Blonde – Michael Tapper

STRÖMMAD FILM. USA 2022. Regi, manus: Andrew Dominik efter Joyce Carol Oates roman ”Blonde”. Med: Ana de Armas, Bobby Cannavale, Adrien Brody, Xavier Samuel, Julianne Nicholson. Längd: 2.46. Netflix.

”Gemini” (”Tvillingarna”) var arbetstiteln på Joyce Carol Oates roman Blonde. Det är namnet på en stjärnkonstellation men också på Jekyll/Hyde-förhållandet mellan neurotiska Norma Jeane Mortensen (Ana de Armas) och hennes alias, kåtglada pin-updockan Marilyn Monroe. Både romanen och Andrew Dominiks (KILLING THEM SOFTLY) filmatisering kan bäst karaktäriseras som en grym saga om Alice i Hollywoodland.

Alla fakta om Monroe är kända, söndertröskade i otaliga böcker, filmer, artiklar. Blonde fyller därför i konturerna med ett impressionistiskt collage av nyckelscener ur hennes liv. Porträttet blir ett nervigt psykodrama där humor och fasa, oskuld och cynism, sex och våld flätas in i varandra som dissonanta stämmor i kontrapunkt.

Berättelsen filtreras genom huvudpersonens flackande, osäkra blick på en klaustrofobisk värld. Kameran ser världen i omväxlande ofokuserade och knivskarpa bilder. Oavsett är skärpedjupet påfallande ofta grunt, så att omgivningen tycks sluta sig som ett skoningslöst strypgrepp för att tvinga Monroe att tala i flämtande viskningar.

Hennes stammande, halvkvävda repliker fick publiken att i missförstånd brista ut i skrattanfall. Med ögonen på de energiskt vickande höfterna och brösten tyckte de sig se en tickande sexbomb på väg att explodera. Blonde kontrar med att de i själva verket hörde tecken på hennes växande tvångstankar om att ha ärvt sin tvångsinlagda mor Gladys (Julianne Nicholson) paranoida schizofreni.

Till slut tog skilsmässorna, de ångestfyllda aborterna, tablett- och spritmissbruken ut sin rätt i ett självmord vid 36 års ålder. Hennes sista tid skildras som en syskonfilm till Roman Polanskis skräckdrama Repulsion (1965), då Norma Jeane försöker stänga Marilyn Monroe och hela världen ute bara för att hamna under belägring från hallucinatoriska vanföreställningar. Eller är det, som hos Oates, en politisk mordkonspiration för att dölja hennes intima förhållande med president Kennedy vi bevittnar?

På Venedigfestivalen fick filmen ett blandat mottagande, där några kritiker attackerade filmen för att exploatera stjärnans sexliv och mentala ohälsa. Det låter som ett eko från dubbelmoralens 1950-tal. 20th Century Fox-chefen Darryl F. Zanuck våldförde sig flera kvinnliga stjärnor, som han kallade sina ”bolagshoror”, det är välkänt. Att inte skildra hans övergrepp på Monroe hade varit en feg eftergift för så kallad god smak.

Motsvarande gäller hennes förhållande med ”Cass” Chaplin (Xavier Samuel) och hans vän/älskare ”Eddy G” Robinson (Evan Williams), båda trasiga barn av Hollywoods stjärnelit. Är det den bisexuella trekanten som stör? Och det faktum att Monroe fick en kort tid av lycka i deras gemensamma, sexuella fristad? I så fall luktar det backlashmentalitet lång väg.

Mina invändningar mot filmen är i stället att det fattas några pusselbitar i stjärnans liv och karriär. Främst saknar jag två idag omvärderade filmer. En är Fritz Langs neorealistiska arbetardrama Urladdning (Clash by Night, 1952), i vilken Monroe visar att hennes skådespelarkarriär hade kunnat bli en annan om hon inte hamnat i sexbombsfacket.

Den andra är Monroes sista färdigställda film: De missanpassade (The Misfits, John Huston 1961), som hennes dåvarande make Arthur Miller (i Blonde spelad av Adrien Brody) skrev för henne medan deras äktenskap gick i spillror. Rollporträttet av den nyskilda Roslyn ligger nära Norma Jeane själv. Det är hennes röst vi hör, hennes mimik vi ser, i sprickorna på Monroes tidigare så välsminkade mask.

Reservationerna till trots är Blonde, med två Oscarsfavoriter i Ana de Armas och Julianne Nicholson, en skoningslös berättelse om stjärnan och (mar)drömfabriken hon jobbade i. Hollywood har som ingen annan filmfabrik en lång tradition av att visa upp skuggsidan av glamourglittret, men den här filmen är osedvanligt giftig. Och den riktar inte bara udden mot Marilyn Monroes förpackningsindustri utan också mot publiken som köpte illusionsnumret.