West Side Story – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Steven Spielberg. Med: Ansel Elgort, Rachel Segler, Ariana DeBose, David Alvarez, Mike Faist, Rita Moreno, Corey Stoll, Brian d’Arcy James. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.36.

I en intervju 2004 berättade Steven Spielberg att han ville göra en musikal. Men inte en postmodern pastischfest som Baz Luhrmanns Moulin Rouge (2001) utan en gammaldags musikal. Och han tog då kompositören Leonard Bernstein och textförfattaren Stephen Sondheims West Side Story, byggd på ett manus av Arthur Laurents, som exempel. Om nyss avlidne Sondheim läste intervjun måste han ha tappat hakan över Spielbergs historielöshet eftersom musikalen vid premiären 1957 ansågs som revolutionerande i genren.

Uppdateringen av Shakespeares Romeo och Julia (Romeo and Juliet, 1597) till samtida gängmiljö i slummen gick på tvärs mot dåtidens moralpanik om arbetarklassens ungdomskultur, i Sverige benämnd ”stilettåldern”. Bernstein och Sondheim blandade olika musikstilar som jazz och mambo med traditionella sångnummer, och dansnumren utformades som en integrerad del av berättandet i stället för att enbart fungera som spektakulära show-stoppers.

West Side Story föddes 1947 som East Side Story, ett förslag i tidens anda till en socialrealistisk musikal som Broadway-koreografen Jerome Robbins gav till Laurents och Bernstein. Hans Romeo och Julia-story handlade om en judisk tonårstjej som kommer till Lower East Side på Manhattan från ett koncentrationsläger i Nazityskland bara för att förälska sig i en medlem i det antisemitiska gatugänget Jets.

När Laurents efter tio år av svartlistning återupptog manusarbetet var gängkrigen mellan nyinflyttade puertoricaner och deras lika fattiga grannar – polacker, irländare, italienare – på löpsedlarna. Samtidigt hade musik från Latinamerika blivit trendig. Till skillnad från genrens traditionellt lättsamma ton och smöriga världsbild ville Laurents, Bernstein och den då nybakade Sondheim, som skrev sångtexterna, att West Side Story skulle stå ut som ett kärvt, dagsaktuellt debattinlägg.

En motsvarande uppdatering för 2020-talet vore att låta musikalen handla om en muslimsk tjej och en högerextremist eller om en feminist och en incel-näthatare. Men något sådant skulle Spielberg aldrig regissera. Politiskt kontroversiell har han aldrig varit på allvar i sitt konstnärskap, även om han privat har tagit ställning för bland annat samkönade äktenskap och vapenkontroll. Fåtalet filmer med tydlig politisk undertext, exempelvis Amistad (1997) eller THE POST (2017), har berättelser tryggt plockade från gårdagens eller förrgårdagens nyheter.

Alltså gör han en West Side Story som i det mesta skulle kunna vara gjord samtidigt med Robert Wises tiofaldigt Oscarsbelönade filmatisering från 1961. Ja, Spielberg är trognare scenförlagan än så. Han förlägger inte bara berättelsen till slutet på 1950-talet, utan återgår till Broadway-originalets ordning på musikalnumren, den som Wise på Sondheims begäran stuvade om för filmen.

Det djärvaste i 2021 års version är kanske att det vita gänget Jets i sin ”Jets song” sjunger om att de äger kvarterets ”motherfucking streets” istället för originalets snällifierade ”motherloving streets”, om än sångarna snabbt mumlar sig förbi svordomen. I övrigt dras emellertid också nyinspelningen med ett absurt glapp mellan verklighetens slumsnack och det språkbruk som Laurents och Sondheim tvingades använda sig av för Broadway.

När puertoricanska Maria i sångnumret ”I Feel Pretty” uttrycker sig i fraser som ”It’s alarming how charming I feel” så älskade både kritiker och publik de vitsiga formuleringarna. Själv tyckte Sondheim det var pinsamt eftersom hon lät som om hon klivit in från en brittisk salongskomedi av Noel Coward. Varför tog inte Spielberg, som hade kontakt med Sondheim under åren han och manusförfattaren Tony Kushner (LINCOLN) jobbade med nyinspelningen, chansen att revidera åtminstone delar av dialogen och sångtexterna? Att rollfigurerna var såpaskrubbade i käften 1961 är en sak, men det behöver de ju knappast vara 2021.

