”Det här är Gunvald Larsson. I fastigheten Dalagatan trettiofyra finns nu en vansinnig människa, som skjuter från taket eller översta våningen med ett automatgevär. Det ligger två döda poliser framför Eastmaninstitutet. Slå larm i alla innerstadsdistrikt.”
Citatet ur Maj Sjöwall och Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle (1971) står att läsa på en litterär metallplakett på Dalagatan 34 i Stockholm. Boken blev en internationell bästsäljare, filmatiserad 1976 som Mannen på taket av Bo Widerberg. Viktigare var dock att den, tillsammans med de andra titlarna i deras dekalogi ”Roman om ett brott”, lade grunden för den svenska polisromanen och blev fröet till det deckarfenomen världen idag känner som Nordic noir.
Maj Sjöwall föddes 1935 i Stockholm som dotter till hotelldirektören Will Sjöwall. Efter utbildning på Poppius journalistskola och Grafiska Institutet arbetade hon som förlagsredaktör på Åhlén & Åkerlund. Där träffade hon författaren och journalisten Per Wahlöö, då skribent på arbetarrörelsetidningen Folket i Bild som just köpts av Å&Å för att stöpas om till den porriga herrtidningen FiB-aktuellt. Båda bröt upp från sina tidigare äktenskap och flyttade ihop 1962.
De började sitt samarbete på Wahlöös roman Uppdraget (1963), där Sjöwall byggde ut personteckningarna och miljöbeskrivningarna. Som tack dedikerade författaren romanen ”Till Maj – vars medverkan möjliggjort denna bok”. Två år senare sjösatte paret sin numera klassiska svit ”Roman om ett brott” med ROSEANNA.
Inspirationen kom från den amerikanska hårdkokta skolan, särskilt den realistiska polisromanen som växte fram efter andra världskriget. Parallellt med romanskrivandet översatte Sjöwall-Wahlöö åtminstone nio romaner av Ed McBain, vars författarskap de ofta jämförts med. Det amerikanska genombrottet 1968 med Den skrattande polisen, filmatiserad 1973 i Hollywood som The Laughing Policeman, banade vägen för deras framgångar i resten av världen.
Varje ny titel i deras romanbygge om Martin Beck och hans kollegor på Stockholmspolisen blev emellertid alltmer uttalat vänsterpolitiskt, det var deras främsta bidrag till den då mestadels reaktionära kriminalgenren. För Sjöwall-Wahlöö och deras efterföljare blev polisen en skalpell med vilken de kunde snitta upp samhällets varbölder och skära tvärs igenom dess sociala skikt. Det hindrade inte att också högerkritiker som Svenska Dagbladets Gunnar Unger enligt fiendens fiende-principen skrev uppskattande om deras marxistisk-leninistiska rallarsvingar mot det socialdemokratiska folkhemsbygget.
Efter Per Wahlöös död 1975 väntade sig många att Maj Sjöwall skulle fortsätta som författare i genren. I stället valde hon att arbeta som översättare och lektör. Först 1989 återkom hon till Martin Beck i den fristående novellen Dansk intermezzo, författad i samarbete med danske Bjarne Nielsen. Följande år utkom deckaren Kvinnan som liknade Greta Garbo, som Sjöwall skrev med nederländaren Tomas Ross (pseudonym för Willem P. Hogendoorn), och 2007 publicerade hon Sista resan och andra berättelser, en samling tidigare opublicerade eller svårtillgängliga noveller och texter av Sjöwall och Wahlöö tillsammans eller var och en för sig.
Men ”Roman om ett brott”-sviten, ständigt omtryckt i nya upplagor alltsedan de utkom 1965–1975, är Maj Sjöwalls bestående bidrag till världslitteraturen. Många är de som inte bara beundrat deras cirka 3000 sidor långa berättelse om stockholmskriminalarnas värld, utan också försökt följa i deras spår: Jan Guillou, Ian Rankin, Henning Mankell, Jo Nesbø, Michael Connelly, Arne Dahl, Stieg Larsson, för att nämna några.
Alla har de använt genren som en kritisk samtidsspegel, rotad i osentimental realism. Flera av dem inspirerades att redan från början skissa sina romanprojekt i tio volymer. Och de som delat Sjöwall-Wahlöös bakgrund inom journalistiken har använt sig av samma verbdrivna och ekonomiska prosa som dem. Dessvärre har knappt någon smittats av deras humor, en bristvara i dagens kriminallitteratur.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-04-29.