, definierad på förhand. Nu är det den i stället den kanske mest förutsägbara och fyrkantigt strukturerade av genrer.”