The Mauritanian – Michael Tapper

Storbritannien/USA 2021. Regi: Kevin Macdonald. Med: Jodie Foster, Tahar Rahim, Benedict Cumberbatch, Shailene Woodley. Längd: 2.09. Premiär på Amazon Prime: 2021-05-28.

Efter 70 dagar av påtvingad sömnbrist, skenavrättningar, misshandel, sexuella förnedringar, isolering och annan tortyr – ”förstärkta förhörsmetoder” på dåtidens kansliamerikanska – erkände mauretaniern Mohamadou Ould Slahi allt han anklagades för av sina plågoandar på Guantánamobasen. Han kunde ha erkänt vad som helst. Att det var han som korsfäste Jesus eller sköt Gandhi.

The Mauritanian är, liksom THE REPORT (2019), en fallstudie av hur Bush-regeringen efter terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 sökte hämnd till varje pris. Även till priset av sanningen. Av de 780 som spärrats in på Guantánamo sedan ”kriget mot terrorn” inleddes har endast ett fåtal ställts inför rätta och då efter erkännanden framtvingade under tortyr. Idag återstår 40 fångar. Ingen av dem har åtalats.

Själv satt Slahi inspärrad i 14 år. Bakgrunden var att han efter en elingenjörsexamen i Tyskland anslutit sig 1990 till al Qaida, en av flera USA-stödda miliser som stred under samlingsnamnet Mujaheddin mot Afghanistans kommunistiska regering. Han hoppade av rörelsen 1992 för att återvända till en civil karriär i Tyskland och Kanada innan han återvände hem. År 2001 arresterades han som misstänkt för att ha organiserat 11-septemberattacken och spärrades in på Guantánamo.

I fångenskap skrev Slahi på en dagbok som 2015 publicerades i en hårt censurerad utgåva under titeln Guantánamo Diary och som 2017 – året efter att han frigavs – återutgavs ocensurerad. Boken blev en bästsäljare, och det är till stor del den som ligger till grund för filmen.

Handlingen kretsar kring den rättsprocess som inleddes mot honom 2005 och som slutade i ett fiasko fyra år senare eftersom det under rättegången framgick att bevisen var fabricerade och att Slahis erkännanden var både framtvingade och dikterade av förhörsledarna. Ändå kvarhöll Obama-regeringen honom i lägret i ytterligare sju år av politiska skäl.

The Mauritanian är en film som hade kunnat bli en av årets bästa. Storyn är grym, surrealistisk och fascinerade. Regissören Kevin Macdonald har demonstrerat sin talang för nagelbitande berättarkonst i dokumentären Touching the Void (2004) och thrillern STATE OF PLAY (2009). Titelrollen görs av fransk-algeriske skådespelaren Tahar Rahim, som slog igenom med En profet (Un prophète, 2009). Och birollslistan stoltserar med namnkunniga veteranerna Jodie Foster som Slahis advokat Nancy Hollander och Benedict Cumberbatch som åklagaren i målet, överstelöjtnant Stuart Crouch.

Ändå letar man förgäves över temperamentet och thrillernerven i dramatiseringen. Filmen känns mer som en redovisning av förloppet än som en rasande anklagelseakt eller som den Kafka-liknande mardröm det måste ha varit för Slahi. Det är egentligen först i en återblick till tortyren av Slahi dryga timmen in i filmen man anar att det finns en konstnärlig hand bakom kameran.

Men de scenerna hade behövt ligga tidigare i filmen för att ge en mörk resonansbotten till det nu stela och visuellt platta kammarspelet i Guantánamolägrets förhörsrum som dominerar speltiden. Här är förstör svagt manus med en ibland genant dialog, framförallt i munnen på Hollanders infantila assistent Teri Duncan (Shailene Woodley), mycket av den dramatiska effekten. Men inte heller inslagen med Crouch frustrerade försök att gå till botten med bevisföringen får den rätta ALLA PRESIDENTENS MÄN-paranoiastämningen de hade behövt.

Det dröjer tills eftertexterna med bilder på den verklige Slahi och hans beundransvärda försoning med sitt öde innan filmen lyfter på allvar. Han skrattar och småpratar upprymt, sjunger lite tafatt med i Bob Dylans ”The Man in Me” som om han stod i duschen. Kanske är det här berättelsen borde ha börjat, i hans glädjestrålande omfamning av det goda i livet efter en fjorton år lång nerstigning i helvetet.