Spider-Man 3 – Michael Tapper

USA, 2007. Regi: Sam Raimi. Skådespelare: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, James Franco, Bryce Dallas Howard. Längd: 2:19.

Tiden och förhållandet mellan Peter och Mary Jane tycks ha stått still sedan Spider-Man 2 för tre år sedan. Han är fortfarande en fattig fysikstudent med sunkig moped och en lya som knappt är mer än ett malätet hål i väggen. Hon drabbas av bakslag i scenkarriären och tvingas återgå till servitrisjobb. In kommer Harry Osborne för en omtagning av triangeldramat mellan barndomsvännerna.

Spider-Man 3 ser ut som en enda lång tvekan inför frågor som: Hur ska huvudpersonen gå vidare i livet. Hur stora friheter kan man ta sig med en populärkulturell ikon och kassako? För familjeliv går ju inte ihop med Spider-Mans roll som outsider.

I stället blir del 3 idel dramatiska repriser, inklusive slutuppgörelsen, då Spidey – likt tvekampen med Doc Oc i del 2 – tampas med Venom och Sandman medan MJ åter är gallskrikande gisslan. Handlingen går följaktligen kräftgång i en rad poänglösa sidospår. Peter invaderas av en utomjordisk ondskeparasit och blir kvinnotjusare med goth-stuk som dirty-dansar med Bryce Dallas Howards peroxidblonderade fnitterbimbo i en både uselt skriven och uselt spelad sekvens. Lika försumbar är MJ:s rockande matlagningsnummer med Harry. Man hade lätt kunnat klippa bort nästan en timme av inslag som dessa och faktiskt fått en bättre film.

Störst behållning får nog de actionfans som vill närstudera visuella effekter, där särskilt datoranimationen av Sandman imponerar. På ett annat plan imponerar filmen också genom sitt distinkta avståndstagande från den gammaltestamentliga hämnarmentalitet som dominerat synen på kriminalitet i amerikansk film under drygt två decennier.

Men som helhet är Spider-Man 3 ett mellanspel i väntan på bättre idéer. Den ger ingen större mersmak för del 4, 5 och 6, som är under planering och som måste göra något radikalt för att blåsa nytt liv i Marvels flaggskepp.