State of Play

USstate_of_playA, 2009. Regi: Kevin Macdonald. Skådespelare: Russel Crowe, Ben Affleck, Rachel MacAdams, Robin Wright Penn. Längd: 2.07.

Intressant amerikansk nyinspelning av Paul Abbotts kritikerrosade brittiska tv-serie med samma namn från 2003. Med sina drygt två timmars speltid mot seriens sex entimmesavsnitt hinner filmversionen inte fördjupa sig lika mycket i rollgestalterna och deras motiv, men i gengäld är den drivet regisserad i en stil som lånar åtskilligt från 1970-talets bästa thrillrar.

Den som sett Alan J. Pakulas Alla presidentens män känner igen Washington DCs skymningsvärld av paranoia och intriger skildrad i klaustrofobiska bilder genom teleobjektiv. Som motvikt till de senaste årens run-and-gun-trend av slarviga bildkompositioner, skakig handkamera och omotiverat ryckig klippning känns State of Play, liksom David Finchers Zodiac häromåret, uppfriskande i sitt genomtänkta formspråk.

Även handlingen påminner om Pakulas film med sina två omaka reportrar som i stället för att svälja den officiella versionen av en politisk skandal börjar nysta i andra och betydligt mer oroväckande trådar. Snart kommer de i konflikt med den ljusskygga verksamhet som är vapenindustrins logiska förlängning: privatarméerna.

Branschen fick sitt definitiva genombrott i Gulfkriget 1991, och i Irakkriget 2003 arbetade legoknektar från företag sida vid sida med den nationella armén. Utan att omfattas av internationell krigslagstiftning. Utan demokratisk kontroll eller insyn.

I filmen har denna industri också infiltrerat de inhemska säkerhetstjänsterna. En tyst statskupp via privatisering. Uppslaget är tankeväckande men blir dessvärre bara till en bricka på handlingens intrikata spelplan av avslöjanden och skruvningar.

Detsamma gäller ett mellanspel, där tidningens chefredaktör – spelad med formidabel pondus av Helen Mirren – börjar vackla inför de nya ägarnas motvilja till de grävande journalisternas arbete. Här lämnas möjligheten öppen till att tidningen är en del av samma koncern som den vapenindustri man undersöker.

Den typen av censur är redan idag ett hot när så många medieföretag är delar av storkoncerner med ägarintressen i andra företagssektorer. Hur ska det då inte bli när finanskrisen lett till att de sista stora dagstidningarna med hög integritet som New York Times är på fallrepet och kanske sugs upp av någon samvetslös politisk intrigmakare som Rupert Murdoch? Den och många andra trådar förblir hängande vid filmens slut.

Fast värre är nog att den centrala mordintrigen inte är löses på ett helt trovärdigt sätt; det gjorde den för övrigt inte heller i tv-serien. Desto mer övertygande är skådespelarna, där både Russel Crowes luttrade veteranreporter och Rachel MacAdams karriärsugna bloggbimbo lätt skulle ha kunnat stanna vid murvelschabloner men efterhand tonar över i högst begripliga och engagerande människor.

Ett missgrepp är däremot att låta Ben Affleck spela den bärande rollen som politikern i centrum för skandalen. Han ger inte på långt när rollen den närvaro, tyngd och komplexitet som hans rollkaraktär framförallt behöver i den lite svaga och operamässiga finalen.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-04-30.

call_northside_seven_seven_seven_ver2

3 x Murvelthrillrar

Ring Northside 777 (Call Northside 777, 1948). Verklighetsbaserad klassiker av Henry Hathaway om en reporters försök att klara upp ett polismord och ge en oskyldigt anklagad upprättelse.

Alla presidentens män (All the President’s Men, 1976). Woodward och Bernsteins berättelse om Watergateskandalen berättad med precision i Alan J. Pakulas sparsmakade stil som förhöjer paranoian.

Zodiac (2007). Robert Graysmiths bok om sitt försök att spåra den så kallade Zodiacmördaren i San Fransisco på 1970-talet förmedlad med melankolisk och skräckbetonad filmregi av David Fincher.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-04-30.