Jungle Cruise – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Jaume Collet-Serra. Med: Dwayne Johnson, Emily Blunt, Jesse Plemons, Jake Whitehall, Veronica Falcón, Edgar Ramírez, Paul Giamatti. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.07.

Liksom PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna bygger Jungle Cruise på en åktur från Disneyparkerna, och parodin på nöjesfältsattraktionen i inledningen är, sorgligt nog, det mest originella inslaget i filmen. I övrigt är duon Glen Ficarra och John Requas (BAD SANTA) manus en illasittande kombination av stöldgods från Indiana Jones (1981– ), Afrikas drottning (1951) och, ja faktiskt, Pirates of the Caribbean.

Året är 1916. Engelska äventyraren Lily (Emily Blunt) är på jakt efter ”Livets träd” i Amazonas. Det sägs ha en magiskt helande effekt på livets alla sjukdomar, kanske kan det till och med väcka döda till liv. I sällskap med sin bror MacGregor (Jake Whitehall) anlitar hon den luggslitne sjöbusen Frank (Dwayne Johnson) och hans skorv för att åka uppför floden.

Det finns förstås skurkar som är henne i hälarna. Tyske kejsaren Vilhelm II:s son Joachim (Jesse Plemons) – i verkligheten en man med svåra psykiska problem som tog sitt liv endast 29 år gammal – dyker upp som mordgalen amiral på en krigsubåt för att roffa åt sig universalmedicinen till sina soldater vid fronten i första världskriget. Och kring flodstränderna stryker spökena från den grymme conquistadoren Aguirres (Edgar Ramirez) katastrofala djungelexpedition på 1500-talet.

Regissören Jaume Collet-Serra (THE COMMUTER) och hans filmteam har aldrig satt sin fot ens i närheten av Amazonas. Det märks med besked. Förutom några djungelexteriörer tagna på Hawaii, har större delen av filmen konstruerats vid en datorskärm. Man kunde lika gärna spelat in den hos en grossist för plastväxter och uppstoppade djur.

Den artificiella miljökänslan spiller över på handlingen. Inte för en sekund känns någon av rollgestalterna äkta. Inte en replik känns innerlig. Allt stannar vid plump förkonstling, trots den namnkunniga rollistan.

Värst drabbas Jake Whitehalls MacGregor. Han börjar som en prudentlig viktoriansk fjant vars fasa inför allt utanför Londons tesalonger vi ska skratta åt. Någon timme in i filmen kommer han plötsligt ut som homosexuell med muskler och mod i barm. Både ogenomtänkt och okänsligt, men det utmärker också denna actionkomedi som varken erbjuder mycket till spänning eller humor.