USA 2021. Regi: Joel Coen. Med: Denzel Washington, Frances McDormand, Brendan Gleeson, Corey Hawkins, Harry Melling, Kathryn Hunter, Bertie Carvel. Längd: 1.45. Premiär på bio: 2021-12-25. Premiär på Apple TV+: 2022-01-14.
Shakespeares klassiska kungamordthriller Macbeth har hemsökt mänskligheten i mer än fyra sekler, och allt tyder på att pjäsen kommer att fortsätta gå vid vår sida. Som metafor för alla slags maktkamper vare sig den utspelas i feodaltid, vår tids politiska maktkorridorer, affärsvärlden, gangstermiljö eller i familjen är den perfekt. I Kina under det frispråkiga 1980-talet gjorde man Macbeth till en nekrolog över Mao Zedong. Brasilianska A floresta que se move (”Skogen som rör sig”) från 2015 skildrar honom som intrigmakare i en storbank.
Senast vi såg honom på svenska biodukar hade han bytt kön till den kvinnliga titelrollen i William Oldroyds Lady M (Lady Macbeth, 2016) för att hämnas sitt tvångsäktenskap i 1800-talets England. Året dessförinnan rev Justin Kurzels skitiga och brutala Macbeth ner kritikerapplåder för stjärnorna Michael Fassbender och Marion Cotillards expressiva rolltolkningar.
Joel Coen kontrar med en stiliserad, svartvit version i gamla normalformatet 1.33:1, inspelad ett naket kulisslandskap. Macbeth anno 2021 har jämförts med Orson Welles version från 1948 men har bara en milt expressionistisk touch där Welles drar på med bisarra kostymer, stora gester och ett skuggspel som får hans film att kantra mot skräckgenren. Nej Coen lägger sig snarare närmre hur Ingmar Bergman på 1960-talet hade gjort Macbeth som tv-teater med en internationell rollbesättning.
Han rensar bort mycket av pjäsens fysiska actiondramatik, stryker stora slag och marginaliserar våldet till några snabbt förbiilande passager. Kvar står ett existentiellt tronföljardrama om makt, moral och samvete. Ett själsligt slagfält där Bergman en gång firade sina triumfer, men där Coen inte riktigt är hemmastadd. Åtminstone inte ännu.
Macbeth och hans manipulativa fru är äldre än i många tidigare iscensättningar. Denzel Washington och Frances McDormand gör ingenting för att dölja att de passerat sextio för flera år sedan. Tempot är lugnt med bara några få starka känsloutbrott.
Om Kurzels hetlevrade Macbeth-makar drevs av ett ungdomligt, maktlystet högmod som osvikligt går före fall, representerar Coens duo motsatsen: Ett förbittrat mellanchefspar som tröttnat på att ständigt bli förbisprungna av yngre förmågor i karriären. I båda filmerna spökar barnlösheten, men där Kurzel lyfter fram det döda spädbarnet i förgrunden låter Coen förlusten hänga som ett underförstått, smärtsamt minne i Lady Macbeths monolog om amning med grymt bildspråk.
Av den livlösa miljön att döma vandrar huvudpersonerna redan från början i dödsskuggans dal. Kanske är det inget historiedrama vi ser utan en framåtblick till tiden efter klimatkatastrofen och det biologiska massutdöendet, en MAD MAX i ringbrynja. Titeln anspelar på Shakespeares original: The Tragedie of Macbeth (1606), en markering av ambitionen att göra något tidlöst men också etniskt och nationellt gränslöst, vilket den multietniska rollbesättningen understryker.
Blodtörstens järtecken är kråkfåglarna, som Coen lånar från Alfred Hitchcocks symbolvärld. I öppningsbilden ser vi dem hungrigt spanande efter ruttnande människokött på slagfälten. De tar strax mänsklig form i de tre profetiska häxorna, alla spelade av teaterveteranen Kathryn Hunter, filmens verkliga stjärna, känd för sitt egenartade kroppsspråk.
Hon skiftar röstläge och intar djurlika poser för att vi ska se de olika häxorna i en och samma person, ibland uppträder hon med två identiska, skugglika följeslagare. I datoranimerad fågelskepnad skämmer hon ut Macbeth under hans kröningsfest, på nätterna håller hon honom vaken med onda syner. Det är också hon som får det sista ordet efter hans död, då hon i slutbilderna flyger upp som en skränande kråkflock för att jaga efter Macbeths efterträdare på blodets tron.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-12-22.