Det är därför lätt att dra paralleller till Spielbergs slätstrukna nyinspelning av Hjältar dö aldrig (A Guy Named Joe, 1943) som Always (1989) – ett tekniskt putsat men dött museiföremål. Men så illa är det definitivt inte. För West Side Story står stadigt på egna ben som stilbildare i musikalhistorien, både i sitt banbrytande ämnesval och sina många medryckande sång- och dansnummer. Det är ingen slump att den är förebilden för senare musikalförfattare som Jonathan Larson (Rent) och Lin-Manuel Miranda (IN THE HEIGHTS).

Och några ess i rockärmen har Spielberg trots allt. Det starkaste är att rollbesättningen den här gången verkligen är diversifierad. Ingen har, som 1961, behövt kleta skokräm i nyllet för att se mer ”autentiskt mörkhyade” ut i den vita medelklasspublikens ögon eller låtsas vara kring de tjugo fastän de snarare ser ut som trettiofem.

Som musikalens tragiska kärlekspar Tony och Maria är Ansel Elgort (BABY DRIVER) och självlysande filmdebutanten Rachel Zegler faktiskt bättre än originalfilmens Richard Beymer och Natalie Wood. I stället för att dubbas av spöksångare sjunger de själva, och det förhöjer deras samspel, inte minst – förstås – i de gemensamma sångnumren ”Tonight” under balkongscenen och ”One Hand, One Heart” när rymmer till ”längst uppe på Manhattans spets”, det vill säga Washington Heights (en blinkning till Lin-Manuel Miranda), för att låta sina själar förenas i ett låtsasbröllop. Rollfigurerna får en starkare närvaro i scenerna, vilket gör att deras blixtförälskelse över alla etniska barriärer – bortom allt förnuft – stormar ut från bioduken och rakt in i hjärtat.

Zegler gör sin blandning av avväpnande troskyldighet och hungrig tonårslusta med en charm i blicken så alarmerande att den hade fått påven att glömma sitt kyskhetslöfte. Elgort har av några kritiker beskyllts för att vara stel och uttryckslös, men är också satt i en otacksammare roll som vilsen, osäker avhoppare från Jets. Spielberg och Kushner har därför skrivit till en bakgrundshistoria om att han suttit i ungdomsfängelse ett år efter att nästan ha misshandlat ihjäl en annan gängmedlem och nu är villkorligt frigiven.

I scenen när de träffas för första gången på dansen i skolans gymnastiksal blir det Maria som tar initiativet medan Tony är som ett hunsat djur i bur, rädd att minsta felsteg ska få ödesdigra konsekvenser. När deras blickar möts ser de något av sig själva i varandra: en uppdämd, vild kärlekslängtan som inte bara handlar om köttets lust eller själarnas möte. De delar också en längtan efter ett annat liv, efter att skita i traditionerna och skapa sig en egen plats i tillvaron. Dit vill de rymma tillsammans.

Kring dem finns en uppsjö nya och gamla talanger. Danny Alvarez som Bernardo och Mike Faist som Riff övertygar som de våldskåta gängledarna för Sharks respektive Jets, filmens både bildliga och bokstavliga offer för en destruktiv machokultur. Ariana DeBose gör en modig insats i Rita Morenos paradroll som Bernardos viljestarka flickvän Anita, stjärnan i musikalens största hitnummer ”America”.

Klarast lysande bredvid huvudrollsinnehavarna är emellertid Moreno själv. Efter 60 år återkommer hon till musikalen både som producent och för att gestalta den nyskrivna rollen som Valentina, Tonys puertoricanska mor (med en polsk far). I sångnumret ”Somewhere” knyter hon samman originalet med nyinspelningen och understryker den verkligt tragiska kontinuiteten mellan de två, nämligen att så lite har hänt sedan musikalen skrevs 1957. Samma rasism. Samma diskriminering. Samma fattigdom och hat. Då som nu.

Musikalregissören Spielberg har plockat lärospån från Wises rasande skickligt klippta original – glöm inte att Wise också klippte Citizen Kane (1941) – och lagt till grepp från såväl Francis Ford Copplas gängfilm RUMBLE FISH (1983) som Lin-Manuel Mirandas musikaler. Resultatet har knappast blivit en ny milstolpe i genren. Men 2021 års film, liksom scenuppsättningen 2018 på Malmö Opera, påminner oss trots allt om vilken fantastisk musikal West Side Story är.