Jag kan inte komma på någon annan regissör som har haft en så jämn och hög och varierad produktion som Sidney Lumet (1924–2011). Sextiotalets tongivande kritiker såg honom aldrig som en auteur, just för att han var så mångsidig. Om något visar det på bristerna i denna segslitna dogm inom filmkritiken och filmvetenskapen, en utlöpare från 1800-talets kult kring det manliga konstnärs- eller vetenskapsgeniet.
Lumet började inom tv, och återvände också dit i slutet av sin karriär. Men det är som filmregissör med hemstaden New York City som socialrealistisk kuliss han gjort det största avtrycket, från rättegångsdramat 12 edsvurna män (12 Angry Men, 1957; bluray) till thrillern Before the Devil Knows You’re Dead (2007; bluray). Däremellan gjorde han sådana oförglömliga filmer som Pantlånaren (The Pawnmaker, 1964; bluray), Serpico (1973; bluray), En satans söndag (Dog Day Afternoon, 1975; bluray – bild nedan), Prince of the City (1980), DOMSLUTET (The Verdict, 1982; bluray), Q&A (1991), Night Falls on Manhattan (1996; bluray) och Find Me Guilty (2006; bluray).
Lumets filmer utspelar sig i rättssalar, på polisstationer och ute på den då ekonomiskt krisande storstans hårda gator. Gärna efter verkliga händelser. Genomgående med en samhällskritisk anklagelse riktad mot sociala missförhållanden och mot den utbredda korruptionen av det amerikanska rättssystemet.
Ursprungligen var Lumet en teatervarelse, fostrad på New Yorks scener som skådespelare sedan barnsben, efter kriget en av grundarna bakom Actor’s Studio. Insprängda mellan de grävande spelfilmsreportagen från New Yorks kriminella skuggvärld finns därför några anmärkningsvärda dramaadaptioner för film, bland andra Lång dags färd mot natt (Long Days Journey Into Night, 1962; bluray) efter Eugene O’Neill, Måsen (The Seagull, 1968) efter Anton Tjechov och Equus (1977; bluray – bild nedan) efter Peter Shaeffer.
Han Oscarsnominerades fem gånger, men fick nöja sig med en heders-statyett 2004 för sina samlade insatser. I gengäld har har det regnat Oscarstatyetter över hans medarbetare, bland andra manusförfattaren Frank Pierson för Dog Day Afternoon samt manusförfattaren Paddy Chayefsky och skådespelarna Peter Finch, Faye Dunaway och Beatrice Straight för Network (1976; bluray – bilden längst ned). När han dog 2011 prisades han desto mer emfatiskt i ord av sina kollegor och av New Yorks borgmästare Michael Bloomberg, som kallade honom en av storstans viktigaste krönikörer.
I år kom Equus ut i en nyrestaurerad bluray+extramaterial+häfte-utgåva från Brittiska Filminstitutet (BFI), intressant nog med en två timmar lång dokumentär om Richard Burton som bonusmaterial. Skådespelare, nybörjare som garvade stjärnor, är sällan så bra på film som hos Lumet. Filmen är ett en tidstypisk skildring av psykiska problem som hälsosymtom på ett sjukt samhälle, starkt influerad av den då världsberömda psykiatrikritiska psykiatern R.D. Laing. Två huvudpersoner i ett rum låter kanske inte särskilt filmiskt, men Lumet bevisar motsatsen med utflykter i drömmar, återblickar och ett besök i föräldrahemmet där fröet till patientens sjukdomstillstånd såddes.
Men om denne teaterfostrade filmregissör med van hand trollade fram extraordinära skådespelarprestationer även hos stjärnor som började gå på tomgång, exempelvis Burton i slutet av 1970-talet, så knöt han sällan någon enstaka skådespelare till sig för ett stadigt samarbete. Med Pacino gör han visserligen två filmer – Serpico och Dog Day Afternoon – efter dennes berömmelse i Gudfadern-filmerna vid samma tid. Men den skådespelare han arbetade flest gånger med var, intressant nog, Sean Connery (se vidare NEKROLOGEN OM CONNERY), en lågutbildad arbetarson från Skottland utan skådespelarutbildning, tillika märkt för livet av sin roll som James Bond.
Lumet och Connery gjorde fem filmer tillsammans med början i det antimilitaristiska krigsdramat Kullen (The Hill, 1965; dvd), en både fysiskt och dramatiskt krävande roll som blev en ekonomisk flopp men som fick kritikernas beröm och tävlade på Cannes-festivalen. Den demonstrerade att Connery var något mer än bara en sexsymbol och dagslända. Kanske var det efter den erfarenheten de fann varandra igen när Connery bestämde sig för att slutgiltigt bryta med Bond-karriären efter Diamantfeber (Diamonds Are Forever, 1971).
I Bandet (The Anderson Tapes, 1971; bluray – bilden ovan) gör Lumet & Connery en rånkuppfilm med klassperspektiv när Connerys medelålders kåkfarare samlar ihop en kantstött skara förlorare på samhällets botten till ett team som ska råna hyresgästerna en av New Yorks lyxfastigheter. Det går inte riktigt som planerat, men själva kuppen blir till en satir över överklasslivets outhärdliga banalitet. Och Connery har synbart roligt när han här leker med sin actionimage.
Men deras mest anmärkningsvärda samarbete är Övergreppet (The Offence, 1973; bluray – bilden nedan), i vilken Connery gestaltar en utbränd kriminalare i ett äktenskap på upphällningen som utan bevis blir fixerad vid tanken på att en full och dryg man i arresten är den pedofil han länge jagat. Det skitiga och obehagliga dramat mellan männen, som vi redan från början vet slutar i att den arresterade mannen misshandlas till döds av kriminalaren, är så långt från Connerys tidigare sexsymbol-image man kan komma.
Ingen av de övriga två Lumet & Connery-filmerna – Agatha Christie-lättviktaren Döden på Nilen (Death on the Nile, 1974; bluray) och den snabbt bortglömda Family Business (1989; dvd) – har tillstymmelsen till de dramatiska gnistor som det slår om duon i deras tre första filmer ihop. Tråkigt nog nominerades inte Connery för någon av rollerna. Filmerna däremot lever vidare, och om något bekräftar storheten i Lumets konstnärskap så är det just att hans filmer fått ett långt liv, på tv och i utgåvor på olika videoformat som dvd och bluray.
Litteratur
Sidney Lumet Making Movies, 1995.
Joanna E. Rapf (red.) Sidney Lumet: Interviews, 2006.
Maura Spiegel Sidney Lumet: A Life, 2019.
© Michael Tapper, 2020. Endast på webben 2020-12-11.
