Babylon – Michael Tapper

BIO. DRAMA/KOMEDI. USA, 2022. Regi, manus: Damien Chazelle. Med: Brad Pitt, Margot Robbie, Diego Calva, Jean Smart, Tobey Maguire, Lin Ju Li, Jovan Adepo. Åldersgräns: 15 år. Längd: 3.08.

Ingen har varit bättre på att skildra Hollywoods baksida än Hollywood. I osmickrande självrannsakningar som Billy Wilders skräckbetonade Sunset Blvd (1950), Robert Altmans postmoderna parodi Spelaren (The Player, 1992) och Andrew Dominiks hallucinatoriska BLONDE (2022) ser vi konstnärliga ambitioner grusas av krass kommersialism och stjärnor spottas ut som föredettingar över en natt. På tvärs mot sina berättelser har filmerna själva, intressant nog, varit konstnärligt innovativa.

Damien Chazelles Babylon kommer inte att sälla sig till dem. Filmen är påkostad och stoltserar med stjärnor i både huvud- och biroller. Konstnärligt är den emellertid en larmande banalitet, och som berättelse om Hollywoods 1920-tal har ytterst lite med den historiska filmindustrin att göra. Handlingen ser snarare ut att ha kopierats på dåtidens moralpanik om drömfabriken som syndens näste.

Så gott som allt i filmen är stöldgods, fast i karikatyrform. Mest snor regissören och manusförfattaren Damien Chazelle från En stjärna föds (A Star Is Born, 1937/1954) och Singin’ in the Rain (Stanley Donen & Gene Kelly, 1952) och kryddar mixen med tabloidspekulationer från Kenneth Angers skandalbok Hollywood Babylon (1965).

Babylon börjar i en lyxvilla på fiktiva bolaget Kinoscopes backanal (läs: sexorgie) till anakronistisk jazzmusik. Partyts självskrivne kung är actionfilmstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt), modellerad på Douglas Fairbanks. Men den som får alla ögonen på sig är lycksökerskan Nellie LaRoy (Margot Robbie) när hon dundrar in med kokainhungrig näsa för att att bjuda ut sin kropp mot en filmroll. I hasorna har hon springpojken Manny (Diego Calva), hopplöst förälskad vid första ögonkastet.

I något av dåtidens kampanjmaterial mot Hollywood, exempelvis från censurivrarna Catholic Legion of Decency, hade trion dekadenta huvudpersoner varit förutbestämda att gå ett tragiskt öde till mötes. Och det är precis vad som händer i filmen, hundra år senare. En bild av vår tids konservativa backlash.

Dock inte förrän vi tagit ytterligare steg mot botten i nöjesindustrins helveteskretsar. Det nedersta steget sparar Chazelle till slutet av filmen, då gangstern James McKay (Tobey Maguire) tvingar Manny ner till sitt nöjespalats i stans kloaker skrockande: ”Welcome to the asshole of Los Angeles!” Detta är Hollywoods ondskefulla skrattspegel: mardrömsfabriken. I stället för skönheter i ungdomens blomstertid möter oss missbildade, groteska och knarkförtvinade människospillror som plågar och våldför sig på varandra i väntan på att befrias av döden.

Det verkliga Hollywoods sexdagarsvecka med arbete från morgon till kväll i en professionell filmindustri, där tekniskt och konstnärligt drivna människor jobbade för att utveckla filmkonsten, den ser vi inte ett spår av. Till och med inspelningarna är historielöst rekonstruerade som ett planlöst virrvarr av impulsiva beslut under ledning av hysteriska hönshjärnor. I ett 1920-tal då alla filmer gjordes efter manus och noggrant arbetsschema.

Men så är hysteri till varje pris också Chazelles valspråk sedan genombrottet med två maniska men glädjelösa musikfilmer: debuten WHIPLASH, en sadomasochistisk studie i slagverkskonst, och den våldsamt överskattade LA LA LAND, en romantisk musikal där både kärleken och musiken går på tomgång. Sex Oscars till den senare gjorde emellertid att regissören fick allt han pekade på.

Olyckligtvis pekade han på Babylon, en servettskiss till story uttänjd bortom allt förnuft över tre timmar. Likt föregångaren lever filmen på Linus Sandgrens energiska filmfoto med kamerakran och steadicam och en rapp klippning i masscenerna. Så snart tempot växlar ner står dock filmen där och stampar, naken och vilsen i sin idélöshet. Utan en genomarbetad berättelse eller starka rollporträtt som motor för handlingen.

I birollsgalleriet sticker några ut med sin personliga lyskraft: Jovan Adepo som den begåvade jazztrumpetaren Sidney Palmer, med förebild i Louis Armstrong, och Li Jun Li som Lady Fay Zhu, en korsning av skådespelerskorna Anna Mae Wong och Marlene Dietrich. Och i Ruth Alder (Olivia Hamilton), kopierad på Lois Weber, skymtar vi en av det tidiga Hollywoods kvinnliga regissörer som historieskrivningen länge ignorerat.

Alla ilar de snabbt förbi kameran. Som om de tillhörde en annan, bättre film. Inte det här bisarra nidporträttet.