Säsong ett av Pose var som att se Angels in America (2003) pimpad med glittershower i form av ”ball”-kulturens bombastiska catwalks med spektakulära kreationer, voguedans, och ibland läppsynkade musikalnummer. Andra säsongen gled iväg, bort från shownumren till att betona relationsdramerna. Även om man skildrade en hbtq-värld på samhällets botten med ett rollgalleri utanför heteronormen så förlorade serien något av sin själ i rutinmässig såpadramaturgi.
Därför är det glädjande att se att trion bakom serien återvänder till sitt ursprungliga recept i säsong tre, som också sätter punkt för serien. Allt ljus riktas nu på den ursprungliga kärnan av huvudpersoner: kärlekssökande Blanca (MJ Rodriguez), bitchdrottningen Elektra (Dominique Jackson), fotomodellen Angel (Indya Moore) och sarkastiska ball-konferencieren Pray Tell (Billy Porter), seriens klarast lysande stjärna. Och vi är tillbaka i hetlevrade ball-dueller mellan Blancas team House of Evangelista och hennes utmanare.
Året är 1994. Aidsepidemin når nya höjder. Hoppet om en mirakelmedicin är ute, och begravningarna avlöser varandra.
Öppningsscenen introducerar en ny ball-generation i Wrath (Peyton Sutherlin) och hans skrupellöst giriga House of Khan. Madonnas ”Vogue”-video har gjort hbtq-kulturen till lukrativ showbiz, och uppstickarna är därför ute efter ”cold, hard cash”, inte fåniga plasttroféer i megaformat. Den nya konkurrensen driver upp aggressionerna, hetsen och inte minst invektivsalvorna mellan tävlingsdeltagarna på dansgolvet.
Både i och utanför tävlingarna har den begynnande medelåldern ramlat ner i skallen på våra huvudpersoner. Mellan sjukhusbesöken och begravningarna av vänkretsen söker hiv-smittade Pray Tell tröst i flaskan, medveten om att han när som helst står på tur att ta ner skylten. Angel har blivit gårdagens nyheter på modemarknaden och förförs av nya modeknarket crack. Genom jobbet som vårdbiträde på en aidsavdelning får Blanca ihop det med en tjusig och snäll läkarstudent men åker strax på en snorksmocka i två obekväma Gissa vem som kommer på middag?-möten med sin partners kyliga medelklassmamma.
Den enda som verkar klara sig helskinnad i den nya tiden är Elektra. Men på samma sätt som att Schwarzeneggers mördarrobot i Terminator-filmerna tappade lyskraft när han plötsligt programmerats om till vara snäll är det som om Dominique Jacksons megabitch förlorat en vital funktion nu när hon ska vara allas kompis. Och Peyton Sutherlins snipiga snorunge är sannerligen ingen ersättare av samma klass.
Tv-serieskaparen Ryan Murphy är svag för att lyfta fram godhet och lycka på bekostnad av ondska och cynism. Inget fel i det. Tvärtom kan det bli fräscht i en film- och tv-värld som gärna tar svartsynthet som tecken på intelligens. I fjolårets Hollywood, hans kontrafaktiska historia om efterkrigstidens filmindustri, var det däremot ett felgrepp. Handlingen blev till en tillrättalagd önskedröm, inte som en realistisk berättelse om hur diskriminering och trångsynthet faktiskt kunde ha bekämpats i filmbranschen.
Det återstår att se hur man fixar upplösningen i avslutande säsongen av Pose. Förhoppningsvis undviker Murphy & co sockerfällan för att lämna oss med krassa men hoppfulla slutbilder. Gay- och transkulturen ligger trots allt närmre hans hjärta och erfarenheter, och den färgstarka rollistan hade förtjänat att lämna tv-rutan med en minnesvärd knall, inte med en likgiltig suck.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-05-03.
Pose, säsong 3
Tv-serie i sju avsnitt på HBO Nordic. Skapad av: Ryan Murphy, Brad Falchuk, Steven Canals. Med: Billy Porter, MJ Rodriguez, Dominique Jackson, Indya Moore. Längd: 0.50/avsnitt. Recensionen baserar sig på de två första avsnitten.