Innan åretruntpsykopaten kom på modet var sommarmordet kvällstidningarnas storsäljare. Varje sommar under 1960-talet blommade sexmordet, gödslat av fantasifulla spekulationer om mördarens motiv och tillvägagångssätt. Typexemplet är är mordet på 22-åriga Maj Karlsson i Marstrand den 28 juni 1961 – inspirationen till MAJ SJÖWALL och Per Wahlöös debut 1965 som författarduo med Roseanna.
Deras polisroman revolutionerade den svenska kriminalgenren. Inte nog med att de tog mordet ur pusseldeckarens venetianska vas och slängde det i den hårdkokta deckarromanens gränd, dessutom skildrade de kriminalfallen med dokumentär saklighet. Förebilden var efterkrigstidens realistiska polisromaner från USA med namn som Ed McBain. Genren redogjorde för polisarbetets alla detaljer, ibland med utdrag ur spaningsrapporter och obduktionsprotokoll.
Till skillnad från pusseldeckarens gemytliga salongsäventyr inbjöd polisromanen till socialt engagemang, vilket passade Sjöwall-Wahlöös kommunistiska romanprojekt om brottet som symtom på ett sjukt samhälle. I Roseanna tog man intryck av den svenska moralpaniken kring amerikansk populärkultur, som påstods locka folk i fördärvet genom att göra dem till amoraliska njutningsknarkare – ”driftsstyrda automater”. En ohelig allians hade ingåtts mellan konservativa ledarskribenter och vänsterintellektuella, som den kommunistiske psykiatern Nils Bejerot vars alarmistiska Barn–serier–samhälle (1954) pekade ut serietidningsläsning som mentalhygienisk fara.
Såväl mördaren Folke Bengtsson som offret, amerikanskan Roseanna McGraw, är typexempel på ”driftsstyrda automater”. Han är besläktad med Camus och Sartres själsdöda antihjältar, en man utan egenskaper annat än ett diffust äckel inför mänskligheten och särskilt mot sexuellt lockande kvinnor. Hon är en tidstypisk nymfoman, den första av flera i romansviten om kommissarie Martin Beck som faller offer för sina nyckfulla impulser.
Roseanna köptes snabbt in för en filmatisering, och eftersom Sjöwall-Wahlöö skrivit manus för Arne Mattsson fick de samma jobb även här. Men enligt Wahlöö skar det sig med producenten Tore Sjöberg och regissören Hans Abramson då dessa inte begrep sig på romanens ”invecklade sociala och politiska budskap”. Istället färdigställde Abramson ett nytt manus som i stort följer romanens handling men pimpar berättelsen med säljande sexinslag och en kommersiell strömlinjeformning som punkterar den politiska symboliken.
Det mest slående med filmversionen av Roseanna från 1967 är förvandlingen av Beck. Borta är romanernas magsårsplågade och förtidigt åldrade kriminalare med ett havererat äktenskap, också hans kropp var ett symtom på ett sjukt samhälle. I stället möts vi av Keve Hjelms ungdomligt vitala spjuver som mellan varven i sommarmordutredningen tar sig en glad svängom i sänghalmen med sin unga hustru (Ann-Marie Adamsson).
På samma sätt har Roseanna (Gio Petré) gjorts om från bibliotekarie i Nebraska till en kåtångande pangbrud i exotiska Puerto Rica, musiksatt med Herb Alperts lättlyssnade latinojazz. Ingmar Bergmans hovfotograf Sven Nykvist fångar henne i vykortsvackra och ibland skrattretande pseudokonstnärliga bildkompositioner medan hon har sex med såväl kvinnor som män. Hade inte James Bond-filmen Goldfinger (1964) lagt beslag på namnet, kunde filmen döpt om sin titelperson till Pussy Galore.
Hennes nemesis, expressbudet Folke Bengtsson (Hans Ernback), är strömlinjeformad till en tidstypisk kvinnomördare med sexuella störningar. Som Norman Bates i Psycho (1960) och hans många efterföljare, görs Bengtssons hem till en konstinstallation av ett skevt inre liv. På väggarna hänger nakenbilder på kvinnor med telefonnummer under. I ett hörn står en naken skyltdocka som referens till Arne Mattssons thriller Vaxdockan (1962), i vilken Per Oscarssons ensamme nattvakt förälskar sig i en skyltdocka.
1967 års Roseanna har i decennier varit så gott som omöjlig att se, främst på grund av oklara rättigheter. Om än intressant som tidsdokument så har tiden inte varit nådig mot filmens illasittande kombination av vardagsrealistisk mordthriller och veckotidningsglättad sexromantik. Långt bättre står sig då Hollywoodfilmatiseringen 1973 av Den skrattande polisen, The Laughing Policeman, för att inte tala om Bo Widerbergs genreklassiker Mannen på taket (1976).
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-04-29.
Roseanna (1965)
Maj Sjöwall & Per Wahlöö
Pocketförlaget 2015
Roseanna (1967)
Dvd från Studio S. Sverige 1967. Regi: Hans Abramson. Med Keve Hjelm, Tor Isedal, Gio Petré, Hans Ernback, Mona Malm. Längd: 1.44. Dvd-premiär: 2020-04-29.