Whiplash

whiplash_ver4USA 2014. Regi: Damien Chazelle. Skådespelare: Miles Teller, J.K. Simmons, Melissa Benoist, Paul Reiser. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.47.

Full Metal Julliard har den kallats, efter Stanley Kubricks krigsfilm och en av USA:s mest berömda musikskolor, här kallad Shaffer. Men förlagan är snarare En officer och en gentleman när unge jazztrummisen Andrew (Miles Teller) ska brytas ner och stöpas om till musikalisk storhet med hjälp av musikläraren Fletchers (J.K. Simmons) översittarpedagogik.

Whiplash är en film som rider på intresset för det som konservativa debattörer i USA brukar kalla ”tough love”. En förskönande omskrivning för auktoritär uppfostran som aktualiserats i skoldebatten även på den här sidan av Atlanten. Tanken är att människan av naturen är en slappsvans som behöver få latmasken piskad ur kroppen för att kunna bli en civilisationsbärare av rang.

Problemet är bara att konstutövning, liksom det mest i livet från gourmetmatlagning till nobelprisvinnande forskning, inte bara bygger på teknisk disciplinering. Man behöver också talang, inspiration, lekfullhet och en förmåga att inte bara förvalta traditionen utan också gå vidare för att spränga gränser, bryta ny mark. Ingenting av det ser vi i filmen.

Om och om igen spelar man igenom några av jazzhistoriens milstolpar, främst ”Whiplash” och ”Caravan”, bara för att förvandla dem till själlösa uppvisningar i mekanisk precision. Som om det viktigaste i denna dynamiska musikform var att slaviskt återge styckena not för not. I filmens mest groteska scen tvingar Fletcher ensemblens tre slagverkare att under flera timmar tävla i snabbspelning tills blodet sprutar i floder över trumskinnen.

Med svadan av könsord, homofoba tillmälen, hot, fysiska trakasserier och kadaverexerciser förvandlar denne malplacerade stridskuk musiken till en sadomasochistisk krigsinsats modell Rambo. Intrycket förstärks av att det uteslutande är manliga musiker som står i fokus för hans make-or-break-övningar. Vi ser enstaka kvinnor i den skiftande ensemblen, men de är helt i filmens periferi och har inga repliker.

Kvinnor är i filmens ögon inga ämnen för storhet, och det intrycket förstärks av att Andrews osäkra flickvän Nicole (Melissa Benoist) varken har några intressen eller ambitioner. Hon går till sitt macjobb på biografen i Andrews grannskap och hankar sig fram på en medelmåttig skola. Fast mest längtar hon hem till Arizona och en ordinär ökentillvaro i landet Ingenstans. Den enda andra kvinnan med mer än en replik är en advokat som talande nog vill se Fletcher sparkad från musikskolan.

Ett varnande exempel för Andrew är också hans far Jim (Paul Reiser), en misslyckad författare som nöjt sig med att vara en helt okej high school-lärare. För säkerhets skull lallar han omkring i en manchesterkostym så att vi ska förstå att han är en produkt av det veka flumsextiotalet, där drönare som han gjorde slappsvanseriet till religion. Först i slutet får han en inblick i vad storhet innebär när han ser sin son nå en närmast övermänsklig slagfrekvens på sina kaggar.

Brody-Whiplash-1200

Det är egentligen bara i ett avseende som Damien Chazelles film på allvar närmar sig jazzen och det är i klippningen under musiknumren. Här finns den lekfullhet och spänst som handlingen svär totalt emot. Hade Andrew fått en skärv av den musikaliteten skulle han kunna utvecklas till en ny Charlie Parker. Som filmen nu är blir han på sin höjd killen som en gång slängde en cymbal på Parker under dennes solonummer.

© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet 2015-02-06.