Nope

BIO. SKRÄCK/SCIENCE-FICTION. USA, 2022. Regi, manus: Jordan Peele. Med: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Brandon Perea, Michael Wincott, Steven Yeun. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.15.

En mördarschimpans löper amok under ett direktsänt sitcom-avsnitt med burkflabb och applådmaskin. Himlen öppnar sig till ett störtregn av småmynt som dödar människor och nycklar som spetsar hästar i röven. På Rickys (Steve Yeun) skraltiga vilda västernshow i öknen dyker plötsligt ett intergalaktiskt monster upp, snarlikt ett gammaldags flygande tefat, för att med hull och hår sluka den ditresta publiken.

Hade Nope varit en kalkonrulle signerad Ed Wood  från 1950-talet skulle det förklarat såväl det fåniga monstret som varför filmen aldrig lyckas foga samman alla sina befängda infall till något som ens liknar en berättelse. Idag kunde man gissat på Woods lika stollige men tråkigare arvtagare M. Night Shyamalan som filmens upphovsman. Sorgligt nog står Jordan Peele bakom regi och manus, han som tände ett hopp med debuten GET OUT men fick det att falna redan med sin andra film, US. Dessvärre släcker Opus 3 alla kvardröjande förhoppningar med ett rungande kalkonkackel.

Rymdmonsterattacken i Nope är av oklar anledning främst riktad mot afrikanamerikanska syskonen Otis ”OJ” (Daniel Kaluuya) och Emerald ”Em” Haywood (Keke Palmer), arvtagare till en ensligt belägen kalifornisk ranch som servar film- och tv-branschen med tränade hästar. Här kunde man vänta sig en historielektion om att en tredjedel av alla cowboys i vilda västern faktiskt var svarta medan de osynliggjorts i västernfilmens historia. De har ju trots allt affischen till Sidney Poitiers revisionistiska klassiker Buck och Herrens högra hand (Buck and the Preacher, 1972) på väggen i sitt hus.

Men nej. Peele spiller hellre krut på att få oss att tro att världens första film föreställer en svart jockey till häst och att syskonen är hans släktingar. Det sistnämnda kan man svälja som poetisk frihet, resten är nonsens.

”Filmen” i fråga är en serie fotografier med titeln Gallop: Thoroughbred Bay Mare (Annie G) av Eadweard Muybridge. Och även om vi kan se tekniken som en föregångare till filmen, är Peeles exempel varken en film eller ens den tidigaste fotoserien av en man till häst – det är Muybridges Sally Gardner Owned by Leland Stanford från 1878 med vit ryttare. Ogenomtänkt, alltså, som det mesta i filmen.

Men hoppet är det sista som överger Peeles tillskyndare. Kritiker och nätbloggare  har med ljus och lykta letat efter en subtil metaforik som skulle tyda på filosofiskt djupsinne. Om vit makt och mörkläggningen av afrikanamerikanernas historia. Eller om det postmoderna mediesamhällets fatala fascination för spektakel, givet allt fokus på blickar, kameror och det inledande bibelcitatet från Gamla Testamentet:  ”Jag släpar dig i smutsen, jag lämnar dig åt föraktet, ställer ut dig för allas blickar” (Nahum 3:6).

Efter två timmar av slarvigt hopkok på knasiga uppslag är mitt svar på sådant fåfängt kattguldgrävande: ”Nope”.

© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-08-17.