Motståndaren – Michael Tapper

Bio. Drama. Sverige/Norge, 2023. Regi, manus: Milad Alami. Med: Payman Maadi, Marall Nasiri, Björn Elgerd, Ardalan Esmaili. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.59.

Över en vit bioduk hörs en mans dämpade flämtningar. Som från en idrottsprestation. Sexuell upphetsning. Eller, som filmens första klipp strax avslöjar, från skräck. Alla tre adrenalinpåslagen hotar att krossa tillvaron för den iranske brottaren Iman (Payman Maadi från Asghar Farhadis En separation/ Jodaeiye Nader az Simin, 2022), huvudpersonen i Milad Alamis (Charmören, 2017) andra film Motståndaren. En jagad man.

I inledningsscenen jagar den iranska polisen bokstavligen ut honom från brottningsklubben i Teheran. På parkeringen försöker en man röja hans gömställe bakom ett träd. Rasande går Iman till attack för att slå tjallaren medvetslös och blodig.

Klipp till ett vinterlandskap utanför Boden, på gränsen till Finland. En varg med blodig nos strövar över snön genom en risig skog av fjällbjörk. Metaforiken är given. Trots att Iman anlänt till traktens flyktingförläggning med hustrun Maryam (Marall Nasiri) och sina två döttrar, Asal (Nicole Mehrbod) och Sahar (Diana Farzami) är han egentligen en ensamvarg på jakt efter sin sanna flock. Sliten mellan att antingen fly bort från eller till sitt sanna jag, sin inre motståndare.

Iman kommer till Sverige med en berättelse om att ha pekats ut som regimkritiker och deltagare i protesttåg av en brottarkollega. Angivaren ska ha ljugit för att tvinga Iman på flykt för att på så sätt kunna ta över hans plats i iranska landslaget. Men berättelsen mörkar sanningen på en punkt.

Iman har pekats ut som något annat än en politisk dissident. Det inser vi när han på sin svenska brottarklubb träffar Thomas (Björn Elgard) och deras vänskap glider över i brottningsmatcher med andra drivkrafter än kraftmätning, massage som blir till smekningar. Under tiden får han reda på att Maryam väntar deras tredje barn, en pojke, och på mobilen strömmar det in samtal och röstmeddelanden med tårfyllda böner om förlåtelse från angivaren – och tidigare älskaren – i Iran.

Alamis bildberättande är lika sparsmakat som musiken av Jon Ekstrand och Carl-Johan Sevedag. Länge händer allt mellan raderna, i den ängsligt trevande dialogen mellan makarna. Ingenting sägs rakt ut, även om Iman anar att Maryam sedan länge vetat sanningen om honom. Skulle vi missa signalerna mellan dem, kommer Olivia Neergard-Holms menande klippning av deras blickväxlingar till vår undsättning.

Men samtidigt som den länge outsagda undertexten signaleras med brandlarmslampor, är det som om Alami inte vågar löpa linan ut i skildringen av den växande attraktionen mellan Iman och Thomas. Medan otaliga filmer och tv-serier, just nu bland annat andra säsongen av PERRY MASON på HBO Max, är smyckade med lesbiska par som hånglar och har sex, visar Motståndaren oss inte ens en kyss mellan de manliga älskande. Långt mindre några sängkammarlekar.

Och Alami är inte ensam här. Sex mellan manliga homosexuella tycks fortfarande, 2023, vara något de flesta filmmakare ryggar inför. Kanske för att lesbiskt sex men inte bögsex varit ett kittlande grepp även inom heteroporren. Kanske på grund av de gamla skräckföreställningarna om att visa vad män kan göra med varandra om de inte slåss.

Filmen spiller därför det mesta av sitt dramatiska krut på långa närbilder av Payman Maadis konfliktfyllda ansiktsuttryck, där särskilt de uttrycksfulla ögonen förmedlar hans inre kamp. Vackert så. Men jag hade väntat mig mer av Milad Alami efter den lovande debutfilmen.