Apollo 10½: A Space Age Childhood

USA 2022. Regi, manus: Richard Linklater. Röster: Milo Coy, Jack Black, Lee Eddy, Bill Wise, Nathalie Amoureaux, Josh Wiggins. Längd: 1.38. Premiär på Netflix: 2022-04-01.

Richard Linklater (BOYHOOD) har gått på julgransplundring i barndomens 1960-tal och hittat en gömd skatt han delar med många miljoner jämngamla barn över hela jorden, däribland jag. Det är minnet av tv-sändningen från den 20 juli 1969, då Apollo 11:s månlandare The Eagle landade på Stillhetens hav. Då Neil Armstrong som den första människan att besöka en utomjordisk himlakropp steg ner på månytan för att fälla de odödliga orden om att det var ”ett litet steg för människan, ett stort kliv för mänskligheten”.

Alla vi som storögt följde det direktsända dramat fyllde i de svartvita, gryniga bilderna med egna färgpaletter. Blandade verklighetens tv-sändning med science fiction-berättelser vi läst och sett, fantasieggande NASA-teckningar om framtida rymdkoloniseringar och foton som Apollo 8:s berömda Earthrise (”Jorduppgång”) från året innan. Sedan färdades vi med drömmens hjälp in i det hisnande äventyret så att det var vi själva öppnade luckan för att blicka ut mot en främmande värld, där jorden avtecknade sig som blå pärla mot horisonten.

Den kollektiva fantasin har Linklater i Apollo 10½: A Space Age Childhood gestaltat med rotoskopi, en animationsteknik utifrån filmat material som han tidigare använt i Waking Life (2001) och (A Scanner Darkly, 2006). Filmen spelar skickligt på nostalgisträngarna hos alla oss som i välfärdssamhällets nybyggda förortsområden badade i flödet från ett populärkulturellt ymnighetshorn, inte sällan med rymdfantasier som sin urkälla.

Rymden var, som tv-serien Star Trek (1966–69) förkunnade, ”det slutliga gränslandet”. Men inte bara den yttre rymden, utan också den inre. För det här var också en tid av psykologiska frigörelseteorier och knarkromantik. ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR (2001: A Space Odyssey, 1968) underströk det i sin mångtydiga reklamslogan om rymdäventyret som ”den ultimata trippen”.

Linklaters skröna från rymdålderns pojkrum i Houston, Texas, är betydligt mer handfast. Den handlar om att NASA rekryterar hans nioåriga alter ego Stan (Milo Coy) till den hemliga expeditionen Apollo 10½ eftersom de av misstag byggt en månlandare för liten för vuxna. Det Münchhausen-liknande uppslaget hade räckt gott och väl till en hel film.

Men handlingen fladdrar hela tiden iväg på en rad osorterade sidospår om allting sextiotal: The Beatles, plastkort som smattereffekt i barncykelhjulen, Arthur C. Clarke, busringningar (minns köttbutik-klassikern: ”Har ni grisfötter?… Jaså, hur fan ser ni då ut?”), ouijabrädor, utvikningsbrudar, helgernas biomatinéer, lekar på skolgården, blodsprängda ögon av simbassängernas klor – för att bara ta några exempel.

Det är kul. Det är charmigt. Det är svårt att värja sig. Inte ens kritikerglasögonen kan hindra att en sentimental tår tränger fram.

Samtidigt är greppet irriterande spretigt eftersom han tappar bort själva rymdresan, och den hade jag velat se betydligt mer av. Än värre är att han i något slags missriktad, pedagogisk nit skriver oss på näsan om att Stan, det vill säga han själv, är en opålitlig berättare, rent av en fritt fabulerande mytoman.

Nog för att babbelflödet i alla typer av medier svämmar över av fejknyheter och konspirationsteorier, men tror han verkligen att filmen skulle bli den nya guldgruvan för nättrollen? Det är nästan lika illa som att höra någon dra en vits och sedan förklara poängen.